Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Har varit hos dem med och de anser att jag ska äta mediciner, som absolut inte fungerar. Slutade där när jag för tredje gången skulle byta läkare...
Här kunde de inte erbjuda mig annat än läkarkontakt, resten var vårdcentralens ansvarLäkare har jag inte mött på många år (sen jag slutade med anti-depressiva som inte fungerade), men min samtalskontakt förmedlar kontakter med arbetsterapeut, psykolog (den övningen blev dock väldigt mkt crash and burn) men även boendestöd och två av mina försök till att få pengar från FK
Jag har en som med Aspbergers (10 år) som jag tror är ganska "typisk" Asperger (eller ASD som det heter nu).
Jag undrar, hur tar det sig uttryck hos er tjejer?
Jag frågar för att jag är intresserad och vill lära mig mer
Här kunde de inte erbjuda mig annat än läkarkontakt, resten var vårdcentralens ansvar
Det är typ ingen som vet om min diagnos och då är det snart femton år sedan jag fick den
Jag har en son med Aspbergers (10 år) som jag tror är ganska "typisk" Asperger (eller ASD som det heter nu).
Jag undrar, hur tar det sig uttryck hos er tjejer?
Jag frågar för att j
Har fått psykolog via vc nuHelskumt. Vad händer om du går till läkare och ber om samtalskontakt?
Att få läkarintyg för körkortet tyckte inte jag var speciellt svårt. Men jag är glad att jag slipper skicka in demDiagnosticerades med Asperger när jag var 3 år gammal, dvs. för snart 17 år sedan. Bara min närmaste familj vet om den.
Är väl kanske inte rätt person att svara i denna tråd, men jag har inte upplevt så mycket problem kopplat till diagnosen öht.
Har alltid gått i vanlig skola, alltid haft bra betyg, haft kompisar och så. Sen var jag ju mobbad under hela grundskoletiden, men det kan man inte koppla till detta.
Är inte jättesocial, men inte heller extremt introvert heller. På en skala där 0 är introvert och 100 är extrovert skulle jag väl ge mig själv 35-40 typ. Kan vara lite blyg i början med nya personer, men det brukar gå över fort.
Har heller aldrig erbjudits någon hjälp från något håll. Utan det var bara "en stämpel i papprena" när jag var 3 år, och så var det ingenting mer med det. Enda det gjort är att det var ett h-vete att få körkortstillstånd, vilket krävde en lång, och enligt mig väldigt förnedrande, utredning.
Så diagnosen har öht inte gjort mig någonting gott, den är ingenting jag tänker på i vardagen och om något har den snarare vållat mig problem.
Jag har det senaste året försökt få hjälp av sjukvården då jag ofta kör helt slut på mig själv. Men får hela tiden frågan vad kan vi hjälpa dig med, hade jag vetat det hade jag ju inte sökt hjälp!
Sen att jag har klarat gymnasiet, universitet och nu jobbar heltid (vilket jag inte verkar fixa..), verkar göra att de tror jag jag inte har några problem i vardagen.
Träffade en på habiliteringen nu i vår/sommar, men hon kunde inte hjälpa mig. Det kändes som de inte tog mina problem på allvar. Då jag inte har haft några större problem att klara skolan. Men ett problem är nog att jag har svårt att förklara mina problem.Jag tänker. Har du träffat en arbetsterapeut?
För som jag ser det, som läsare, så har du problem med din vardag. I arbetsterapins värld heter det ADL - Aktiviteter i Dagliga Livet. Att helt enkelt få din vardag att fungera. DET borde vara något som läkare o vården borde förstå, att du behöver träffa en AT.
Jag har ADD/ADHD. Fick diagnos för fem år sedan.
Det var skönt att förstå att jag inte funkar som andra, förvånande att inse att alla andra inte har cirkus i huvudet.
Jag är stolt över att jag har tagit mig dit jag är i dag utan att ha en enda omtenta på läkarutbildningen, trots obehandlad ADD/ADHD.
Det gjorde stor skillnad att få behandling också.
Jag är öppen med det och jag ser det inte så mycket som ett funktionshinder utan som en superkraft.
Jag vill vara som "alla" andra. Har liksom inte berättat om det när jag gick i skolan eller nu när jag jobbar. Jag ser liksom inte några fördelar med att berätta det.Varför är det så?
Det hjälper inte alltid att acceptera, för mig har det mera gett resultatet att jag gett upp istället, speciellt när det inte finns några direkta lösningar på problemen.Första steget till att få till ett fungerande liv med npf är att själv acceptera sin diagnos. Gör man inte det så är det hemskt svårt att jobba fram lösningar för en fungerande vardag.