Att leva med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Jag har en son med Aspbergers (10 år) som jag tror är ganska "typisk" Asperger (eller ASD som det heter nu).
Jag undrar, hur tar det sig uttryck hos er tjejer?
Jag frågar för att jag är intresserad och vill lära mig mer
 
Har varit hos dem med och de anser att jag ska äta mediciner, som absolut inte fungerar. Slutade där när jag för tredje gången skulle byta läkare...

Läkare har jag inte mött på många år (sen jag slutade med anti-depressiva som inte fungerade), men min samtalskontakt förmedlar kontakter med arbetsterapeut, psykolog (den övningen blev dock väldigt mkt crash and burn) men även boendestöd och två av mina försök till att få pengar från FK
 
Läkare har jag inte mött på många år (sen jag slutade med anti-depressiva som inte fungerade), men min samtalskontakt förmedlar kontakter med arbetsterapeut, psykolog (den övningen blev dock väldigt mkt crash and burn) men även boendestöd och två av mina försök till att få pengar från FK
Här kunde de inte erbjuda mig annat än läkarkontakt, resten var vårdcentralens ansvar
 
Jag har en som med Aspbergers (10 år) som jag tror är ganska "typisk" Asperger (eller ASD som det heter nu).
Jag undrar, hur tar det sig uttryck hos er tjejer?
Jag frågar för att jag är intresserad och vill lära mig mer

I grund och botten samma problematik som hos killar, men lite andra strategier. Tex så lär sig tjejer ofta att "spela teater", man uppträder som vilken person som helst, men man har lärt sig hur man gör, fast man faktiskt inte har nån aning om vad man gör. Eller för mkt aning om vad man gör. Tjejer funkar därför ganska bra i skolan (åtminstone grundskolan) och blir därför oupptäckta länge)

Svårigheter för mig själv;
- jag kan inte läsa ansiktsuttryck. Tog dock teaterlektioner i högstadiet och kan numer uttolka kroppsspråk till viss del.
- Känslor blir lätt för mycket, men svårigheter att uttrycka dem
- Känslor korsas (jag gråter om jag blir arg, tex)
- Kan inte sortera bland intryck (syn, hörsel, känsel, smak, lukt osv). Det gör att jag inte klarar av röriga situationer, vissa kläder, vissa maträtter mm mm. Till röriga situationer räknas tex åka buss eller pendeltåg, gå i affärer (mat eller annat), kalas mm.
- Har svårt att ta beslut (speciellt i stressade situationer), behöver väldigt avgränsande alternativ eller något sätt att faktiskt ta reda på vad bästa svaret är.
- Svårt att planera (speciellt när jag inte vet exakt hur lång tid saker tar osv.
- Vissa språkliga svårigheter (ordspråk har jag lärt mig), tex glömmer jag ord eller byter ut ord utan att märka det.
- Svårt med sociala interaktioner. När jag var yngre fattade jag inte att jag blev tilltalad om man inte sa mitt namn först. Klarar idag av samtal med en annan person men tappar bort mig (när är det min tur att prata?) när det blir fler.
- Svårt att förstå att andra inte tänker som jag. Tex hade vi fruktkorg på jobbet och folk gick därifrån med en banan. Trotts att det fanns andra goda frukter kvar?!? Gör mig också irriterad på folk som är medvetet ignoranta. Kan också ge mig svårigheter att förklara saker för andra då jag bara antar att alla har samma förkunskaper som mig själv (även om jag VET att det inte är så)
- Blir utmattad av saker som normala människor bara gör. Vissa dagar klarar jag inte ens att borsta tänderna. Därför funkar tex städning också dåligt. Igår gjorde jag tre saker. PÅ SAMMA DAG. Fattar inte hur jag orkade (handlade mat, åkte till stallet, 20-dag knut middag hos farmor och farfar). Dock fick jag då tumma på stallet (orkade inte rida- pga orka inte planera ett ridmoment), och på handlingen (köpte mjölk, bröd, pålägg)
 
Fungerar och fungerar, jag kämpar just nu genom varje dag då jag står med en väldigt sjuk ponny som både rubbar min energi och dygnsrytm, stackars liten som ger matte en ångestattack av oro och energibrist varje dag. Jag lever på lånad energi som jag inte vet varifrån jag tar den. Tur jag har hjälp av sambo och mamma!

Jag har Asperger, jag har även kronisk depression, ångest som åker berg och dalbana samt diverse smått typ tidvis svåra sömnstörningar. Dessa "småsaker" kan säkert bakas samman i en egen diagnos utöver AS, men har inte orkat ta tag i den biten ännu.

Jag är sjukpensionär inte på grund av min AS utan på grund av min kroniska depression jag levt med i 20 års tid, sedan jag blev utsatt för mobbing och sexuella trakasserier med början som 11-åring. Kraschade i gymnasiet och har sedan dess kraschat ett antal gånger till på grund av bland annat FK och dödsfall i familjen. Nu är jag väl sisådär på banan med hjälp av en låg, låg dos antidepressiv medicin som jag funderar lite på att öka efter 1,5 år på startdos (har även den otroliga förmågan att få biverkningar som inte står på papperet samt sådana som inte ens finns..). Oj vad jag öppnar upp mig nu.. Men jag har inget att dölja egentligen.

I det stora hela lyckas jag ha ett relativt "bra" liv ändå. Även om det just nu är inne i en svår period igen på grund av både sjuk, högt högt älskad häst men även lite andra bekymmer.
 
Diagnosticerades med Asperger när jag var 3 år gammal, dvs. för snart 17 år sedan. Bara min närmaste familj vet om den.
Är väl kanske inte rätt person att svara i denna tråd, men jag har inte upplevt så mycket problem kopplat till diagnosen öht.
Har alltid gått i vanlig skola, alltid haft bra betyg, haft kompisar och så. Sen var jag ju mobbad under hela grundskoletiden, men det kan man inte koppla till detta.
Är inte jättesocial, men inte heller extremt introvert heller. På en skala där 0 är introvert och 100 är extrovert skulle jag väl ge mig själv 35-40 typ. Kan vara lite blyg i början med nya personer, men det brukar gå över fort.

Har heller aldrig erbjudits någon hjälp från något håll. Utan det var bara "en stämpel i papprena" när jag var 3 år, och så var det ingenting mer med det. Enda det gjort är att det var ett h-vete att få körkortstillstånd, vilket krävde en lång, och enligt mig väldigt förnedrande, utredning. :down:

Så diagnosen har öht inte gjort mig någonting gott, den är ingenting jag tänker på i vardagen och om något har den snarare vållat mig problem.
 
Jag får inte mitt liv att fungera överhuvudtaget och har väl aldrig fått det heller. Skulle göra vad som helst för att slippa ha problemen som kommer av det här. Har dock en bra läkare för första gången som faktiskt lyssnar på mig. Dock har ju diagnosen gjort livet lättare i och med att jag lättare får tillgång till all hjälp.
 
Första steget till att få till ett fungerande liv med npf är att själv acceptera sin diagnos. Gör man inte det så är det hemskt svårt att jobba fram lösningar för en fungerande vardag.

För mig är medicinering viktigt. Äter concerta. Sen har jag boendestöd en gång i veckan, det håller lägenheten beboelig. I övrigt har jag mitt sociala liv online och tillåter mig själv att somna tidigt eller ligga i sängen och kolla på tv på kvällen. Inga krav om normer, det är ändå ingen som blir glad över att jag kollar på en film i soffan istället för att sova kl 21. Typ.
/har adhd-c, diagnos för ca 10 år sedan
 
har ADD och atypisk autism, depression som hör i hop med min ADD samt sömnstörningar sen jag var baby. är högfunktionell, introvert och har stora svackor i måendet. mår ofta dåligt. klarar mej utan hjälp i vardagen. men däremot så klarar jag inte av att jobba, så jag har permanent sjukersättning. skulle provat på centralstimulerande men fick skita i det då jag skulle vara tvungen att sluta med min epilepsimedicin och för att dom ev kunde trigga igång epilepsin igen. har varit anfallsfri i ca 18 år och vill gärna fortsätta med det.
har väldigt svårt med stress och krav. är perfektionist och ställer för stora och orimliga krav på mej själv. även om jag har släppt lite på tyglarna så är det väldigt svårt. allt eller inget.
jag har svårt med känslor. allt blir så intensivt även om jag inte kan visa det . har ett jäkla humör som kan vara svårt att tygla i vissa lägen.
har ätit många olika sorter antidepressiva men dom gjorde bara saken värre och jag blev självmordsbenägen på riktigt. från att önska att jag dog till att jag verkligen ville och försökte.
skulle göra vad som helst för att slippa mina diagnoser. dom har bara ställt till det även om jag klarar mej hyfsat. bara att slippa en hjärna som går i 180 knyck 24 timmar om dygnet vore som en dröm. har alltid känt mej annorlunda och från en del har jag fått höra att jag är dum i huvet. har känt det så åxå innan jag fick diagnoserna för några år sen. kändes skönt att veta vad som var fel och att det inte var nått fel egentligen. bara lite annorlunda
 
Diagnosticerades med Asperger när jag var 3 år gammal, dvs. för snart 17 år sedan. Bara min närmaste familj vet om den.
Är väl kanske inte rätt person att svara i denna tråd, men jag har inte upplevt så mycket problem kopplat till diagnosen öht.
Har alltid gått i vanlig skola, alltid haft bra betyg, haft kompisar och så. Sen var jag ju mobbad under hela grundskoletiden, men det kan man inte koppla till detta.
Är inte jättesocial, men inte heller extremt introvert heller. På en skala där 0 är introvert och 100 är extrovert skulle jag väl ge mig själv 35-40 typ. Kan vara lite blyg i början med nya personer, men det brukar gå över fort.

Har heller aldrig erbjudits någon hjälp från något håll. Utan det var bara "en stämpel i papprena" när jag var 3 år, och så var det ingenting mer med det. Enda det gjort är att det var ett h-vete att få körkortstillstånd, vilket krävde en lång, och enligt mig väldigt förnedrande, utredning. :down:

Så diagnosen har öht inte gjort mig någonting gott, den är ingenting jag tänker på i vardagen och om något har den snarare vållat mig problem.
Att få läkarintyg för körkortet tyckte inte jag var speciellt svårt. Men jag är glad att jag slipper skicka in dem
 
Jag har det senaste året försökt få hjälp av sjukvården då jag ofta kör helt slut på mig själv. Men får hela tiden frågan vad kan vi hjälpa dig med, hade jag vetat det hade jag ju inte sökt hjälp! :banghead:

Sen att jag har klarat gymnasiet, universitet och nu jobbar heltid (vilket jag inte verkar fixa..), verkar göra att de tror jag jag inte har några problem i vardagen.

Jag tänker. Har du träffat en arbetsterapeut?

För som jag ser det, som läsare, så har du problem med din vardag. I arbetsterapins värld heter det ADL - Aktiviteter i Dagliga Livet. Att helt enkelt få din vardag att fungera. DET borde vara något som läkare o vården borde förstå, att du behöver träffa en AT.
 
Jag tänker. Har du träffat en arbetsterapeut?

För som jag ser det, som läsare, så har du problem med din vardag. I arbetsterapins värld heter det ADL - Aktiviteter i Dagliga Livet. Att helt enkelt få din vardag att fungera. DET borde vara något som läkare o vården borde förstå, att du behöver träffa en AT.
Träffade en på habiliteringen nu i vår/sommar, men hon kunde inte hjälpa mig. Det kändes som de inte tog mina problem på allvar. Då jag inte har haft några större problem att klara skolan. Men ett problem är nog att jag har svårt att förklara mina problem.
 
Jag har ADD/ADHD. Fick diagnos för fem år sedan.
Det var skönt att förstå att jag inte funkar som andra, förvånande att inse att alla andra inte har cirkus i huvudet.
Jag är stolt över att jag har tagit mig dit jag är i dag utan att ha en enda omtenta på läkarutbildningen, trots obehandlad ADD/ADHD.
Det gjorde stor skillnad att få behandling också.
Jag är öppen med det och jag ser det inte så mycket som ett funktionshinder utan som en superkraft.

Som larare har jag sett manga elever med ADD/ADHD och for de allra flesta var det verkligen en superkraft de kunde vanda positivt med lite traning. Fantastiska barn med sa mycket kreativitet och sa mycket att ge. :)
 
Första steget till att få till ett fungerande liv med npf är att själv acceptera sin diagnos. Gör man inte det så är det hemskt svårt att jobba fram lösningar för en fungerande vardag.
Det hjälper inte alltid att acceptera, för mig har det mera gett resultatet att jag gett upp istället, speciellt när det inte finns några direkta lösningar på problemen.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/...
2
Svar
38
· Visningar
2 285
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 897
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 561
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Jag vill ha en träningsapp där jag själv kan välja både på färdiga pass men också lägga ihop egna övningar till egna pass. Finns det...
Svar
15
· Visningar
179
Senast: Tassa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp