Jag har ju länge tänkt att jag skulle vilja bli filmad när jag rider så jag kan se själv hur det ser ut så igår tog jag helt enkelt med mig kameran och frågade en person om hon kunde filma och det gick ju bra. Så nu har jag suttit och analyserat filmen. Man ser ju helt andra saker när man ser på det från sidan än vad man är medveten om när man sitter och rider. Otroligt nyttigt. Man får lite perspektiv och sedan kan man börja jobba med att rätta det som kan bli bättre.
En ung tjej som jag var granne med förut, blir filmad rätt ofta. Hon har ju både mamma, mormor och morfar som stöd i allt kring hästen, ridningen och tävlandet. En lite avundsvärd situation faktiskt. Hur som helst så blev hon tvungen att ta bort sin ponny i somras och det var bara några månader innan det var planerat att hon skulle gå över till stor häst så hon fick göra den övergången lite tidigare. Hon är främst hoppryttare men i helgen tävlade hon dressyr på nya hästen för första gången. Det var en LB och de vann! Jag antar att hon haft hur mycket nytta som helst av att bli filmad regelbundet, både med ponnyn som var tokhet och svårriden och så nu den nya 6-åriga stora hästen. Hon rider snyggt och får jättebra stilpoäng på hopptävlingarna också (högst eller näst högst poäng).
Man får väl kanske vara lite fräck och sätta kameran i näven på någon då och då, ffa. när man känner att allt tycks flyta på. Då hamnar man i en ny utvecklingsfas och så får man traggla på det där som behöver förbättras. Jag kan känna mig rätt dålig när jag hamnar i ett läge där jag tycker att jag borde kunna mer än jag gör, men det är ju bara en fas. Så småningom sätter sig den nya kunskapen och det är då man upplever att det flyter på, ända tills det är dags att höja ribban igen och fortsätta utvecklingen.
När det går dåligt (enligt vad man själv tycker) så är det så lätt att bli hård mot sig själv men egentligen är det bara en möjlighet att bli bättre. Bara att tacka och ta emot. Idag var det just en sådan dag. Den här morgonens ridlektion fick mig verkligen att undra hur i hela fridens namn jag kunde få de där poängen igår, trots att jag red samma häst. Det gick skitdåligt, men så har jag ju hamnat i ett läge där jag vill förbättra saker och det tar väl ett tag att hitta rätt och integrera det.
En ung tjej som jag var granne med förut, blir filmad rätt ofta. Hon har ju både mamma, mormor och morfar som stöd i allt kring hästen, ridningen och tävlandet. En lite avundsvärd situation faktiskt. Hur som helst så blev hon tvungen att ta bort sin ponny i somras och det var bara några månader innan det var planerat att hon skulle gå över till stor häst så hon fick göra den övergången lite tidigare. Hon är främst hoppryttare men i helgen tävlade hon dressyr på nya hästen för första gången. Det var en LB och de vann! Jag antar att hon haft hur mycket nytta som helst av att bli filmad regelbundet, både med ponnyn som var tokhet och svårriden och så nu den nya 6-åriga stora hästen. Hon rider snyggt och får jättebra stilpoäng på hopptävlingarna också (högst eller näst högst poäng).
Man får väl kanske vara lite fräck och sätta kameran i näven på någon då och då, ffa. när man känner att allt tycks flyta på. Då hamnar man i en ny utvecklingsfas och så får man traggla på det där som behöver förbättras. Jag kan känna mig rätt dålig när jag hamnar i ett läge där jag tycker att jag borde kunna mer än jag gör, men det är ju bara en fas. Så småningom sätter sig den nya kunskapen och det är då man upplever att det flyter på, ända tills det är dags att höja ribban igen och fortsätta utvecklingen.
När det går dåligt (enligt vad man själv tycker) så är det så lätt att bli hård mot sig själv men egentligen är det bara en möjlighet att bli bättre. Bara att tacka och ta emot. Idag var det just en sådan dag. Den här morgonens ridlektion fick mig verkligen att undra hur i hela fridens namn jag kunde få de där poängen igår, trots att jag red samma häst. Det gick skitdåligt, men så har jag ju hamnat i ett läge där jag vill förbättra saker och det tar väl ett tag att hitta rätt och integrera det.
