Barn med ångest

[miumiu]

Har en son som fyller 6 år i sommar som nu genomgår någon slags jobbig utvecklingsfas. Försöker vara stabil och lugn själv i alla lägen för att inte förvärra situationen men har tyvärr använt mig både av hot och mutor ett par gånger nu vilket jag verkligen inte vill själv.

För att i korthet beskriva vad denna ”kris” består i så verkar han uppleva ångest i specifika situationer. En sån situation kan vara att ”gå ut”. Han är väldigt förtjust i skärmar och vi försöker begränsa tiden framför tv:n genom att aktivera honom med annat hemma. Han gillar att rita och pyssla så det kan han sysselsätta sig med längre stunder också men varje gång det blir tal om att lämna hemmet får han vad jag upplever som ångestattacker. Han försöker med alla medel att slippa, oavsett vad ärendet gäller. Han har också problem med att vara ifrån mig och sin pappa på egen hand nu, med exempelvis mor/farföräldrar, något som aldrig varit ett problem tidigare.

En annan grej han nojar över är att han säger sig ”inte kunna gäspa”. Han kan verkligen stressa upp sig själv över detta och nästan hamna i ett paniktillstånd. Vet inte heller riktigt hur jag ska bemöta detta då mitt ”behöver du gäspa så kommer det en gäsp” inte verkar ha någon lugnande effekt.

Försöker som sagt vara tålmodig, lyssna, men också ställa lite motkrav då tillvaron skulle haverera fullständigt annars. Ibland brister dock tålamodet och jag vet att jag har sagt dumma grejer, ber alltid om ursäkt efteråt såklart men vet inte riktigt om ursäkten tar. Han har alltid varit ”ett känsligt barn”, men just nu är han verkligen hyperkänslig och rädd för precis allt. Ex, rädd för att cykla, rädd för att kliva på cykeln själv, rädd för att kliva av. Rädd för att rida, rädd för att tvätta håret, rädd för att klippa hår och naglar, rädd för att bli lämnad själv med den och den personen, rädd om det inte är något folk i stallet, rädd om bussen står still 30 sekunder extra vid hållplatsen, etc etc etc. Någon som haft liknande problem? Håller på att bli smått tokig och börjar undra vart gränsen för ”vad som är normalt” går.

 

[SaraXX]

Min äldsta är ett ängsligt barn, olika mycket i olika perioder. Det där med extra "mammighet" upplevde jag bla en period, då han knappt kunde gå till ett annat rum själv. Han har inte klippt håret på ett par år, har lång ljust fint hår. Han gillar inte vissa typer av förändringar, medan han är hur på som helst med annat nytt och snabba puckar. I vissa perioder har det varit jättejobbigt för oss, men det känns som att det hela tiden har gått åt rätt håll. Han är mycket intelligent och långt framme i skolämnen tex, men behöver mer tid än kompisarna när det gäller annat.

 

[miumiu]

Min äldsta är ett ängsligt barn, olika mycket i olika perioder. Det där med extra "mammighet" upplevde jag bla en period, då han knappt kunde gå till ett annat rum själv. Han har inte klippt håret på ett par år, har lång ljust fint hår. Han gillar inte vissa typer av förändringar, medan han är hur på som helst med annat nytt och snabba puckar. I vissa perioder har det varit jättejobbigt för oss, men det känns som att det hela tiden har gått åt rätt håll. Han är mycket intelligent och långt framme i skolämnen tex, men behöver mer tid än kompisarna när det gäller annat.

Ja, försöker tänka att detta är en övergående fas och vet att jag själv var lite likadan som barn, dvs åt det försiktigare hållet. Och det är ju helt okej, alla är olika och jag tror inte själv att han upplever att han missar nånting, även om man som vuxen kanske ser det ur ett annat perspektiv. När vi väl lyckas ta oss ut har han ju alltid roligt, han får frisk luft och blir mindre grinig rent allmänt. Men det är just den där tröskeln som man måste över varje gång som är så svår.

 

[Lyan]

Att inte kunna gäspa eller ta ett djupt andetag får jag ofta och det är riktigt obehagligt för det känns som att man inte får tillräckligt med luft även om man hyperventilerar. Så det är en riktig grej och ingen noja. Tyvärr har jag inga tips mer än att försöka ta det lugnt och tänka på annat och med tanke på hur svårt det är för mig så är det nog riktigt läskigt när man bara är 5 år

 

[miumiu]

Att inte kunna gäspa eller ta ett djupt andetag får jag ofta och det är riktigt obehagligt för det känns som att man inte får tillräckligt med luft även om man hyperventilerar. Så det är en riktig grej och ingen noja. Tyvärr har jag inga tips mer än att försöka ta det lugnt och tänka på annat och med tanke på hur svårt det är för mig så är det nog riktigt läskigt när man bara är 5 år

Ja, nämnde detta problemet för min kollega och han ba ”Jag vet exakt vad han menar!”

Har själv inte upplevt detta fenomen vad jag kan minnas så har inga direkta konkreta lösningar på problemet, men tänker att typ djupandas långa andetag kanske hjälper? Typ som när man mediterar.

 

[Lyan]

Ja, nämnde detta problemet för min kollega och han ba ”Jag vet exakt vad han menar!”

Har själv inte upplevt detta fenomen vad jag kan minnas så har inga direkta konkreta lösningar på problemet, men tänker att typ djupandas långa andetag kanske hjälper? Typ som när man mediterar.

Jag har aldrig mediterat så jag vet inte, men att bara ta djupa andetag hjälper tyvärr inte

 

[Badger]

Ja, nämnde detta problemet för min kollega och han ba ”Jag vet exakt vad han menar!”

Har själv inte upplevt detta fenomen vad jag kan minnas så har inga direkta konkreta lösningar på problemet, men tänker att typ djupandas långa andetag kanske hjälper? Typ som när man mediterar.

Dag 16, yoga utmaning Breath har bara andning, om du ville köra ett pass andning och sedan prova med honom?

 

[Badger]

Har en son som fyller 6 år i sommar som nu genomgår någon slags jobbig utvecklingsfas. Försöker vara stabil och lugn själv i alla lägen för att inte förvärra situationen men har tyvärr använt mig både av hot och mutor ett par gånger nu vilket jag verkligen inte vill själv.

För att i korthet beskriva vad denna ”kris” består i så verkar han uppleva ångest i specifika situationer. En sån situation kan vara att ”gå ut”. Han är väldigt förtjust i skärmar och vi försöker begränsa tiden framför tv:n genom att aktivera honom med annat hemma. Han gillar att rita och pyssla så det kan han sysselsätta sig med längre stunder också men varje gång det blir tal om att lämna hemmet får han vad jag upplever som ångestattacker. Han försöker med alla medel att slippa, oavsett vad ärendet gäller. Han har också problem med att vara ifrån mig och sin pappa på egen hand nu, med exempelvis mor/farföräldrar, något som aldrig varit ett problem tidigare.

En annan grej han nojar över är att han säger sig ”inte kunna gäspa”. Han kan verkligen stressa upp sig själv över detta och nästan hamna i ett paniktillstånd. Vet inte heller riktigt hur jag ska bemöta detta då mitt ”behöver du gäspa så kommer det en gäsp” inte verkar ha någon lugnande effekt.

Försöker som sagt vara tålmodig, lyssna, men också ställa lite motkrav då tillvaron skulle haverera fullständigt annars. Ibland brister dock tålamodet och jag vet att jag har sagt dumma grejer, ber alltid om ursäkt efteråt såklart men vet inte riktigt om ursäkten tar. Han har alltid varit ”ett känsligt barn”, men just nu är han verkligen hyperkänslig och rädd för precis allt. Ex, rädd för att cykla, rädd för att kliva på cykeln själv, rädd för att kliva av. Rädd för att rida, rädd för att tvätta håret, rädd för att klippa hår och naglar, rädd för att bli lämnad själv med den och den personen, rädd om det inte är något folk i stallet, rädd om bussen står still 30 sekunder extra vid hållplatsen, etc etc etc. Någon som haft liknande problem? Håller på att bli smått tokig och börjar undra vart gränsen för ”vad som är normalt” går.

Går det bra att komma iväg till förskola?

Nu låter jag säkert fånig men om det är själva handlingen lämna hemmet som är problematisk kanske det är ett moment man kan öva på? Speciellt när det blir varmare. Dvs göra mer ofta snarare än mer sällan. Tänk att det var meningen att man ska vara ute två timmar. Så går man ut och har kul en halvtimma (med den tid det tar att komma ut) men glömde kexen, så man måste in och hämta dem och saft och gå ut igen och äta kex och saft ute och leka en halvtimma. Men sedan glömde man frukten inne så man måste gå in och hämta äpplen och gå ut och äta äpplen. Och poängen äta någonting gott ute för att jag tycker mitt barn blir lite nöjd med något att äta på skidturen osv, det känns som att de tycker det är välorganiserat och tryggt med det. (och ja jag är kanske hemsk men tex när han var 6 och vi skulle åka skidor och var grymt skeptisk åkte vi faktiskt väldigt kort, pausade och åt tre gelehallon var och åkte hem igen första turen.)

Ibland växer ju rädslor med tiden om man inte kommer över dem, ibland är det ju bättre att vänta ut? Svårt att veta vilket. Men vissa saker måste man ju få till antar jag. Som att gå ut.

 

[TinyWiny]

Det låter som separationsångest och jag tycker att ni ska söka hjälp för det innan det eskalerar än mer.

 

[Gotthard]

Ja, nämnde detta problemet för min kollega och han ba ”Jag vet exakt vad han menar!”

Har själv inte upplevt detta fenomen vad jag kan minnas så har inga direkta konkreta lösningar på problemet, men tänker att typ djupandas långa andetag kanske hjälper? Typ som när man mediterar.

Jag har haft problem med stress och hyperventilerat på grund av det, vaknat på nätterna och upplevt att jag inte fått luft.
En läkare berättade att man fokuserar så mycket på att dra in luft att man glömmer att andas ut ordentligt. Man får för mycket luft.
Låt inandningen ske automatiskt och fokusera på att andas ut istället funkar bra för mig!

 

[A_NN_A]

Ja, nämnde detta problemet för min kollega och han ba ”Jag vet exakt vad han menar!”

Har själv inte upplevt detta fenomen vad jag kan minnas så har inga direkta konkreta lösningar på problemet, men tänker att typ djupandas långa andetag kanske hjälper? Typ som när man mediterar.

Jag fick ofta så när jag var mindre och det händer fortfarande då och då. Det bästa tipset jag fått är att dricka vatten.
Hjälper så gott som var gång.

 

[Araminta]

Är han hjälpt av att ni förbereder honom ordentligt? Att prata om vad, vart, hur och när ni ska göra något. Först i god tid innan och sen påminna med jämna mellanrum fram till dess att ni ska iväg. Bildschema och äggklocka kan vara till stor hjälp utöver det verbala.

Utöver det så upprepar jag rådet om att söka stöd hos psykolog/BVC.

 

[Heulwen]

Bra tips och kanske även bra att söka hjälp/stöd från BVC för eventuell remiss till BUP. Annars kan jag tipsa om barnyoga, då kan han få bättre koll på sin kropp och sinne med mindfulness.