Att skala ned och vara nöjd.

Tittar på "Kan vi bara få njuta" på SVT och slås av tanken av att bara skära ner på allt som inte är nödvändigt och bara njuta. Sluta prestera och bara vara nöjd, hur det än ser ut. Det verkar så otroligt lätt men herregud så svårt!

Jag är en kronisk prestationsprinsessa som gått in i väggen 2 gånger och som bara känner krav på mig själv hela tiden från både mig själv och omgivningen. Det sjuka ligger i hur illa jag faktiskt behandlar mig själv ibland, till den grad att jag intalat mig själv att man måste förtjäna sina toalettbesök(!) och kört på i vanlig takt trots sjukdomar flera gånger. Terapi har åtminstone hjälpt mig en bit på vägen och jag förstår nu att man får vila för att man är trött men det dåliga samvetet sitter kvar. Inte för att jag har bättre samvete när jag väl gjort saker heller, jag tycker alltid att jag borde hunnit mer.

Men nu tänker jag faktiskt skala ned, det måste få bli enkelt och prestationsfritt. Jag kan inte leva resten av mitt liv under alla inbillade "måsten" utan behöver egentligen bara fokusera på det som är viktigt för mig, inte vad som är viktigt för andra. Så jag börjar nu med att skala ned på saker jag inte behöver, att skapa en mer minimalistisk omgivning, för att sen fortsätta med vad jag ser blir viktigt för mig. Och jag tänkte använda det här som en dokumentation för att se vad jag faktiskt åstadkommer.

 

[Nepenthe]

Väljer att väcka upp den här dagboken igen istället för att starta ett nytt inlägg då det ändå rör sig i samma ämne.

Semestern börjar närma sig, från början var det tänkt att jag skulle ha hjälpt min mamma som firar jämnt det här året med hennes jättefest hon tänkt sig ha i början av semestern. Sen skulle jag åka iväg på CCW med sambon och sen stressat min sista vecka med allt annat. Så blir det inte nu.

Nyligen blockerade jag min mamma då hon valde att försöka provocera fram gräl och bråk med mig då andra släktingar vägrar ha kontakt med henne p.g.a. hennes grälsjuka och alkoholism.

Den här gången handlade det om att hon helt enkelt inte kan bestämma över mig längre och försökte med ett riktigt lågt slag. Där och då fick hon veta att den dag hon ber om ursäkt för hur hon betett sig mot mig kommer jag att låta henne finnas i mitt liv, tills dess är det absolut radiotystnad från mig. Inget mer.

Jag kommer inte få en ursäkt, och det är okej. Jag kommer utmålas som "den överreagerande och osympatiska dottern" för hon drar sig inte för att snacka skit om sina barn och det är okej. Jag kommer få skit från hennes vänner och bekanta och det är okej. För jag mår bra nu, jag mår så fruktansvärt bra nu. Jag läker för första gången i mitt liv på riktigt även om det varit stressigt den senaste tiden. Jag sover tungt för första gången sen jag var barn och jag känner mig lättare till mods. Jag ser fram emot saker igen.

Jag och min psykolog diskuterade det här under mitt senaste besök och jag har nog aldrig riktigt kunnat förstå hur illa mitt medberoende faktiskt var. Jag har inte heller kunnat förstå hur illa skadad min självkänsla var tack vare att jag växt upp med någon som bara klankat ner på allt och alla hela tiden. Och jag kommer äntligen kunna börja läka på riktigt, inte bara hålla ihop för att överleva. Min ångest har också avtagit kraftigt.

Så nu ska jag alltså utforska vem jag är när jag inte har någon som ständigt pikar mig och är egoistisk. Jag ska få lära mig självmedkänsla och hur det är okej att bara duga. Jag är livrädd och förväntansfull samtidigt, för jag behöver inte vara elak mot mig själv och jag behöver inte be om ursäkt för att jag känner saker eller har en personlighet.

Framtiden är ljus för första gången på riktigt.

Så jäkla starkt gjort hejja dig

 

[Scata]

Jag är livrädd och förväntansfull samtidigt, för jag behöver inte vara elak mot mig själv och jag behöver inte be om ursäkt för att jag känner saker eller har en personlighet.

Framtiden är ljus för första gången på riktigt.

Så fantastiskt att läsa (hela ditt inlägg såklart!)

Men jag sparade din slutkläm till citatet, för det var så otroligt fint och insiktsfullt skrivet! Det jag fetat fick jag själv jobba med i många år och det är svårt, så svårt.
Du har kommit långt!! Jag är glad för din skull

 

[Myzan87]

Väljer att väcka upp den här dagboken igen istället för att starta ett nytt inlägg då det ändå rör sig i samma ämne.

Semestern börjar närma sig, från början var det tänkt att jag skulle ha hjälpt min mamma som firar jämnt det här året med hennes jättefest hon tänkt sig ha i början av semestern. Sen skulle jag åka iväg på CCW med sambon och sen stressat min sista vecka med allt annat. Så blir det inte nu.

Nyligen blockerade jag min mamma då hon valde att försöka provocera fram gräl och bråk med mig då andra släktingar vägrar ha kontakt med henne p.g.a. hennes grälsjuka och alkoholism.

Den här gången handlade det om att hon helt enkelt inte kan bestämma över mig längre och försökte med ett riktigt lågt slag. Där och då fick hon veta att den dag hon ber om ursäkt för hur hon betett sig mot mig kommer jag att låta henne finnas i mitt liv, tills dess är det absolut radiotystnad från mig. Inget mer.

Jag kommer inte få en ursäkt, och det är okej. Jag kommer utmålas som "den överreagerande och osympatiska dottern" för hon drar sig inte för att snacka skit om sina barn och det är okej. Jag kommer få skit från hennes vänner och bekanta och det är okej. För jag mår bra nu, jag mår så fruktansvärt bra nu. Jag läker för första gången i mitt liv på riktigt även om det varit stressigt den senaste tiden. Jag sover tungt för första gången sen jag var barn och jag känner mig lättare till mods. Jag ser fram emot saker igen.

Jag och min psykolog diskuterade det här under mitt senaste besök och jag har nog aldrig riktigt kunnat förstå hur illa mitt medberoende faktiskt var. Jag har inte heller kunnat förstå hur illa skadad min självkänsla var tack vare att jag växt upp med någon som bara klankat ner på allt och alla hela tiden. Och jag kommer äntligen kunna börja läka på riktigt, inte bara hålla ihop för att överleva. Min ångest har också avtagit kraftigt.

Så nu ska jag alltså utforska vem jag är när jag inte har någon som ständigt pikar mig och är egoistisk. Jag ska få lära mig självmedkänsla och hur det är okej att bara duga. Jag är livrädd och förväntansfull samtidigt, för jag behöver inte vara elak mot mig själv och jag behöver inte be om ursäkt för att jag känner saker eller har en personlighet.

Framtiden är ljus för första gången på riktigt.

Detta var riktigt härligt att läsa! Önskar dig all lycka till