Att sörja något man aldrig har haft och aldrig kommer att få, hur gör ni?

Nu kommer jag med en sån relationstråd igen. Men jag känner att ni här på Buke alltid säger så kloka saker och jag vill gärna höra hur ni hanterar sån sorg som jag själv ibland känner. Inte nödvändigtvis över samma sak som jag, men på temat att sörja något man aldrig har haft och aldrig kommer att få.

För att ge lite kontext. Som några av er säkert vet (då jag skrivit tidigare trådar och inlägg om det här) så har jag aktivt valt att inte ha kontakt med min mamma. Oavsett hur mycket jag saknar henne och önskar att jag kunde få den villkorslösa kärleken som varje barn ska kunna få från en förälder, så vet jag att jag inte kommer att få det. Så är det bara.

Och i oktober 2022 dog min pappa. För att sammanfatta det så var hans kärlek till mig villkorslös. Och han fanns alltid där när jag kände den stora sorgen över att mamma var som hon var (då hade jag och mamma fortfarande kontakt) och att hon aldrig skulle vara den mamman jag önskade.

Jag sörjer hur jag inte har den föräldrasituation jag så väldigt gärna önskar att jag haft. Att kunna få det stödet från en förälder oavsett om jag är glad, ledsen, arg, hjärtekrossad eller vilken känsla jag än har. Och jag sörjer att jag aldrig kommer få det. Jag kommer aldrig kunna åka "hem" och kunna känna mig omhändertagen. Eller kunna andas ut. Eller när jag bara inte orkar vara "vuxen" och behöver ett annat sammanhang att få vara i en stund. Och jag har nog aldrig känt att jag har haft möjligheten till det även när jag har haft närvarande eller levande föräldrar. Men när pappa levde kunde jag alltid ringa honom när jag var ledsen, utan några som helst villkor. Så såklart har jag haft en föräldrasituation som jag älskade. Men den finns ju inte mer. Jag kan såklart vända mig till andra, som vänner och syskon, men för mig är det inte samma sak. De är inte en förälder.

Såklart spelar det roll att jag nu inte har en kärlekspartner i livet, som jag har haft innan. Men även om kärleken till ens partner till viss del är villkorslös, så är det inte samma sak. Jag har aldrig känt så i alla fall. Och det är ju också en sorg i sig, att jag aldrig har hittat den tvåsamheten som jag gärna vill ha. En sån tvåsamhet där jag känner att jag är hemma tillsammans med någon. Där jag kan bilda familj, eller ha ett alldeles eget litet sammanhang som funkar för den tvåsamhet jag hittar. Men det känner jag ändå att det kan ju faktiskt komma i framtiden. Jag kan få allt det, även om jag idag är 30 och absolut inte vet om min kropp kan få barn till exempel. Såklart är det ibland ledsamt i stunden, men det är inte samma sorg i sig som sorgen över annat i mitt liv.

Och såklart förstår jag att det är många som är i min sits. Och det finns de som har det värre. Och jag ber nu inte om råd eller hjälp i hur jag ska hantera den här avgrundsdjupa sorgen som ibland väller över mig, det diskuterar jag med min psykolog och jag kommer säkert landa i någon form av acceptans så småningom. Men jag vill så gärna höra hur andra har (eller kanske inte har) hanterat liknande sorg. Sorg över något man så gärna önskar sig, men aldrig har haft och/eller aldrig kommer få. Vad det än kan vara.

Så - har någon här på Buke känt såhär, och över vad? Och hur hanterar ni det? Eller hur önskar ni att ni hade hanterat det?
Om ni vill dela med er

/Den eviga känslostormen som allt som oftast är superduperglad med livet men som ibland bara gråter hejdlöst över sånt jag aldrig kommer att få och som jag så starkt känner att jag behöver.

 

[Exile]

Jag tror det är lätt att liksom känna att man inte har något som "alla" andra har. Det är många som har en dålig relation till sina föräldrar, men framförallt så är det många som har en BRA relation till sina föräldrar men ändå inte har det där bandet du saknar. Jag är en sådan. Min relation till mina föräldrar är bra och jag vet att de skulle finnas där för mig om jag t.ex fick det svårt ekonomiskt eller liknande.

Men jag har haft psykiska problem sedan tonåren och där har mina föräldrar varit relativt oförstående. De tror starkt på vilja och disciplin, och även om relationen som sagt är bra och de börjat acceptera att mitt mående så att säga inte är mitt fel, så finns det alltid där ändå, att det liksom är på mig också. Svårt att förklara något så komplext såhär kort, men ja, det känns inte villkorslöst på sättet du beskriver. Kontentan är att jag tror du liksom skapat en drömbild som oftast inte är sann, vilket är förståeligt.

Jag tror också att det här automatiskt kommer lätta för dig när du hittar en relation som du verkligen trivs i. Jag har varit ensam stor del av mitt liv, och relationerna jag haft har varit destruktiva på olika sätt. Fram tills relationen jag är i nu, där det liksom känns på ett annat sätt. Jag har hittat "hem" och det har ändrat mycket av hur jag ser på sådant här. Tidigare vet jag att jag ofta inte visste vad jag skulle ta mig till när mina föräldrar går ur tiden, att jag liksom inte skulle ha någon. Jag har en syster men vår relation är ganska komplicerad och vi har aldrig någonsin varit tighta (eller ens gillat varandra oftast).

När jag tänker på det nu, att de kommer att dö, så känns det såklart fortfarande för jävligt, men det finns en annan känsla av att jag liksom kommer ta mig igenom det. För jag har liksom en "egen" tillhörighet nu, en trygghet. Jag hade aldrig reflekterat över det tidigare riktigt, att man faktiskt byter familj en gång i livet. Din första familj är dina föräldrar och syskon, din andra familj är din partner och dina barn. Sedan kan ju konstellationerna variera lite, men ungefär så.

 

[McFlurry]

Jag tror det är lätt att liksom känna att man inte har något som "alla" andra har. Det är många som har en dålig relation till sina föräldrar, men framförallt så är det många som har en BRA relation till sina föräldrar men ändå inte har det där bandet du saknar. Jag är en sådan. Min relation till mina föräldrar är bra och jag vet att de skulle finnas där för mig om jag t.ex fick det svårt ekonomiskt eller liknande.

Exakt så!
Jag har en vettig mamma som jag vet älskar mig villkorslöst. Men vi har inte den relationen som beskrivs i ts. Min pappa gick bort i cancer för många år sedan så jag vet inte hur det hade varit om han levt och om han och mamma bott kvar i lägenheten jag växte upp i. Nu är mammas hem verkligen inte "hemma" för mig.

Det är aldrig mamma jag vänder mig till om jag är ledsen, och det gjorde jag inte som tonåring/ung vuxen heller. Det där känslomässiga bandet som beskrivs i ts har vi aldrig haft, men vi har ändå en bra relation.

 

[tanten]

Jag upplevde aldrig villkorslös kärlek hemma. Prestation belönades med stolthet, inför andra.

Mannen jag träffade - min enda relation - visade sig ha mängder av villkor för tillgivenhet och kärlek. Han begrep det inte själv. Jag är rätt säker på att han älskade mig, men han tyckte inte om mig.

Jag bara övervintrar.

Hittar annat i livet att glädjas åt och tanka ifrån. Har dessutom åter skaffat hund som är en trogen livskamrat.

Lever ett bra liv och ägnar inte energi åt att sakna det jag inte har. Det poppar upp ibland men går över.

Man brukar ju säga att fattig är bara den som saknar. Har man det som man behöver är man rik.
Folk kan ha mänger av pengar men vara "fattiga" ändå.

 

[Fazeem]

Jag tror det är lätt att liksom känna att man inte har något som "alla" andra har. Det är många som har en dålig relation till sina föräldrar, men framförallt så är det många som har en BRA relation till sina föräldrar men ändå inte har det där bandet du saknar. Jag är en sådan. Min relation till mina föräldrar är bra och jag vet att de skulle finnas där för mig om jag t.ex fick det svårt ekonomiskt eller liknande.

Men jag har haft psykiska problem sedan tonåren och där har mina föräldrar varit relativt oförstående. De tror starkt på vilja och disciplin, och även om relationen som sagt är bra och de börjat acceptera att mitt mående så att säga inte är mitt fel, så finns det alltid där ändå, att det liksom är på mig också. Svårt att förklara något så komplext såhär kort, men ja, det känns inte villkorslöst på sättet du beskriver. Kontentan är att jag tror du liksom skapat en drömbild som oftast inte är sann, vilket är förståeligt.

Jag tror också att det här automatiskt kommer lätta för dig när du hittar en relation som du verkligen trivs i. Jag har varit ensam stor del av mitt liv, och relationerna jag haft har varit destruktiva på olika sätt. Fram tills relationen jag är i nu, där det liksom känns på ett annat sätt. Jag har hittat "hem" och det har ändrat mycket av hur jag ser på sådant här. Tidigare vet jag att jag ofta inte visste vad jag skulle ta mig till när mina föräldrar går ur tiden, att jag liksom inte skulle ha någon. Jag har en syster men vår relation är ganska komplicerad och vi har aldrig någonsin varit tighta (eller ens gillat varandra oftast).

När jag tänker på det nu, att de kommer att dö, så känns det såklart fortfarande för jävligt, men det finns en annan känsla av att jag liksom kommer ta mig igenom det. För jag har liksom en "egen" tillhörighet nu, en trygghet. Jag hade aldrig reflekterat över det tidigare riktigt, att man faktiskt byter familj en gång i livet. Din första familj är dina föräldrar och syskon, din andra familj är din partner och dina barn. Sedan kan ju konstellationerna variera lite, men ungefär så.

Tack för dina kloka ord.

Så är det såklart. Att det är lätt att känna att alla andra har det, men jag vet ju såklart att så inte är fallet. Jag har ju också själv levt med en närvarande mamma, men som inte har gett mig det stöd jag känner att jag behöver. Jag har också många vänner som har bra relation till sina föräldrar, men som kanske inte har just det bandet eller får det stödet jag efterfrågar. Men de vet att OM det skulle behövas, skulle de få det. Men även om jag förstår att dessa relationer kan se olika ut för olika personer så vet jag att de sammanhangen jag saknar kan finnas i andras familjer. Sen hur vanligt eller sannolikt det är att gemene person har sådana relationer och sammanhang, det är nog för mig irrelevant i den stora sorgen av att jag aldrig fått det jag har behövt och saknat. Det jag saknar kanske är en utopi, men oj vad jag hade velat leva i den utopin.

Jag förutsätter inte att jag kommer hitta en relation jag trivs i där den här sorgen också kan bli mindre. Såklart hoppas jag och önskar, men jag kan inte leva utifrån premissen att när jag hittar rätt partner kommer det att kännas lättare. Jag vet hur negativt det låter, men jag kan verkligen inte tänka så långt. Det hjälper mig liksom inte genom sorgen jag kan känna i dagsläget.

Det här svaret kanske inte ger någon poäng egentligen, och jag låter nog onödigt negativ kring det du säger. Men jag uppskattar ditt svar och förstår att verkligheten är mer nyanserad än vad fantasin målar upp

 

[Exile]

Tack för dina kloka ord.

Så är det såklart. Att det är lätt att känna att alla andra har det, men jag vet ju såklart att så inte är fallet. Jag har ju också själv levt med en närvarande mamma, men som inte har gett mig det stöd jag känner att jag behöver. Jag har också många vänner som har bra relation till sina föräldrar, men som kanske inte har just det bandet eller får det stödet jag efterfrågar. Men de vet att OM det skulle behövas, skulle de få det. Men även om jag förstår att dessa relationer kan se olika ut för olika personer så vet jag att de sammanhangen jag saknar kan finnas i andras familjer. Sen hur vanligt eller sannolikt det är att gemene person har sådana relationer och sammanhang, det är nog för mig irrelevant i den stora sorgen av att jag aldrig fått det jag har behövt och saknat. Det jag saknar kanske är en utopi, men oj vad jag hade velat leva i den utopin.

Jag förutsätter inte att jag kommer hitta en relation jag trivs i där den här sorgen också kan bli mindre. Såklart hoppas jag och önskar, men jag kan inte leva utifrån premissen att när jag hittar rätt partner kommer det att kännas lättare. Jag vet hur negativt det låter, men jag kan verkligen inte tänka så långt. Det hjälper mig liksom inte genom sorgen jag kan känna i dagsläget.

Det här svaret kanske inte ger någon poäng egentligen, och jag låter nog onödigt negativ kring det du säger. Men jag uppskattar ditt svar och förstår att verkligheten är mer nyanserad än vad fantasin målar upp

Nej såklart. Jag var lite orolig för att jag skulle låta dryg i att jag liksom förutsätter hur din framtid kommer bli. Men jag tror genuint att de allra flesta hittar någon, som sagt det måste inte vara "mamma, pappa, barn" men någonting.

Vi är ju flockdjur, vi är gjorda för att leva med andra. Jag tror att det enda som kan mildra känslan av ensamhet i slutänden är just att ha någon vid sin sida. Klart man kan hitta sätt att liksom hanka sig fram, överlever gör man ju alltid. Även kriser tar man sig igenom, även om det känns omöjligt. Men riktigt säker, tillfreds och trygg tror jag till syvende och sist man bara känner sig med andra runt sig i någon form.

 

[Snurrfian]

Jag har aldrig haft en fantastisk relation med någon av mina föräldrar, pappa var visserligen där men prata känslor var aldrig hans grej, när vi äntligen hittade en relation han och jag gick han hastigt bort. Min mamma har alltid villkorat kärleken, lite som @tanten prestation hyllades men minsta misstag skulle ältas. Jag fick flest femmor i klassen (japp så gammal ) och var supernöjd, det enda som mamma ville diskutera var mina tvåor i idrott och musik. I övrigt var det fyror och femmor...

Idag har vi en ytlig relation, hon sårar mig ibland men jag blir bättre på att ignorera och jag har min älskade syster att ventilera med. Jag hoppas att jag är en bättre förälder till mina egna barn, jag har aktivt jobbat med mig själv att alltid finnas där, alltid lyssna och ge råd när de efterfrågar det.

 

[tanten]

Jag har aldrig haft en fantastisk relation med någon av mina föräldrar, pappa var visserligen där men prata känslor var aldrig hans grej, när vi äntligen hittade en relation han och jag gick han hastigt bort. Min mamma har alltid villkorat kärleken, lite som @tanten prestation hyllades men minsta misstag skulle ältas. Jag fick flest femmor i klassen (japp så gammal ) och var supernöjd, det enda som mamma ville diskutera var mina tvåor i idrott och musik. I övrigt var det fyror och femmor...

Idag har vi en ytlig relation, hon sårar mig ibland men jag blir bättre på att ignorera och jag har min älskade syster att ventilera med. Jag hoppas att jag är en bättre förälder till mina egna barn, jag har aktivt jobbat med mig själv att alltid finnas där, alltid lyssna och ge råd när de efterfrågar det.

Mina sämre betyg gjorxde att ämnet tystades. Inte en kommentar. Kuvertet lades undan
Berömmet gick inte till mig utan goda betyg ledde till att farföräldrarda fick ett samtal.
Det går att argumentera om nån pratar men att argumentera med tystnad är omöjligt.
Jag ältar fortfarande

Det bästa man kan göra för sina barn är att se dem och lyssna på dem. Tror du lyckas bra @Snurrfian