Att rida omkull

[Ace]

Jag tänker att de inte behöver vara särskilt klumpiga? Jag har ridit omkull fler gånger än jag skulle önska och alla gånger utom en var underlaget boven. Sista gången hade hästen pga smärta i te så mycket val.

Det är klart det är svårt att hålla balansen när ryttare både väljer underlag och begränsar hur halsen får användas som balansstag. Det tolkar jag inte som klumpighet.

Självklart är det inte klumpigt att trilla omkull om underlaget ger med sig men flera personer här skriver också om händelser på bra underlag där hästen snubblar på sina egna ben.

 

[Lakritspipan]

Jag har gått omkull över terränghinder, och hästen (när vi väl gått i backen) fastnade i hindret. Tack och lov var jag sist i ledet så ingen kom precis bakom och behövde väja/tvärnita, och tack och lov var det en klok häst, som insåg att "ligga stilla och vänta" var rätt sak att göra. Men den korta stunden när jag såg att han bara låg där var det riktigt, riktigt otäckt.
Både hästen och jag klarade oss utan några nämnvärda skador; hästen fick gå lugnt några dagar efteråt (sades det; detta var på terrängridningsställe på Irland och jag skulle åka hem dagen efter, men jag träffade hästen fler gånger, så jag har ingen anledning att misstro dem) och jag var mest skrämd. (Men jag fick en ridtur morgonen efter, med min favorithäst, bara jag och instruktör, så det där blev inte avslutningen på veckan.)

Shit! Jag älskar terräng men just att hindren är fasta och jag tittat på några hemska rotationsfall gör att jag bara hoppar sånt som känns lätt ute visst är det en lättnad när man tänker på det efteråt att hästen verkade förstå att "nu gick det åt helvete så nu tar vi det lilla lugna och människan får lite tid på sig att ordna detta"

Fälttävlan är som mitt användarnamn hintar min första sport. Hästar och ryttare tål en hel del när det gäller att slå runt. Att det däremot gör en chockad av att sitta på ryggen när det händer eller stå på marken och se det hända är helt naturligt. Om jag vore du skulle jag ta det lugnt med hästen några dagar och skritta ut långa promenader så den får röra på sig. Så du vet att den är ok och blodcirkulationen är igång ordentligt

Min värsta omkullridning skedde i banhoppning å ledde till en krossad axel..

Tack för dina tips! Jag har bara sett ett riktigt runtslag i verkligheten en gång(men tyvärr glott på för många "best falls and refusals in burghley" typ...) och blev förvånad över att båda kom på benen direkt. För som du säger ser det ju dramatiskt ut men de värsta skadorna är ju de som blir nyheter, de gånger det går bra så glöms det fort. Är så imponerad av ni ekipage som har modet och skickligheten att rida fälttävlan.

Jag gick omkull första gången när jag var ca 13 år, ute och red själv på en varmblodstravare. Vi galopperade på en grusväg, det var snöfritt på vägen men isigt i kanterna. I en kurva går hon snävt, och kommer upp på isen. Hennes ben far iväg, och vi landar på sidan med mitt ben underst. Hon var en klok dam, så hon reste sig och väntade på att även jag skulle kravla mig upp. Hon var oskadd men jag var rätt öm i mitt knä... Promenerade hem för att ringa efter mamma som kunde köra oss tillbaka till stallet. Veckan därpå fick jag min första mobiltelefon!

Andra gången galopperade jag i full fart i havet, på en fd galoppör. Livet lekte, jag hade precis fått henne att våga sig ner i vattnet. Tills vi plötsligt gjorde varsin kullerbytta rätt ner i havet! Det visade sig att det var en djup grop just precis i vår väg. Inga skador, bara ett surt sto som inte hade planerat att bada

Har inte blivit rädd efter dessa händelser, däremot har jag med åldern blivit försiktigare och lite klokare kanske

Bonusbild på galoppören, innan vi hamnade i vattnet
Visa bifogad fil 73971

Så härlig bild!! tack för att du skickade med! Fick du rida hem med blöta kläder?

 

[Flixon]

Så härlig bild!! tack för att du skickade med! Fick du rida hem med blöta kläder?

Vi hade kört transport dit, så jag fick åka blöt i bilen

 

[Cherarriduracell]

Självklart är det inte klumpigt att trilla omkull om underlaget ger med sig men flera personer här skriver också om händelser på bra underlag där hästen snubblar på sina egna ben.

Och jag menar att vi inte kan veta om hästen verkligen bär hela skulden alla gånger.

 

[Unafraid]

Jag tror jag har gått omkull 4 gånger? Tre gånger red jag dressyr och hästarna var klantiga, alla de gångerna gick det bra.
Fjärde gången fick hästen en bom mellan frambenen och stöp i backen. Jag flög av, landade framför och hann tänka att det nog gick bra.. sen kom hästen voltandes efter. Hon landade som tur var med rumpan på mig och inte med sadeln. Jag sydde över- och underläppen, bröt bäckenet och hade sprickor i rygg och bäcken. Hästen klarade sig bra (stel och lite halt en stund, men repade sig snabbt) och alla grejer.

Det som gjorde ondast var helt klart att de var tvungen att rengöra såren i läpparna med en tandborste!

 

[Cheval_Elin]

Jag har nog gått omkull tre gånger eller så. Första gången skulle jag och min syster bada med hästarna (Vi var nog 15 och 13, ungefär). Min häst tröttnade, tog bettet och travade mot stranden... ... åt fel håll, och han kunde ju inte veta att det fanns en massa stora stenar under vattnet där, även om jag visste det. Som tur var landade vi på olika ställen. Han kom upp ur vattnet först och började gå hemåt; jag fick springa efter.

En gång släppte underlaget i ridhuset i på hoppträning i kombination med att jag red lite klantigt, och en gång snubblade hästen jag red då på en cavalettibock. Jag har haft tur och aldrig slagit mig, eller blivit rädd, i samband med omkullridningar.

Hoppas du är ok, ts!

 

[MiniLi]

Otäckt! Kan inte komma på att jag någonsin gått omkull med en häst..

 

[Roheryn]

Jag har aldrig gått omkull med häst, trots att jag ridit i över 40 år! Jag är nog generellt rätt försiktig av mig, och har aldrig hoppat terräng, vilket verkar vara största risken. Numera hoppar jag inte alls, har islandshästar och tränar gångarter med dem.

Med detta sagt så kan det ändå hända oväntade saker... För några år sedan red min dotter vår gamle häst på ovalbana, som underlagsmässigt är som en grusväg och som i den här banans fall hade ett lågt staket, kanske 30 cm, runtomkring. Av helt okänd anledning snubblar hästen ”på sig själv” i kurvan, lyckas inte räta upp det utan fortsätter rakt fram i en kullerbytta över staketet Dottern lämnar hästen någonstans i luften och gör också en luftvolt över staketet, och där landar både häst och dotter bredvid varandra, i stort sett stående på benen! Hel dotter, hel häst och helt stake! Bara lätt chockskadad mamma!

 

[Sonic76]

Jag gick omkull med min fjordning och fick henne över mig, hon trampade igenom på grusvägen i galopp.
Jag gick med henne lite och hon verkade ok men min höft var det inte så fick sitta upp och rida hem.
Sen gick jag omkull med min travare och fick honom över mig.
Glad att han var sansad för jag hade hans bakomvarande vid mitt ansikte.
Grävde ner ansiktet i backen och bad till gud att han skulle resa sig försiktig.
Det gjorde han.
Men fan vad ont jag hade.

 

[Lakritspipan]

Jag har nog gått omkull tre gånger eller så. Första gången skulle jag och min syster bada med hästarna (Vi var nog 15 och 13, ungefär). Min häst tröttnade, tog bettet och travade mot stranden... ... åt fel håll, och han kunde ju inte veta att det fanns en massa stora stenar under vattnet där, även om jag visste det. Som tur var landade vi på olika ställen. Han kom upp ur vattnet först och började gå hemåt; jag fick springa efter.

En gång släppte underlaget i ridhuset i på hoppträning i kombination med att jag red lite klantigt, och en gång snubblade hästen jag red då på en cavalettibock. Jag har haft tur och aldrig slagit mig, eller blivit rädd, i samband med omkullridningar.

Hoppas du är ok, ts!

Hahaha! Vad skönt att det gick bra alla gånger

Och tusen tack, jag är okej! Mer än okej för nu har hästen blivit kollad och även jag(tack de som tipsade för nu finns det dokumenterat i journalen om det, mot förmodan, skulle påverka något i framtiden) och man kan konstatera att vi kom undan med blotta förskräckelsen och några blåmärken. Så idag tog jag en barbackatur med hästen i grimma och det var såå härligt. Jag var orolig att jag skulle känna mig nervös/rädd för att rida men det var inte så utan det kändes hur bra som helst. Bara längtar tills vi kan komma igång igen, men tänkte att han och jag tar lite sommarlovsvila för säkerhets skull och bara skrittar ett litet tag. Det som gör mig glad är att fast det kändes så våldsamt så gick allting bra ändå.

Tack ni som delar era berättelser, det är intressant att läsa!

 

[Sarcastic]

Jag har gått omkull två gånger, tror jag det är, med två olika hästar. Första gången var när jag skulle rida på ett fält med nysnö på med min gamla dam som alltid har varit väldigt stadig på benen. Tror vi travade & jag skulle göra en volt och precis där vi gjorde volten så var det en isfläck som inte syntes och benen bara försvann på hästen. Jag rullade iväg från henne och vi var nog lika snabbt upp på benen igen och såg ut typ som ''hoppas ingen hann se det där''. Det gick bra för oss båda.

Andra gången var för något år sen med min nuvarande häst, vet inte om det räknas som en omkull ridning men det var nära. Han har lätt sadeltvång och det märks mest i uppsittning så jag vill helst ''sitta ner'' på honom istället för att ''sitta upp''. Så jag hade gått iväg med honom från stallet till några stenar som var rätt så höga och på höger sida om dem stenarna så fanns det en ingång till en hage och diken bredvid ingången. Jag kom upp i sadeln och allt hade gått bra men när jag ber honom att gå framåt så flyger han först fram i några ''hoppsprång'' för att sen stanna och börja backa. Jag höll precis på att få stopp på honom när jag känner hur hans rumpa försvinner neråt och jag börjar glida av bakåt. Känner hur han får panik innan jag glider av helt och hamnar i diket. Jag hinner tänka att jag ska trycka ner mig så mycket jag kan i diket utifall han kommer ner ramlandes över mig. Som tur är så får han fäste igen och kommer upp på grusvägen. Vi klarade oss undan väldigt bra med bara en trasig tygel men jag har aldrig och kommer aldrig hoppa upp på den hästen i närheten av diken nå' mer.
Värsta är att man börjar tänka på vad som skulle hänt om han hade följt med efter mig i diket...

TS skönt att höra att det har gått bra för er.

 

[Linda_A]

Jag är ju en ganska rädd ryttare i grunden, men som min hittills enda omkullridning gick till så skrämde den inte ens mig. Det var på en hopplektion på ridskolan för en massa år sen. Hästen jag red var ganska tittig, speciellt när man red förbi kortsidan med porten och läktaren. Just den gången hade vi ett hinder stående ganska snabbt efter hörnet under läktaren. Hästen tyckte absolut inte att man kunde galoppera förbi porten och läktaren utan att titta på dem, de kunde ju attackera när som helst. Jag tyckte han skulle gåt ut i hörnet och dessutom vara ställd åt rätt håll så vi kunde komma på hindret någorlunda korrekt. Följden blev att han tappade balansen i hörnet, benet åkte utåt och han föll inåt, i slow-motion. Jag hade ett ben kvar halvvägs under honom men det var en lätt modell av häst som snabbt tog sig upp igen. Vi var både väldigt förvånade men jag fick nog knappt ens ett blåmärke.

 

[Myrten]

Jag har bara gått omkull en enda gång och det var 1985 när jag jobbade på ridläger. Vi hade tillfällig brist på hästar pga strul med hovslagaren, så en elev fick ta "min" häst och jag red min tillridningshäst på uteritterna. Han var tillridningshäst för att han brukade sticka i galoppen, något som gick att undvika genom att ha vänsterbogen under kontroll. Hästen gick jättefint vilket resulterade i att jag blev slarvig. När vi fattade galopp på en skogsväg var jag inte på min vakt varpå hästen bet tag i bettet körde ut bogen och drog åt vänster. Jag satte mig ner och tog tag i honom ordentligt - utan att inse att vi kommit vid sidan av grusvägen och var i en lerpöl. Hästen tappade balansen, välte åt vänster och jag fick honom över mig. Den där djävla leran, som var en delorsak till olyckan, räddade mig för jag pressades ner i den och kände inte ens hästens tyngd. Han var också snabbt uppe igen och jag var mest orolig för att han höll på att trassla in sig i martingalen som kommit på fel sida om frambenet.

Hästen tänkte dra hem, men en av mina elever var extremt rapp och fångade in honom genom att slänga ut handen och få fatt på tygeln. Sen var de alla (naturligtvis) oroliga över mig. Som med ungdomligt övermod (jag var 18) kollade hästen och sen hoppade upp och meddelade att nu skulle vi rida vidare. När vi kom hem blev mina kollegor helt chockade och först då insåg jag att hela vänstersidan var täckt i lera.

 

[Lillgrådis]

Senaste omkullridningen för mig kan ha varit åtta-tio år sedan? Men fortfarande så otäck att det är obehagligt att tänka på den. Medelhastighet i galopp hemåt i skymningen på mkt välbekant grusväg, svag nedförsbacke och PANG, så smäller både jag och häst i backen med huvudet före. Ett slukhål hade öppnat sig i vägen efter långvarigt regnande och just där valde hästens framben att försöka landa. Hjälmen skrotades efter att ha skrapats sönder och hästens mule blev också illa skrapad. Men hans ben och min nacke höll utan frakturer eller sjukhusvistelser, och båda delarna måste nog sättas på turkontot efter omständigheterna.

Jag rider där ännu pga allmän brist på ridvägar, har aldrig märkt av något slukhål där sedan dess, men tror inte att jag någonsin har galopperat där igen och definitivt inte i skymning. Och det är en händelse som finns med åtmistone undermedvetet varje gång jag passerar där.

Första omkullridningen som jag minns kan ha varit tidigt 1980-tal när jag kom på en lysande idé att svänga gotlandsrusset (också i galopp) tvärt till vänster för att spontanhoppa över någon buske på en fälad. Minns jag rätt så var det dessutom vintertid så lite för halt för den manövern, och en stukad fot som följd den gången. Den omkullridningen sätter jag mest på klant-/odödlig ungdom-kontot. Mina infall att hoppa över vad som helst, när som helst, har lyckligtvis vuxit bort med åldern.

En annan gång som jag har lite mindre starka minnesbilder av - bör ha varit sent 1980-tal - var när min dåvarande tränare tyckte att jag och min första stora häst skulle hoppa ett hinder på cirka 155 cm och vi lyckades stupa någonstans på vägen fram, inte över själva hindret dock utan troligen efter ett hjälphinder. Inga skador den gången och på något sätt tog vi oss över jättehindret också på nästa eller om det var nästnästa försök. Sedan dess har det dock aldrig varit aktuellt att hoppa några 155-cm hinder, numera är 55 fullt tillräckligt. Såklart kan man ju gå omkull ändå på ett hjälphinder men helt är jag inte beredd att stryka hoppningen för den sakens skull, hoppar sällan ändå så bedömer omkullridningsrisken just där som hyfsat låg.

 

[Hoarfrost]

Jag har ridit omkull en gång på ridskolan i ridhuset. Vi skulle göra något så simpelt som att rakrikta hästarna någon meter innanför spåret på en långsida, fatta galopp i mitten, och rida resten av vägen och ena kortsidan. Det hade på något underligt sätt blivit is under underlaget. En fläck på kanske 15 cm i diameter. Många hade ändå ridit förbi där, så det var väl maximal otur att just vi trampade på exakt rätt ställe på fel sätt.

Vi ramlade på sidan, så ponnyn hamnade på mitt ben. Andra foten var konstigt vriden i stigbygeln och jag hade problem att få ur den. Hann tänka att jag får inte ur foten, tänk om hästen panikar och krossar ihjäl mitt ben nu? Den otroligt fantastiska ponnyn fattade dock (tror jag) och låg stilla, tills jag fått ur foten, och lirkat ut benet under honom en liten bit, då reste han sig försiktigt, och ställde sig och nosade på mig "vad hände? gick det bra? gjorde jag dig illa?"

Enda skadan jag fick var två blåmärken i en femörings storlek. Kunde gått illa.

 

[Blandrastik]

Dagen efter, hur mår du @Lakritspipan ?
Tyvärr tror jag det kommer att bli värre, det brukar ta några dagar. Sen ska man kolla sig efter ett rotationsfall. Inte "bör"...
Jag fick för mig att rida in en häst med sadeltvång en gång, skolboksexempel fram till sidan 37 ungefär och då hade jag slappnat av lite, skrittade på lång tygel i ett ridhus och helt plötsligt så "brann det i skallen" på hästen, total panik på sadeln som suttit på en bra stund. Hästen gick omkull och jag hamnade under, detta är säkert 20 år sen, kalla dagar kan jag fortfarande känna av det knä där leden bröts av.