Ledsentjej
Trådstartare
Några kanske vet vem jag är, på ett sätt struntar jag också i det men väljer ändå att vara anonym..
Tar inte med alla detaljer...
För ett halvår sen kom jag in på utbildningen jag ville komma in på.
Det började knackigt men jag hoppades att det skulle släppa när jag hade jobbat ett tag. Det tar ju alltid ett tag att hitta sin plats osv.
Har en chef som kan vara väldigt elak ibland och han har svårt att komminucera med sina anställda och att organisera saker och ting.
Han är väldigt duktig på att prata, men kan inte omsätta det han säger i praktiken. Det har verkligen varit ett helvete i bland.
Ledig är jag knappt heller, är jag ledig får jag veta det samma dag eller på kvällen dagen innan. Han får utbrott om vi anställda diskuterar med varandra på måndagen vem som ska vara ledig vilken dag nästa helg.
Har kontrakt för 40 timmars veckor, jobbar nästan 60 timmar och han menar att vi ändå jobbar så lite.
Har kommit till jobbet på morgonen flera gånger och chefen + några anställda är borta.
Då har dem åkt iväg på "jobb" och jag vet ingenting.
Jag har nu alltså gått i lite med än ett halvår och hamnat i depression pga jobbet. Gråtit i stort sett varenda dag för att jag inte vill dit eller pga saker om hänt på jobbet.
Har funderat länge på att hitta ett nytt ställe osv och för några dagar sen orkade jag inte längre.
Jag gick till chefen och sa att jag vill byta utbildningsplats.
Först blev han smått sur och la orden i munnen på mig om varför jag vill sluta osv. Han avslutade det hela med att säga ungefär: "Ja det är ju ditt val".
Resten av dagen fortsätter med att han helt plötsligt är SNÄLL!
Han säger att han trivs att jobba med mig och att det här är ju en chans som inte är så lätt att få och den bör jag ta.
Han tittar på mig med stoooora rådjursögon och menar:
- Jag vill ju att man ska må bra här.
Med tanke på hur jä*la dåligt jag har mått så var jag verkligen 100 % säker på att jag ville bort.
Men nu har chefen vänt på kakan och nu har dagarna efter mitt uttalande varit okej!
Tyvärr är jag en person som lätt får dåligt samvete, är det det jag har nu?
"Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar jag mig igen".
Det kanske är en chans, men jag en anledning till att jag ville byta var också för att byta inriktning. Inriktningen på mitt nuvarande jobb är inte den som jag hade tänkt från början och den verkar inte bli min inriktning heller.
Men som sagt då menar chefen bara att den inriktningen kan jag göra resten av livet.
Åh suck... Säkert jätterörigt, men jag blir tokig på situationen.
Hjälp? Vad ska jag göra...
Jag är rädd att chefen är snäll nu för att han vill ha kvar mig, sen håller det i sig ett tag, men hur länge?
Tar inte med alla detaljer...
För ett halvår sen kom jag in på utbildningen jag ville komma in på.
Det började knackigt men jag hoppades att det skulle släppa när jag hade jobbat ett tag. Det tar ju alltid ett tag att hitta sin plats osv.
Har en chef som kan vara väldigt elak ibland och han har svårt att komminucera med sina anställda och att organisera saker och ting.
Han är väldigt duktig på att prata, men kan inte omsätta det han säger i praktiken. Det har verkligen varit ett helvete i bland.
Ledig är jag knappt heller, är jag ledig får jag veta det samma dag eller på kvällen dagen innan. Han får utbrott om vi anställda diskuterar med varandra på måndagen vem som ska vara ledig vilken dag nästa helg.
Har kontrakt för 40 timmars veckor, jobbar nästan 60 timmar och han menar att vi ändå jobbar så lite.
Har kommit till jobbet på morgonen flera gånger och chefen + några anställda är borta.
Då har dem åkt iväg på "jobb" och jag vet ingenting.
Jag har nu alltså gått i lite med än ett halvår och hamnat i depression pga jobbet. Gråtit i stort sett varenda dag för att jag inte vill dit eller pga saker om hänt på jobbet.
Har funderat länge på att hitta ett nytt ställe osv och för några dagar sen orkade jag inte längre.
Jag gick till chefen och sa att jag vill byta utbildningsplats.
Först blev han smått sur och la orden i munnen på mig om varför jag vill sluta osv. Han avslutade det hela med att säga ungefär: "Ja det är ju ditt val".
Resten av dagen fortsätter med att han helt plötsligt är SNÄLL!
Han säger att han trivs att jobba med mig och att det här är ju en chans som inte är så lätt att få och den bör jag ta.
Han tittar på mig med stoooora rådjursögon och menar:
- Jag vill ju att man ska må bra här.
Med tanke på hur jä*la dåligt jag har mått så var jag verkligen 100 % säker på att jag ville bort.
Men nu har chefen vänt på kakan och nu har dagarna efter mitt uttalande varit okej!
Tyvärr är jag en person som lätt får dåligt samvete, är det det jag har nu?
"Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar jag mig igen".
Det kanske är en chans, men jag en anledning till att jag ville byta var också för att byta inriktning. Inriktningen på mitt nuvarande jobb är inte den som jag hade tänkt från början och den verkar inte bli min inriktning heller.
Men som sagt då menar chefen bara att den inriktningen kan jag göra resten av livet.
Åh suck... Säkert jätterörigt, men jag blir tokig på situationen.
Hjälp? Vad ska jag göra...
Jag är rädd att chefen är snäll nu för att han vill ha kvar mig, sen håller det i sig ett tag, men hur länge?