Bara ett djur

Jag vill väl egentligen inte bli alltför personlig här, men när hjärtat brister och sorgen tar överhanden ... Ja, jag vet inte vart jag ska vända mig.

Det är bara en liten katt, bara ett djur. Men för mig på så många sätt ändå min närmaste. Den som genom så många år, relationer och händelser orubbligt alltid har funnits där; att kela med och känna den lena pälsen av, att prata med och faktiskt få gensvar av, att vara ute och gå med, att bråka med och att ovillkorligen uppge en enorm plats i hjärtat åt.

Alltid där.

Det senaste 1,5 året genom distansarbete och djup depression. Han har varit den som funnits med (och i ärlighetens namn mestadels varit i vägen, på katters egensinniga vis) framför datorn vid hemmakontoret när jag många dagar inte har träffat någon annan levande varelse. Han har varit den som hållit mig sällskap i sängen de dagar det har känts för tungt för att ens stiga upp. Han har varit den som med sin bedjande blick (och djupt anklagande illvrål, så som bara han kunde låta) varit den som tvingat mig att kasta täcket åt sidan och sätta fötterna i golvet.

Han har så länge varit den som jag varje morgon (hur jävla löjligt det är) pussat hej då och sagt ”jag älskar dig” till det allra sista jag gjort innan jag gått ut genom dörren för att gå till jobbet.

Aldrig mer där.

Nu är allt bara tomt. Kvar överallt finns bara saker, helt meningslösa döda föremål.

Jag vet att människor går igenom så ofantligt mycket värre händelser. Vem är jag att gnälla över en katt. Men för mig var han ändå the one of a kind och oavsett vad livet bär med sig framöver kommer jag aldrig någonsin att möta någon som liknar honom igen. Denna lilla fyrbenta varelse. Så stort tomrum.
 

@aiquen: Jag beklagar din förlust :cry: Det är klart att du sörjer och saknar din kisse!

Jag vet alltför väl hur det känns... det är snart två år sedan jag fick lov att ta bort min sidekick Missia 💔 Hon som var den första som välkomnade mig hem när jag kom hem från Norge då pappa dött (jag jobbade i Norge när han dog) och sedan låg tryckt intill mig den natten, något hon aldrig gjort innan. Hon som fick följa med mig på jobb och till särbon (först med sin "syster" Tassa men efter hennes bortgång på egen tass). Missia var också den första katten som fick följa med hem och begravas här också. Hon vilar framför Lillstugan och jag har planterat en spräcklig ros på hennes grav, en spräcklig ros för en spräcklig katt. När jag såg Isis leka med torra löv på graven i våras kom det en liten tår faktiskt, det var så fint.

Jag bär med mig alla mina djur som jag förlorat precis som jag bär med mig mina föräldrar och andra släktingar som gått bort. Sorgen är inte mindre för att det "bara" är ett djur (hatar när någon säger det, djuren är också en del av min familj!).

Det är också skönt att jag lyckades hitta en ny sidekick. Min Isis är verkligen min nya sidekick och jag hade inte insett hur fruktansvärt dåligt jag mådde utan att ha något djur innan hon kom hit. Plötsligt var mitt hus ett hem igen.

Tillåt dig att sörja och sakna din katt men jag rekommenderar också att du funderar på att skaffa en ny katt. Klart att en ny katt inte ersätter den gamla men för mig var det inte ett alternativ att vara utan, det var för tomt.

Ta hand om dig :heart
 
@aiquen: Jag beklagar din förlust :cry: Det är klart att du sörjer och saknar din kisse!

Jag vet alltför väl hur det känns... det är snart två år sedan jag fick lov att ta bort min sidekick Missia 💔 Hon som var den första som välkomnade mig hem när jag kom hem från Norge då pappa dött (jag jobbade i Norge när han dog) och sedan låg tryckt intill mig den natten, något hon aldrig gjort innan. Hon som fick följa med mig på jobb och till särbon (först med sin "syster" Tassa men efter hennes bortgång på egen tass). Missia var också den första katten som fick följa med hem och begravas här också. Hon vilar framför Lillstugan och jag har planterat en spräcklig ros på hennes grav, en spräcklig ros för en spräcklig katt. När jag såg Isis leka med torra löv på graven i våras kom det en liten tår faktiskt, det var så fint.

Jag bär med mig alla mina djur som jag förlorat precis som jag bär med mig mina föräldrar och andra släktingar som gått bort. Sorgen är inte mindre för att det "bara" är ett djur (hatar när någon säger det, djuren är också en del av min familj!).

Det är också skönt att jag lyckades hitta en ny sidekick. Min Isis är verkligen min nya sidekick och jag hade inte insett hur fruktansvärt dåligt jag mådde utan att ha något djur innan hon kom hit. Plötsligt var mitt hus ett hem igen.

Tillåt dig att sörja och sakna din katt men jag rekommenderar också att du funderar på att skaffa en ny katt. Klart att en ny katt inte ersätter den gamla men för mig var det inte ett alternativ att vara utan, det var för tomt.

Ta hand om dig :heart

❤️ Tack för dina ord. Och så fint du skriver om både Missia och Isis.

Jag har flyktigt kunna tänka tanken någon gång om att släppa in en ny katt i mitt hem (jag har ju så långt jag kan minnas alltid haft djur i mitt liv; bara den tomheten känns väldigt konstig och annorlunda). Men så sekunden senare har jag tappat det och gråter tills luften tar slut (den här händelsen har verkligen fått alla redan sköra känslor att tippa över kanten, men det får väl vara så, så länge ingen ser …).

Jag kanske inte ska släppa tanken, även om det känns ganska omöjligt just nu. Dels bara utifrån hur jag mår, men dels också utifrån att det fortfarande är Honom jag saknar och längtar efter. Tolv år … Vi kände ju varandra utan och innan. Bara för några veckor sedan när vi raskt hoppade i selen och åkte på bilutflykt för promenad på ett helt nytt ställe, sa jag till mitt (mänskliga) sällskap att ”Det är inte alla katter som hade gått med på det här” … Men han var ju sådan: enkel, djärv, gränslöst social och genomsnäll. Jag tror faktiskt att t.o.m. veterinären grät när hen ringde för att berätta vad de hittat (helt oväntat för alla; alla tidigare prover såg ju så bra ut …).

Det känns så oerhört svårt att börja om. Lära känna en helt ny individ som kanske klättrar på saker så att liv står på spel, kanske får för sig att käka upp alla växter, kanske vägrar acceptera sele eller ogillar ”stadsmiljön”, kanske inte blir nog nöjd med den stimulans jag kan ge … Normala saker för en katt, men också sådant som liksom varit totala icke-problem eftersom jag känt honom så väl.

Sedan alla möjliga val: katthemskatt (Han var en sådan, även om han kom till mig redan som en, faktiskt fruktansvärt asjobbig, liten kattunge) eller kanske raskatt, vilket jag aldrig haft men som i sin tur skulle medföra ett antal följdfrågor: hur vet man vilken ras som passar, hur hittar man en bra uppfödare o.s.v.

Jag vill inte släppa tanken, men jag är inte där (än)nu.
 
En sak som har kommit att skava nästan orimligt mycket är att jag bara någon vecka innan han gick bort uppgraderade min telefon, d.v.s. min kamera. Jag har väl tagit tusentals bilder genom åren på denna katt, men den nya kameran är så ofantligt mycket bättre jämfört med min gamla. Jag gick förbi ett fint ställe och tänkte ”där ska jag fota honom någon dag” … Varför gör man inte bara saker man tänker? Nu har jag ett ytterst fåtal snabbknäppta bilder tagna med den nya kameran och så den allra sista bilden på honom i liggande en jävla ”kista” (slash papplåda).

Det är egentligen en så väldigt liten grej, men bara det har fått mig att fälla så enormt många tårar. Jag var så sjukt oförberedd.
 
Jag vill väl egentligen inte bli alltför personlig här, men när hjärtat brister och sorgen tar överhanden ... Ja, jag vet inte vart jag ska vända mig.

Det är bara en liten katt, bara ett djur. Men för mig på så många sätt ändå min närmaste. Den som genom så många år, relationer och händelser orubbligt alltid har funnits där; att kela med och känna den lena pälsen av, att prata med och faktiskt få gensvar av, att vara ute och gå med, att bråka med och att ovillkorligen uppge en enorm plats i hjärtat åt.

Alltid där.

Det senaste 1,5 året genom distansarbete och djup depression. Han har varit den som funnits med (och i ärlighetens namn mestadels varit i vägen, på katters egensinniga vis) framför datorn vid hemmakontoret när jag många dagar inte har träffat någon annan levande varelse. Han har varit den som hållit mig sällskap i sängen de dagar det har känts för tungt för att ens stiga upp. Han har varit den som med sin bedjande blick (och djupt anklagande illvrål, så som bara han kunde låta) varit den som tvingat mig att kasta täcket åt sidan och sätta fötterna i golvet.

Han har så länge varit den som jag varje morgon (hur jävla löjligt det är) pussat hej då och sagt ”jag älskar dig” till det allra sista jag gjort innan jag gått ut genom dörren för att gå till jobbet.

Aldrig mer där.

Nu är allt bara tomt. Kvar överallt finns bara saker, helt meningslösa döda föremål.

Jag vet att människor går igenom så ofantligt mycket värre händelser. Vem är jag att gnälla över en katt. Men för mig var han ändå the one of a kind och oavsett vad livet bär med sig framöver kommer jag aldrig någonsin att möta någon som liknar honom igen. Denna lilla fyrbenta varelse. Så stort tomrum.
Att andra går igenom fruktansvärda saker gör inte din sorg mindre.

Jag beklagar förlusten ♥️
 
❤️ Tack för dina ord. Och så fint du skriver om både Missia och Isis.

Jag har flyktigt kunna tänka tanken någon gång om att släppa in en ny katt i mitt hem (jag har ju så långt jag kan minnas alltid haft djur i mitt liv; bara den tomheten känns väldigt konstig och annorlunda). Men så sekunden senare har jag tappat det och gråter tills luften tar slut (den här händelsen har verkligen fått alla redan sköra känslor att tippa över kanten, men det får väl vara så, så länge ingen ser …).

Jag kanske inte ska släppa tanken, även om det känns ganska omöjligt just nu. Dels bara utifrån hur jag mår, men dels också utifrån att det fortfarande är Honom jag saknar och längtar efter. Tolv år … Vi kände ju varandra utan och innan. Bara för några veckor sedan när vi raskt hoppade i selen och åkte på bilutflykt för promenad på ett helt nytt ställe, sa jag till mitt (mänskliga) sällskap att ”Det är inte alla katter som hade gått med på det här” … Men han var ju sådan: enkel, djärv, gränslöst social och genomsnäll. Jag tror faktiskt att t.o.m. veterinären grät när hen ringde för att berätta vad de hittat (helt oväntat för alla; alla tidigare prover såg ju så bra ut …).

Det känns så oerhört svårt att börja om. Lära känna en helt ny individ som kanske klättrar på saker så att liv står på spel, kanske får för sig att käka upp alla växter, kanske vägrar acceptera sele eller ogillar ”stadsmiljön”, kanske inte blir nog nöjd med den stimulans jag kan ge … Normala saker för en katt, men också sådant som liksom varit totala icke-problem eftersom jag känt honom så väl.

Sedan alla möjliga val: katthemskatt (Han var en sådan, även om han kom till mig redan som en, faktiskt fruktansvärt asjobbig, liten kattunge) eller kanske raskatt, vilket jag aldrig haft men som i sin tur skulle medföra ett antal följdfrågor: hur vet man vilken ras som passar, hur hittar man en bra uppfödare o.s.v.

Jag vill inte släppa tanken, men jag är inte där (än)nu.

Jag känner så igen dina känslor inför en eventuell ny kisse :heart Jag kan ärligt säga att jag halvt omedvetet satte upp murar när jag började leta ("för långt bort", "för dyr för en huskatt", "inte färgen jag vill ha" osv). Det krävdes att en viss Bukefalist (:heart) sa åt mig att hon visste om en kattunge hos en vän till henne och liksom inte gav mig något annat val än att åka och hälsa på. Men jag var tveksam in i det sista (husse var såld på henne innan jag!)... men den där grå lilla pälsbollen bara klampade in i mitt liv och mitt hjärta med buller och bång.

Sörj din fina katt i lugn och ro. Är det meningen (och det tror jag!) att du ska ha en ny katt så kommer det att dyka upp en.
 
❤️ Tack för dina ord. Och så fint du skriver om både Missia och Isis.

Jag har flyktigt kunna tänka tanken någon gång om att släppa in en ny katt i mitt hem (jag har ju så långt jag kan minnas alltid haft djur i mitt liv; bara den tomheten känns väldigt konstig och annorlunda). Men så sekunden senare har jag tappat det och gråter tills luften tar slut (den här händelsen har verkligen fått alla redan sköra känslor att tippa över kanten, men det får väl vara så, så länge ingen ser …).

Jag kanske inte ska släppa tanken, även om det känns ganska omöjligt just nu. Dels bara utifrån hur jag mår, men dels också utifrån att det fortfarande är Honom jag saknar och längtar efter. Tolv år … Vi kände ju varandra utan och innan. Bara för några veckor sedan när vi raskt hoppade i selen och åkte på bilutflykt för promenad på ett helt nytt ställe, sa jag till mitt (mänskliga) sällskap att ”Det är inte alla katter som hade gått med på det här” … Men han var ju sådan: enkel, djärv, gränslöst social och genomsnäll. Jag tror faktiskt att t.o.m. veterinären grät när hen ringde för att berätta vad de hittat (helt oväntat för alla; alla tidigare prover såg ju så bra ut …).

Det känns så oerhört svårt att börja om. Lära känna en helt ny individ som kanske klättrar på saker så att liv står på spel, kanske får för sig att käka upp alla växter, kanske vägrar acceptera sele eller ogillar ”stadsmiljön”, kanske inte blir nog nöjd med den stimulans jag kan ge … Normala saker för en katt, men också sådant som liksom varit totala icke-problem eftersom jag känt honom så väl.

Sedan alla möjliga val: katthemskatt (Han var en sådan, även om han kom till mig redan som en, faktiskt fruktansvärt asjobbig, liten kattunge) eller kanske raskatt, vilket jag aldrig haft men som i sin tur skulle medföra ett antal följdfrågor: hur vet man vilken ras som passar, hur hittar man en bra uppfödare o.s.v.

Jag vill inte släppa tanken, men jag är inte där (än)nu.
För mig var det först sån chock att jag inte ens förstod riktigt vad som skedde. Det fanns inte på kartan att planera för nu hund då med allt vad det innebär.
Jag är SÅ glad över att min sambo som fick ringa min uppfödare och berätta om Vovvi direkt frågade henne om hon hade någon hund nu eller visste någon vettig som hade. Jag orkade inte berätta för uppfödaren och hade inte ork till annat än sorgen.
Nu var inte lille valp redo att hämtas på ett tag. Men när vi fick hem henne så var det för mig svårare än det brukar vara att knyta an. Det var liksom fel. Fel att Vovvi dog så akut utan hög ålder eller sjukdom. Och då också fel att det inte var min ständigt nära följeslagerska, fel hund.
Lille valp var underbar. Men fel hund.
Men lille valp krävde sitt och fick mig att tänka på annat och fick mig att skratta.
Nu har hon tagit sig in i mitt hjärta hon med. Och valp 2 med. Vilken glädje och kärlek de sprider.

Så även om det först kändes fel är jag enormt tacksam över att lille valp kom in i mitt liv. För annars vete fasen om jag inte fastnat där på botten mkt längre.

Jag säger inte att du ska skena och skaffa katt. Men jag fattar att man inte orkar, inte vill pga att det är ju just den lille kompisen man saknar etc.
Dock kanske det kan vara rätt med en till kompis igen inom kortare tid än man trott. ❤️
 
Så sorgligt med din fina katt. :heart
Jag förlorade min Kailzie. Det var mitt val att säga farväl innan hon blev för sjuk för att kunna njuta av livet, och jag kommer alltid att få leva med att jag tog det beslutet. Hon kunde fortfarande springa varv och hon kunde fortfarande hoppa upp på stubbar (ibland). Tänker ibland att ett halvår till hade funkat... kanske till och med ett år...

Jag har förlorat många människor i mitt liv, men kan ärligt och uppriktigt och utan att skämmas säga att ingen Tomhet har varit så smärtsam och närvarande som den efter min älskade hund. Hon var ju där Alltid! På foten som en liten pöl av värme eller under fötterna att snubbla över. Som små tippetassar i hälarna, två bruna ögon bredvid toastolen - femton år av alltid! Fuck "bara ett djur".
Mitt hus var inte ens tomt och jag älskar min shiba med allt jag äger och har, men jag var ändå desperat efter den där värmen och närheten och började söka en ny vän bara ett par veckor efter att Kailzie var borta. Det är inte rätt för alla, men det var rätt för mig.
Ingen kan säga vad som är rätt för någon, men för mig hjälpte både sökandet och väntan och slutligen distraktionen av att ha en ny yrboll i huset. Jag är fortfarande lika ledsen, men nu har jag någon mer att plåga när shiban blir trött på mina affektioner i alla fall. 😅


Jag tror det kommer att bli rätt för dig också. :heart
 
Senast ändrad:
Ingen av mina hundar har kunnat ersätta en annan hund. Men de kan tillsätta tjänsten "hund" i hushållet. Jag vill ha hund, och det tar ett tag innan en nytillträdd hittar sin egen plats både fysiskt i tillvaron här och psykiskt hos mig. Men jag försöker aldrig ens tänka tanken att ersätta en med en annan, de är olika men fyller sin egen plats.

Omständigheterna här gör att jag kan erbjuda svårplacerade hundar en vettig tillvaro, så jag brukar tänka så i början. Jag gör en hund en tjänst att den får komma hit, jag har möjlighet till det. Så får det utveckla sig efterhand.
 
Tack för alla era fina ord och kloka tankar. :heart Jag förstår att jag inte är ensam om att sörja en fyrbent vän och fast det ju egentligen inte är något positivt att dela i sig, så betyder det mycket just nu (även det hur det går att komma vidare). Speciellt när det känns som om mina känslor är totalt överdrivna.


Ingen av mina hundar har kunnat ersätta en annan hund. Men de kan tillsätta tjänsten "hund" i hushållet. Jag vill ha hund, och det tar ett tag innan en nytillträdd hittar sin egen plats både fysiskt i tillvaron här och psykiskt hos mig. Men jag försöker aldrig ens tänka tanken att ersätta en med en annan, de är olika men fyller sin egen plats.

Omständigheterna här gör att jag kan erbjuda svårplacerade hundar en vettig tillvaro, så jag brukar tänka så i början. Jag gör en hund en tjänst att den får komma hit, jag har möjlighet till det. Så får det utveckla sig efterhand.

Och så här är det förstås. Det går inte att ersätta en individ med en annan, och det är litegrann med den vetskapen det tar stopp (åtminstone just nu). Jag vill inte ”ha” någon annan individ, jag vill inte lära känna någon annan individ, jag vill inte anpassa mig till någon annan individ; jag vill bara ha Honom med sitt lilla huvud nerkört i mitt armveck som vanligt.

Nu lyckas jag framstå och låta som en trulig småunge fast jag med råge är tillräckligt gammal för att så att säga ha fått känna på livet även tidigare, men det är det enda jag känner. Även om jag är förtjust i djur generellt, har svårt att se en normal vardag utan djur omkring och hjärtat blir aldrig fullt, och allt vad man kan säga (och som säkert är helt sant).

Faktiskt har det här tagit hårdare än vad jag kanske egentligen kunde föreställa mig (det är trots allt inte min första förlust). Nu stod jag inte särskilt stabilt redan innan och det spelar kanske sin roll, för det här har verkligen ryckt omkull mig fullständigt.
 
Tack för alla era fina ord och kloka tankar. :heart Jag förstår att jag inte är ensam om att sörja en fyrbent vän och fast det ju egentligen inte är något positivt att dela i sig, så betyder det mycket just nu (även det hur det går att komma vidare). Speciellt när det känns som om mina känslor är totalt överdrivna.




Och så här är det förstås. Det går inte att ersätta en individ med en annan, och det är litegrann med den vetskapen det tar stopp (åtminstone just nu). Jag vill inte ”ha” någon annan individ, jag vill inte lära känna någon annan individ, jag vill inte anpassa mig till någon annan individ; jag vill bara ha Honom med sitt lilla huvud nerkört i mitt armveck som vanligt.

Nu lyckas jag framstå och låta som en trulig småunge fast jag med råge är tillräckligt gammal för att så att säga ha fått känna på livet även tidigare, men det är det enda jag känner. Även om jag är förtjust i djur generellt, har svårt att se en normal vardag utan djur omkring och hjärtat blir aldrig fullt, och allt vad man kan säga (och som säkert är helt sant).

Faktiskt har det här tagit hårdare än vad jag kanske egentligen kunde föreställa mig (det är trots allt inte min första förlust). Nu stod jag inte särskilt stabilt redan innan och det spelar kanske sin roll, för det här har verkligen ryckt omkull mig fullständigt.

Det tar den tid det tar. Jag tror det handlar om att vara öppen för möjligheten att hitta någon annan att dela vardagen med. Inte att leta febrilt och hoppas hitta någon som mildrar förlusten. Men så småningom öppna för möjligheten. Låsa upp dörren, och kanske med tid låta den stå lite, lite på glänt.
 
Det är fruktansvärt att förlora ett djur.
Min veterinär säger att det första halvåret är värst, sen börjar man anpassa sig. Och jag tror att det stämmer.

Jag tycker det första året är tungt, men sorgen ska få ta tid och plats. Tids nog tar tårarna slut bara man släpper ut dem.

Stor kram.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp