CillaW
Trådstartare
Hade ett långt samtal med en mycket klok person i dag, delvis om hur mycket min tioåriga dotter testar mig. För några dagar sedan hade vi en tretimmars sammandrabbning som förlöpte väldigt bra. Till slut.
Hon var grinig och retlig, hade tråkigt, bråkade med sin bror, slängde saker omkring sig.
Hon behövde komma ut och få frisk luft - vi gick fem varv runt huset med henne vilt protesterande. Hon behövde äta - hon fick en risifrutti. Hon behövde vila - hon låg efter många om och men i sängen och läste en serietidning.
Innan och under och emellan retade hon gallfeber på sin bror, skrek åt mig, kallade mig för hemsk och dum mamma, vägrade allt jag bad/sa till/krävde att hon gjorde, slogs, sa att hon var trött på mig och att jag tycker bättre om hennes bror.
Inte en enda gång på tre timmar tappade jag humöret! Slagen bemöttes med kramar, skriken med lugnt upprepande och när hon vägrade lägga sig, vägrade vara uppe, så sa jag "ok, då måste du sväva fritt i luften!" - och sen när jag skojade om att skicka henne till Främlingslegionen löstes allt upp i skratt.
Åh, jag känner så väl igen hur det var att vara i den åldern. Man är så ilsken och upprörd och kan inte ta sig ur situationen på något sätt.
Samtalet i dag gav mig en syn på hur hon fungerar nu: hon behöver vara ett skaldjur, med ett fast skal runtomkring, för att kunna utvecklas till ett ryggradsdjur med den fasta ramen inom sig. Jag måste som vuxen bistå med det skalet.
Visst är det ett bra sätt att förstå ett förpubertetsbarn?
Hon var grinig och retlig, hade tråkigt, bråkade med sin bror, slängde saker omkring sig.
Hon behövde komma ut och få frisk luft - vi gick fem varv runt huset med henne vilt protesterande. Hon behövde äta - hon fick en risifrutti. Hon behövde vila - hon låg efter många om och men i sängen och läste en serietidning.
Innan och under och emellan retade hon gallfeber på sin bror, skrek åt mig, kallade mig för hemsk och dum mamma, vägrade allt jag bad/sa till/krävde att hon gjorde, slogs, sa att hon var trött på mig och att jag tycker bättre om hennes bror.
Inte en enda gång på tre timmar tappade jag humöret! Slagen bemöttes med kramar, skriken med lugnt upprepande och när hon vägrade lägga sig, vägrade vara uppe, så sa jag "ok, då måste du sväva fritt i luften!" - och sen när jag skojade om att skicka henne till Främlingslegionen löstes allt upp i skratt.
Åh, jag känner så väl igen hur det var att vara i den åldern. Man är så ilsken och upprörd och kan inte ta sig ur situationen på något sätt.
Samtalet i dag gav mig en syn på hur hon fungerar nu: hon behöver vara ett skaldjur, med ett fast skal runtomkring, för att kunna utvecklas till ett ryggradsdjur med den fasta ramen inom sig. Jag måste som vuxen bistå med det skalet.
Visst är det ett bra sätt att förstå ett förpubertetsbarn?
)
