Fibusen
Trådstartare
Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort.
Nu började han i förskoleklass i höstas, och det har väll gått sådär... Igår kom hans lärare fram och ville prata om framtiden, och hen ansåg att sonen kommer behöva extra hjälp i skolan från klass 1, och undrade om vi var ok med att det gjordes en extra utredning på skolan. Självklart så är det ok, vi vill ju att sonen ska få den hjälp han behöver, men läraren var helt säker på att det är autism det handlar om, och jag är helt rådvill då vi gjort en utredning om det och då var det inte autism.
Anledningen till att skolan reagerat är att han försvinner i sin egna bubbla ibland. Svår att få kontakt med då, och han är okoncentrerad och hakar på andra alldeles för lätt och tyvärr så vet ju många barn i klassen det vilket dom utnyttjar så det blir sonen som gör många hyss. Vi har pratat om det här hemma massvis med gånger, men det går inte enda fram. Han kan vara ledsen när jag hämtar för att han gjort något dumt, när jag lägger han så kan han ta upp det igen och ha ”dåligt samvete”.
Hemma är han en mycket snäll, hjälpsam och omtänksam kille. Jag och pappan separerade när han var 2,5 år, och han bor varannan vecka hos oss. Hos pappan är det fler barn med i bilden, men hos mig är det bara jag och han.
Jag har aldrig sett att han ska ha svårt att få, ta och klara instruktioner. Ej heller att han blir orolig om planerna ändras, utan han finner sig i det. Väldigt mån om andra människor och djur, gråter till sorgliga filmer och har stor empati för andra. Jag har väldigt svår migrän till och från vilket han också är förstående med, frågar om han ska hjälpa till med något, hämtar filtar och vatten. Frågar hur jag mår, om det blir bättre efter medicinen och sånt. Han är väldigt snäll och delar alltid med sig av sitt. Får vi besök en lördag så kommer han med sitt lördagsgodis och frågar om någon vill ha. Äter jag upp min frukt innan han så frågar han om jag vill ha mer av honom.
En gång råkade han göra illa hunden (dom lekte ute i snön med spadar och han råkade slå upp spaden precis när hon kom farandes så hon fick ett litet hack i tungan så det började blöda) och han grät HYSTERISKT i 30 minuter, sen pratade han läääänge om det.
Han hjälper mig i stallet, klappar hästarna, och säger ofta ”jag tycker om dig, du är världens bästa häst” till våran häst. Vi säger dagligen ”jag älskar dig” till varandra, och han tycker fortfarande om att sitta och mysa trots att han blivit stor. Mycket kramar och pussar. Har alltid varit populär på dagis/skola, en sån som alla leker med, och han vill leka med alla tillbaka. När vi har pratat så utrycker han sig att det är jobbigt när det är så många barn, att det blir skrikigt och rörigt. Och det är också så det var på dagis, när det var full grupp på dagen så var sonen som mest gasad, men på eftermiddagen när det var några få barn slappnade han av och kunde sitta i lugn och ro och spela spel tex.
Men det är det här att han fastnar i sin bubbla, det är som om han låser sig och inte går att plocka ner igen, det blir stim och stoj och sen går allt till överdrift. Säger ett annat barn tex ett fult ord och skrattar och blir tillsagd av läraren så säger min son samma sak, upprepade gånger och skrattar. Gör han hyss så något annat barn skrattar så drar han upp det till skyarna. Som ett exempel i matsalen, han tappade först ner några makaroner på golvet varpå kompisen fnissade, då tar han upp en makaron till och släpper på golvet, varpå läraren säger till honom. Kompisen skrattar, sonen tar en näve makaroner och släpper på golvet och han och kompisen skrattar hysteriskt varpå läraren drämmer näven i bordet för att bryta och ryter i, sonen blir då ledsen och skäms, och har sen dåligt samvete hemma över detta. Igår var vi och åkte pulka med en kompis och hens barn som är 1,5 år yngre. När det barnet inte skulle åka pulka mer utan åka på rumpan bara så skulle inte sonen heller ha nån pulka mer utan också åka på rumpan. När kompisens barn ville skotta snö istället ville sonen också skotta snö.
Han är normalt lite blyg och försiktig av sig, vill gärna sitta och spana in omgivningen innan han börjar leka. Han går oftast inte fram först till nya barn, utan väntar helst på att dom kommer till honom. Inga problem att ta kontakt med vuxna, utan där kan han börja prata med någon random i affären om det är så. Inte blyg alls mot mina vänner, utan där ska det spelas lite Allan inför om vi får besök.
Han får i perioder även som tics, det är ett ljud han gör, ungefär som o han skulle vara snorig/tjock i halsen så han drar in luft i näsan och harklar sig. Han kan hålla på med detta i ett par veckor, sen slutar han i månader, sen börjar han igen från ena dagen till den andra.
Han har också lite talproblem och vi går hos logoped. Han pratar MYCKET och har alltid gjort. Mina vänner undrar ibland om jag får vila öronen nån gång överhuvudtaget när han är hos mig.
Sen är det vissa bokstäver han inte kan uttala och ibland vänder han på dom. Som mammas hund som heter Selma säger han Semla till. Ketchup blir kechtup som exempel.
Han har även selektiv ätstörning, dvs äter väldigt begränsade saker, och det är färg och många gånger konsistens som avgör. Han äter tex inte våfflor då kanterna är frasiga, men han kan äta rostat bröd. Kött äter han inte under några former alls, kall falukorv kan gå men inte stekt. Kokt men inte grillad. Maten ska vara ljus och inte skifta i några färger som tex stekt mat gör.
Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?
Ursäkta långt inlägg, men jag behövde få ur mig mina tankar, och gärna någon med erfarenhet att bolla lite med!
Nu började han i förskoleklass i höstas, och det har väll gått sådär... Igår kom hans lärare fram och ville prata om framtiden, och hen ansåg att sonen kommer behöva extra hjälp i skolan från klass 1, och undrade om vi var ok med att det gjordes en extra utredning på skolan. Självklart så är det ok, vi vill ju att sonen ska få den hjälp han behöver, men läraren var helt säker på att det är autism det handlar om, och jag är helt rådvill då vi gjort en utredning om det och då var det inte autism.
Anledningen till att skolan reagerat är att han försvinner i sin egna bubbla ibland. Svår att få kontakt med då, och han är okoncentrerad och hakar på andra alldeles för lätt och tyvärr så vet ju många barn i klassen det vilket dom utnyttjar så det blir sonen som gör många hyss. Vi har pratat om det här hemma massvis med gånger, men det går inte enda fram. Han kan vara ledsen när jag hämtar för att han gjort något dumt, när jag lägger han så kan han ta upp det igen och ha ”dåligt samvete”.
Hemma är han en mycket snäll, hjälpsam och omtänksam kille. Jag och pappan separerade när han var 2,5 år, och han bor varannan vecka hos oss. Hos pappan är det fler barn med i bilden, men hos mig är det bara jag och han.
Jag har aldrig sett att han ska ha svårt att få, ta och klara instruktioner. Ej heller att han blir orolig om planerna ändras, utan han finner sig i det. Väldigt mån om andra människor och djur, gråter till sorgliga filmer och har stor empati för andra. Jag har väldigt svår migrän till och från vilket han också är förstående med, frågar om han ska hjälpa till med något, hämtar filtar och vatten. Frågar hur jag mår, om det blir bättre efter medicinen och sånt. Han är väldigt snäll och delar alltid med sig av sitt. Får vi besök en lördag så kommer han med sitt lördagsgodis och frågar om någon vill ha. Äter jag upp min frukt innan han så frågar han om jag vill ha mer av honom.
En gång råkade han göra illa hunden (dom lekte ute i snön med spadar och han råkade slå upp spaden precis när hon kom farandes så hon fick ett litet hack i tungan så det började blöda) och han grät HYSTERISKT i 30 minuter, sen pratade han läääänge om det.
Han hjälper mig i stallet, klappar hästarna, och säger ofta ”jag tycker om dig, du är världens bästa häst” till våran häst. Vi säger dagligen ”jag älskar dig” till varandra, och han tycker fortfarande om att sitta och mysa trots att han blivit stor. Mycket kramar och pussar. Har alltid varit populär på dagis/skola, en sån som alla leker med, och han vill leka med alla tillbaka. När vi har pratat så utrycker han sig att det är jobbigt när det är så många barn, att det blir skrikigt och rörigt. Och det är också så det var på dagis, när det var full grupp på dagen så var sonen som mest gasad, men på eftermiddagen när det var några få barn slappnade han av och kunde sitta i lugn och ro och spela spel tex.
Men det är det här att han fastnar i sin bubbla, det är som om han låser sig och inte går att plocka ner igen, det blir stim och stoj och sen går allt till överdrift. Säger ett annat barn tex ett fult ord och skrattar och blir tillsagd av läraren så säger min son samma sak, upprepade gånger och skrattar. Gör han hyss så något annat barn skrattar så drar han upp det till skyarna. Som ett exempel i matsalen, han tappade först ner några makaroner på golvet varpå kompisen fnissade, då tar han upp en makaron till och släpper på golvet, varpå läraren säger till honom. Kompisen skrattar, sonen tar en näve makaroner och släpper på golvet och han och kompisen skrattar hysteriskt varpå läraren drämmer näven i bordet för att bryta och ryter i, sonen blir då ledsen och skäms, och har sen dåligt samvete hemma över detta. Igår var vi och åkte pulka med en kompis och hens barn som är 1,5 år yngre. När det barnet inte skulle åka pulka mer utan åka på rumpan bara så skulle inte sonen heller ha nån pulka mer utan också åka på rumpan. När kompisens barn ville skotta snö istället ville sonen också skotta snö.
Han är normalt lite blyg och försiktig av sig, vill gärna sitta och spana in omgivningen innan han börjar leka. Han går oftast inte fram först till nya barn, utan väntar helst på att dom kommer till honom. Inga problem att ta kontakt med vuxna, utan där kan han börja prata med någon random i affären om det är så. Inte blyg alls mot mina vänner, utan där ska det spelas lite Allan inför om vi får besök.
Han får i perioder även som tics, det är ett ljud han gör, ungefär som o han skulle vara snorig/tjock i halsen så han drar in luft i näsan och harklar sig. Han kan hålla på med detta i ett par veckor, sen slutar han i månader, sen börjar han igen från ena dagen till den andra.
Han har också lite talproblem och vi går hos logoped. Han pratar MYCKET och har alltid gjort. Mina vänner undrar ibland om jag får vila öronen nån gång överhuvudtaget när han är hos mig.
Sen är det vissa bokstäver han inte kan uttala och ibland vänder han på dom. Som mammas hund som heter Selma säger han Semla till. Ketchup blir kechtup som exempel.Han har även selektiv ätstörning, dvs äter väldigt begränsade saker, och det är färg och många gånger konsistens som avgör. Han äter tex inte våfflor då kanterna är frasiga, men han kan äta rostat bröd. Kött äter han inte under några former alls, kall falukorv kan gå men inte stekt. Kokt men inte grillad. Maten ska vara ljus och inte skifta i några färger som tex stekt mat gör.
Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?
Ursäkta långt inlägg, men jag behövde få ur mig mina tankar, och gärna någon med erfarenhet att bolla lite med!
Senast ändrad:
