Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och verkligen mitt livs kärlek, den viktigaste jag har. Men hon har inte haft det lätt.. Mycket besök hos veterinären redan första året, då hon fick epilepsiliknande anfall samt mycket problem med bukspottkörteln, och får väldigt lätt diarré, spyr och magont. Så länge hon äter sin dietmat går det bra, men var en resa att hitta vilket foder som funkade. Sedan har hon något "fel" som veterinären ej kunnat identifiera, hon får som "aggressionsanfall" helt oprovocerat, hon kan ligga och sova i soffan bredvid en och helt plötsligt från ingenstans blir hon helt tokig och hugger vilt omkring sig och typ "attackerar" den som sitter närmst.. utan att själv ens verka vara medveten om vad hon gör. Detta håller i sig i kanske 10-20 sekunder och sen är det som att hon "vaknar upp" och liksom blir nedstämd och beter sig som att hon skäms, kryper tätt intill och ska slicka och "fjäska" liksom.. så upplever det som att hon inte medvetet "attackerar" och utan efteråt skäms. Det var tre valpar i kullen, hon och två bröder. Har kontaktat ägarna till hennes bröder och de har båda samma problem med exakt likadana "aggressionsanfall".. Har försökt med hundpsykologer se om det är något i uppfostran som jag gjort fel, men varken hundpsykolog eller veterinär kan förstå vad det är som orsakar hennes "anfall" och eftersom båda bröderna har samma problematik tänker jag att det är något genetiskt.. Det är som att hon blir helt förbytt och sedan efter 10-20 sekunder är hon tillbaka som den gulliga och glada tjejen hon annars är.. Ja skäms för att ens skriva det, men hon har vid sådana "anfall" bitit både mig, min mamma och syster i händerna. Inte så det har skadat oss men blivit hål i huden och blödit ett par gånger.. Jag förstår ju själv att man inte kan ha en hund som biter människor, och jag kanske är naiv men jag tänker att hon verkar verkligen inte göra det medvetet utan att det blir som att hon från ingenstans omedvetet får någon "flipp" liksom.. För i övrigt är hon världens mest kärleksfulla som alltid vill mysa och aldrig skulle göra oss illa liksom.. Så vet inte var "gränsen går" för att säga att en hund biter människor..
Med det sagt så har det varit lite problem för henne under åren och jag har redan blivit tillsagd av ett par personer att jag borde överväga att ta bort henne pga dessa anfall. Men de som äger hennes bröder har inte ens tänkt den tanken utan säger typ åt mig att jag är en hemsk person som ens låtit den tanken finnas i mitt huvud, och jag VILL ju aldrig behöva ta det beslutet. Min hund är mitt allt verkligen, men vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att hon inte ska få sina aggressionsanfall. Är livrädd varje gång någon är på besök, och speciellt barn. Skulle aldrig våga låta ett barn ha henne i knät tex för man vet aldrig när hon plötsligt får ett sådant anfall.. Jag gör allt för henne, ställer in allt och umgås inte med så många längre för att hon blir stressad av nya människor och upplever att hon får fler anfall om det varit mycket den dagen (anfallen kommer dock oftast senare på kvällen när hon är trött)..
Till sak då så har vi nu även upptäckt att hon har lösa knäleder på båda bakbenen (och antagligen även ena fram). Hon vill inte längre gå långa promenader och hoppar ofta på tre ben, byter dag för dag vilket ben hon lyfter på, så märker att hon har ont. Jag ska till ortopeden med henne om några veckor och röntga för att se hur akut det är. Veterinären som undersökte henne första gången sa att hon kommer i alla fall behöva operera alla ben där det är löst, frågan är bara hur akut det är. De opererar då alltså ett ben i taget, sedan väntar rehabilitering innan man kan ta nästa ben.. Så nu till min fråga, alla jag pratar med runtom mig säger att jag bör ta bort henne på grund av allt som varit och att hon dessutom då ska behöva genomgå flertalet operationer ovanpå de problemen som redan finns..men jag mår fysiskt dåligt av att bara tänka tanken. Hon är bara 4 år gammal, har inte ens levt halva sitt liv, och är för det mesta världens gladaste och mysigaste. Sedan förstår jag att de här "aggressionsanfallen" hon får inte är bra, men tänker att om jag fortsätter gå till hundpsykologer och veterinärer kanske man kan lösa det, hitta problemet om det är fysiskt hos henne eller något jag gör fel.. Jag vet inte alls. Är helt förtvivlad. Jag förstår också att det inte skulle vara roligt för henne att genomgå flertalet operationer med rehabilitering osv efter varandra MEN jag ser på olika facebook-grupper att det är många som väljer att operera sina pomeranians för just lösa knäleder. Så då är väl (som alla säger åt mig) frågan var gränsen går när man räknar in både anfallen och att det skulle innebära flertalet operationer med rehabilitering? Samtidigt som om man gör operationerna, och hennes ben blir bra så hon kan springa och leka osv igen så kanske hon har 10 år till att leva.. (Det är där mina vänner säger att "jo men då har du fortfarande kvar anfallen och hur bra mår hon av det tror du").. så snälla hjälp mig reda ut tankarna lite.. vad hade ni gjort?
PS; snälla behöver ingen uppläxning om att man inte ska låta en hund bita (jag får den av vänner och släktingar jämt ändå). Jag är fullt medveten om detta och gör allt jag kan för att försöka hitta lösningen och förstå varför det händer.
Med det sagt så har det varit lite problem för henne under åren och jag har redan blivit tillsagd av ett par personer att jag borde överväga att ta bort henne pga dessa anfall. Men de som äger hennes bröder har inte ens tänkt den tanken utan säger typ åt mig att jag är en hemsk person som ens låtit den tanken finnas i mitt huvud, och jag VILL ju aldrig behöva ta det beslutet. Min hund är mitt allt verkligen, men vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att hon inte ska få sina aggressionsanfall. Är livrädd varje gång någon är på besök, och speciellt barn. Skulle aldrig våga låta ett barn ha henne i knät tex för man vet aldrig när hon plötsligt får ett sådant anfall.. Jag gör allt för henne, ställer in allt och umgås inte med så många längre för att hon blir stressad av nya människor och upplever att hon får fler anfall om det varit mycket den dagen (anfallen kommer dock oftast senare på kvällen när hon är trött)..
Till sak då så har vi nu även upptäckt att hon har lösa knäleder på båda bakbenen (och antagligen även ena fram). Hon vill inte längre gå långa promenader och hoppar ofta på tre ben, byter dag för dag vilket ben hon lyfter på, så märker att hon har ont. Jag ska till ortopeden med henne om några veckor och röntga för att se hur akut det är. Veterinären som undersökte henne första gången sa att hon kommer i alla fall behöva operera alla ben där det är löst, frågan är bara hur akut det är. De opererar då alltså ett ben i taget, sedan väntar rehabilitering innan man kan ta nästa ben.. Så nu till min fråga, alla jag pratar med runtom mig säger att jag bör ta bort henne på grund av allt som varit och att hon dessutom då ska behöva genomgå flertalet operationer ovanpå de problemen som redan finns..men jag mår fysiskt dåligt av att bara tänka tanken. Hon är bara 4 år gammal, har inte ens levt halva sitt liv, och är för det mesta världens gladaste och mysigaste. Sedan förstår jag att de här "aggressionsanfallen" hon får inte är bra, men tänker att om jag fortsätter gå till hundpsykologer och veterinärer kanske man kan lösa det, hitta problemet om det är fysiskt hos henne eller något jag gör fel.. Jag vet inte alls. Är helt förtvivlad. Jag förstår också att det inte skulle vara roligt för henne att genomgå flertalet operationer med rehabilitering osv efter varandra MEN jag ser på olika facebook-grupper att det är många som väljer att operera sina pomeranians för just lösa knäleder. Så då är väl (som alla säger åt mig) frågan var gränsen går när man räknar in både anfallen och att det skulle innebära flertalet operationer med rehabilitering? Samtidigt som om man gör operationerna, och hennes ben blir bra så hon kan springa och leka osv igen så kanske hon har 10 år till att leva.. (Det är där mina vänner säger att "jo men då har du fortfarande kvar anfallen och hur bra mår hon av det tror du").. så snälla hjälp mig reda ut tankarna lite.. vad hade ni gjort?
PS; snälla behöver ingen uppläxning om att man inte ska låta en hund bita (jag får den av vänner och släktingar jämt ändå). Jag är fullt medveten om detta och gör allt jag kan för att försöka hitta lösningen och förstå varför det händer.
