Vi fick ta bort makens gamla hedersmärr för ett par år sedan, också av åldersskäl.
Och hennes tighta flock förstod att det var dags innan det skedde. Jag är inte den som tror på sjätte sinnen och sådant, och jag vill ha en realistisk syn på hästarna. Men de förstod. Utan tvivel.
De var så otroligt dämpade dagen innan. Inte gamlingen, hon var oberörd, lika mild och vänlig som vanligt. Hon var redo, tror jag. Men stämningen i stallet var annorlunda. Inget otåligt gnäggande efter kvällsmat, inget busgnabbande mellan boxkompisar.
När vi sedan hämtade gamlingen i hagen för att gå och ta bort utom synhåll, så stod hennes bästa kompis med bortvänt huvud i ett hörn. Honom tog vi inte ut för att se kroppen. Det var så tydligt att han sagt hejdå och ville få bearbeta ifred.
De två yngsta och mest osjälvständiga, som hade märren lite som sin trygga mormor och mentor, fick nosa på kroppen efter. De var skrikiga och oroliga när hon gick iväg, efter att de fått puffa på henne och förstå var de kolugna.
Och de var överhuvudtaget inte påverkade av blodet.
När samtalet är ringt, och när dagen närmar sig för att slutligen vara inne, så tror jag att man vet vad man ska göra. Jag tror inte det finns något rätt eller fel. Det är så olika från häst till häst, och person till person.
Du vet vad som är rätt när det är dags.
Beklagar sorgen så mycket.
