Är i någon slags fas. Det är egentligen bra och absolut livsnödvändigt men också ibland superjobbigt. Drabbas av insikter som verkligen gör så ont ibland att det är svårt att stå ut i stunden. Saker måste få bearbetas och det måste få ta sin tid, Rom byggdes inte på en dag osv. Men det känns som att jag håller på och modellerar om hela min syn på mig själv och min omvärld. Från att reagera till att reflektera.
Att ha en kass självkänsla kan också bli en slags identitet. Och identiteten är något som känns tryggt och beständigt och därför klamrar vi oss fast. Att skämta på sin egen bekostnad, att överdriva sina egna fel och brister för att ingen annan ska hinna förekomma, det blir en slags rutin. Ser det i mig själv och i andra. Tänker på den där scenen i Girls där Hannah säger till Marnie att hon ska komma på en elak sak att säga om Hannah som hon inte redan tänkt om sig själv. Vissa människor tycks liksom dras med den här inre mobbar-rösten år ut och år in. Jag tror att det också kan vara ett slags försvar. Ett sätt att hindra sig själv från att bli besviken på livet typ? Förvänta dig ingenting. Du som är så oduglig. Såklart det inte blev nånting av det där.
När jag hade ätstörningar hade jag en annan röst i huvudet som liksom peppade mig att "kämpa på". Och det var som att jag visste att jag måste fokusera på den här rösten i rent självförsvar för gör jag inte det, låter jag den ebba ut i allt övrigt brus så kommer jag inte klara att leva. Jag måste fokusera på ett, helt jävla meningslöst och destruktivt uppdrag för att inte dom riktiga känslorna ska få plats att kännas.
Sedan hittade jag väl andra vägar att förhålla mig till saker; känslor, relationer, som inte heller var helt optimala. Och nu känner jag att för att kunna vara den bästa versionen av mig själv, och faktiskt, en hälsosam förebild för mitt barn, då måste jag gå till pudelns kärna. Ändra tankemönster som är destruktiva men känns bekväma av en eller annan anledning. Och också lära mig att förlåta mig själv på förhand för alla gånger jag kommer att svikta. Det gör vi alla. Men det gäller att inte fastna i dyn utan att ta sikte dit man är på väg och sen bara resa sig igen. Och inte heller fastna i den här cementerade självuppfattningen att bara för att detta händer nu så betyder det att jag... Osv. Saker händer. Vi är alla på en resa. Where focus goes energy flows. Att välja rätt fokus. Kan tyckas enkelt, och vissa dagar är det verkligen enkelt. Andra dagar går det inte alls, och jag blir arg på mig själv som inte ens orkar försöka och sen blir jag arg på mig själv för att jag blir arg. Ni hör ju hur konstruktivt detta låter.
Sen har jag funderat lite på min dagbok här. Om det är bra eller dåligt att jag skriver i en dagbok som är öppen för andra att läsa, eftersom det bjuder in till samtal. Ibland vill jag liksom inte ha samtal, men det är inte heller supertydligt. Jag skulle ju såklart kunna låsa den. Men jag tror inte att det handlar om responsen egentligen så mycket, utan mer "Vill jag att andra ska kunna ta del av mitt inre liv på det här sättet?" Och där är jag kluven. En del av mig vill, kanske den delen som vill känna samhörighet och gemenskap. En annan del känner bara att jag orkar inte ta in mera. Det är redan överfullt. Det är så ojämnt, för vissa dagar är det som att jag blir socialt dränerad av att ens se en annan människa. Andra dagar söker jag självmant kontakt och startar diskussioner. Och när jag skriver detta känner jag en impuls att bli arg på mig själv igen men, nej - Idag väljer jag acceptans.
Att ha en kass självkänsla kan också bli en slags identitet. Och identiteten är något som känns tryggt och beständigt och därför klamrar vi oss fast. Att skämta på sin egen bekostnad, att överdriva sina egna fel och brister för att ingen annan ska hinna förekomma, det blir en slags rutin. Ser det i mig själv och i andra. Tänker på den där scenen i Girls där Hannah säger till Marnie att hon ska komma på en elak sak att säga om Hannah som hon inte redan tänkt om sig själv. Vissa människor tycks liksom dras med den här inre mobbar-rösten år ut och år in. Jag tror att det också kan vara ett slags försvar. Ett sätt att hindra sig själv från att bli besviken på livet typ? Förvänta dig ingenting. Du som är så oduglig. Såklart det inte blev nånting av det där.
När jag hade ätstörningar hade jag en annan röst i huvudet som liksom peppade mig att "kämpa på". Och det var som att jag visste att jag måste fokusera på den här rösten i rent självförsvar för gör jag inte det, låter jag den ebba ut i allt övrigt brus så kommer jag inte klara att leva. Jag måste fokusera på ett, helt jävla meningslöst och destruktivt uppdrag för att inte dom riktiga känslorna ska få plats att kännas.
Sedan hittade jag väl andra vägar att förhålla mig till saker; känslor, relationer, som inte heller var helt optimala. Och nu känner jag att för att kunna vara den bästa versionen av mig själv, och faktiskt, en hälsosam förebild för mitt barn, då måste jag gå till pudelns kärna. Ändra tankemönster som är destruktiva men känns bekväma av en eller annan anledning. Och också lära mig att förlåta mig själv på förhand för alla gånger jag kommer att svikta. Det gör vi alla. Men det gäller att inte fastna i dyn utan att ta sikte dit man är på väg och sen bara resa sig igen. Och inte heller fastna i den här cementerade självuppfattningen att bara för att detta händer nu så betyder det att jag... Osv. Saker händer. Vi är alla på en resa. Where focus goes energy flows. Att välja rätt fokus. Kan tyckas enkelt, och vissa dagar är det verkligen enkelt. Andra dagar går det inte alls, och jag blir arg på mig själv som inte ens orkar försöka och sen blir jag arg på mig själv för att jag blir arg. Ni hör ju hur konstruktivt detta låter.
Sen har jag funderat lite på min dagbok här. Om det är bra eller dåligt att jag skriver i en dagbok som är öppen för andra att läsa, eftersom det bjuder in till samtal. Ibland vill jag liksom inte ha samtal, men det är inte heller supertydligt. Jag skulle ju såklart kunna låsa den. Men jag tror inte att det handlar om responsen egentligen så mycket, utan mer "Vill jag att andra ska kunna ta del av mitt inre liv på det här sättet?" Och där är jag kluven. En del av mig vill, kanske den delen som vill känna samhörighet och gemenskap. En annan del känner bara att jag orkar inte ta in mera. Det är redan överfullt. Det är så ojämnt, för vissa dagar är det som att jag blir socialt dränerad av att ens se en annan människa. Andra dagar söker jag självmant kontakt och startar diskussioner. Och när jag skriver detta känner jag en impuls att bli arg på mig själv igen men, nej - Idag väljer jag acceptans.
