Att längta efter barnbarn (utbruten från Dejtingtråden 34)

[turbofling]

Jag längtar redan efter barnbarn och min äldsta är bara 13år och min yngsta är 3år.
Fast jag vill såklart inte ha barnbarn än men ser fram emot det när det (förhoppningsvis) är dags.

 

[Luff]

Det finns iofs ingen motsättning mellan att a) se fram emot att få barnbarn och b) hoppas för ens barns skull att det dröjer ett antal år innan det händer.

Exakt så.

 

[Teilani]

Jag skulle inte säga att jag längtar efter att bli farmor, men om det skulle bli så i framtiden skulle det göra mig glad.

Däremot försöker jag ge mitt barn en mer positiv bild av att bli förälder än min mamma. Att jag skulle bli gravid var hennes största skräck, och det värsta som kunde hända en kvinna typ. Sen när första barnbarnet kom (brorsan hann först ut) så satt hon och grät över att hon blivit farmor för det betydde att hon var gammal och livet var slut.

Så jag vill gärna att min son ska veta att barnbarn är väkomna i familjen, oavsett när eller om de kommer.

 

[Ullmerkott]

Jag förstår helt och fullt att man kan vilja ha barnbarn. Tycker det verkar så mysigt när folk har barnbarnen på besök, gör roliga saker och har allmänt trevligt. Egna barn däremot verkar mest jobbigt.

 

[Voeux]

Mina föräldrar har fullkomligt älskat att bli mor- och farföräldrar. Men, tror de är mycket glada över att både jag och storebror väntade till en bit över 30 och jag har dessutom inte hört ett ord om det under hela mitt vuxna liv. Inte en enda fråga eller kommentar.

Jag tycker man kan få hoppas på barnbarn (i tysthet) men att längta efter låter lite som att man ”vet” att det ska hända och längtar efter den dagen.

 

[Sonic76]

Jag har absolut inga förväntningar på barnbarn
Jag kommer inte få biologiska men vårt släktträd går vidare genom syrrans barn osv.
Min son genomgår ju behandling för att bli man från att ha fötts som tjej.
Han väljer att inte spara ägg och det är jag helt ok med.
Jag har liksom inte ens ägnat en tanke på barnbarn.
Huvudsaken är ju att han mår bra och så.
Kanske är det för att jag själv aldrig planerat för barn utan fick sonen av en ren slump.
Älskar honom över allt annat såklart, men jag hade liksom ingen barnlängtan.
Jag anser att det är upp till var och en om de skaffar barn eller ej.
Sonen har tänkt att eventuellt adoptera så småningom

 

[escodobe]

Min sambos föräldrar hade ställt in sig på, och förlikat sig väl med, att det inte skulle bli några barnbarn. Inga hangups eller tjat alls kring det, de var och är glada så länge deras barn är glada. Men nu när det, av allt att döma, blir barnbarn ändå så har de snabbt och effektivt ställt om till ett betydligt mer förväntansfullt och barnbarnsfokuserat mindset.

Vad jag är glad för din skull!

 

[escodobe]

Jag förstår helt och fullt att man kan vilja ha barnbarn. Tycker det verkar så mysigt när folk har barnbarnen på besök, gör roliga saker och har allmänt trevligt. Egna barn däremot verkar mest jobbigt.

Jamen precis! Jag tänker mig att vuxna barn och barnbarn vore trevligt att ha, men jag skulle verkligen inte vilja ha resan dit.

 

[Takire]

r men är lite sorgsen över att mitt släktträd slutar.

Kan också känna lite så. Fast över att jag sannolikt aldrig kommer att ha barn och troligtvis inte min bror heller.

Jag vill liksom finnas på något sätt, även om jag en gång dör.

 

[Askur2017]

Jag skäms inte det minsta över att säga att jag verkligen hoppas få barnbarn i framtiden! Älskar att se mina barn ihop med sina far och morföräldrar och minns mina egna när de levde. Hoppas få äran att uppleva den relationen själv i framtiden

Och få se mina barn i rollen som förälder känns också superspännande!!

Sen OM, NÄR och HUR är ju givetvis helt upp till mina barn… det vore ju en betydligt större katastrof om de kände sig pressade av mig än om jag fick leva utan barnbarn

 

[Fibusen]

Jag förstår helt och fullt att man kan vilja ha barnbarn. Tycker det verkar så mysigt när folk har barnbarnen på besök, gör roliga saker och har allmänt trevligt. Egna barn däremot verkar mest jobbigt.

Haha, så säger min mamma (på skoj) att barnbarn är livets guldkant, för där får hon allt det bra och slipper allt det jobbiga! Bara att lämna tillbaka när hon blir trött.

Nu har hon en väldigt bra kontakt med min son och ställer upp som barnvakt några kvällar varannan vecka (då jag jobbar kväll) och hon längtar efter deras kvällar. Hon är pensionär och har inte så stort umgänge, så för henne är det jättemysigt de kvällar sonen är där. Han fyller 10 i år och hon börjar bli lite orolig att han kanske snart väljer att vara hemma själv hos mig istället för med henne när jag jobbar.

Och eftersom sonen är så ung än så dröjer det mååånga år innan jag får barnbarn. Om jag ens får det. Jag har ju bara ett barn så allt hänger ju på han.

 

[MayGrace]

Min pappa tillsammans med sin fru har snart 13 barnbarn till hösten Jag är oskyldig utan det gäller båda mina systrar och min pappas fru har tre söner var av alla snart har barn. Två av dem har tre, en ska få sitt första till hösten, min ena syster har fyra plus en bonus och andra systern har en.

Min mamma har ett genom min syster, hon är nog glad att hon fått barnbarn men inte så att hon tjatat om det direkt.Dock är jag glad att hon iaf fått ett barnbarn hon är den mest kärleksfulla mormor jag vet Plus att hon faktiskt har två bonus barnbarn med.

 

[yamyam]

Jag var så rädd för att mina föräldrar skulle bli besvikna när jag berättade att jag kommit fram till att jag inte vill ha barn. Jag hade aldrig känt några förväntningar från dem innan, men man vet ju inte. Jag kan ändå förstå om det känns ledsamt att inte få barnbarn om det är något man föreställt sig.

Min partners mamma pratar om barnbarn som ”livets efterrätt” medan mina föräldrar när jag berättade för dem (tack och lov) bara, meh, barnbarn kan väl vara trevligt men så himla spännande är det väl inte, lite överskattat är det

 

[SaraXX]

Artikel i DN om indiska föräldrar som stämmer sonen för uteblivna barnbarn, trots att de har lagt massa pengar på ett lyxigt bröllop (arrangerat) och en pilotutbildning i USA. Nu vill de ha tillbaka pengarna.

En annan nivå på grisighet. Härligt att vara sonen och sonhustrun där.

 

[em-pirre]

Mina föräldrar har aldrig nånsin nämnt barn eller barnbarn innan det kom på tal att alla våra IVF misslyckats. Vi har pratat om sorgen tillsammans. Sorgen i att det är sånt himla fokus på om man har barn/barnbarn.

Ta kafferummet på jobbet. Alla mammas kollegor pratade om och visade bilder på sina barnbarn och frågade om och om igen när mamma ska bli mormor. På mitt jobb var alltid folk gravida och det första folk frågar då man lär känna nya kollegor är om man har barn. På mitt förrförra jobb hade man bilder på alla jäkla ungar på dörren till klädskåpet i kansliet.

Så jag förstår att det blir jobbigt för en äldre kvinna om alla kollegor pratar barnbarn hela hela hela tiden. Ofint av kollegorna.

 

[hastflicka]

Jag var så rädd för att mina föräldrar skulle bli besvikna när jag berättade att jag kommit fram till att jag inte vill ha barn. Jag hade aldrig känt några förväntningar från dem innan, men man vet ju inte. Jag kan ändå förstå om det känns ledsamt att inte få barnbarn om det är något man föreställt sig.

Min partners mamma pratar om barnbarn som ”livets efterrätt” medan mina föräldrar när jag berättade för dem (tack och lov) bara, meh, barnbarn kan väl vara trevligt men så himla spännande är det väl inte, lite överskattat är det

Jag har slakt som pratar om "livets efterratt".
Sjalv har jag tva barnbarn som jag alskar aldeles fantastiskt. MEN ... det gor ocksa att jag kanner mig ganska last. Jag alskar dem och vill verkligen umgas med dem och folja deras uppvaxt, samtidigt gor det att jag inte kan flytta till en ny stat langt harifran eller bara gora precis vad jag vill ... dar ar tva sma manniskor att ta hansyn till. Barnen ar vuxna och kan resa och ta sig platser av sig sjalva sa dar har vi inga hansyn langre, men barnbarnen ...

 

[Twihard]

Jag har 6 äldre syskon varav 4 av dem har barn. Vi andra tre har sagt tydligt att vi inte vill ha barn. Men för kanske fem år sedan tjatade min pappa (som då bara var farfar) "När ska jag få bli morfar?" eller "Nu vill jag bli morfar", andra släktingar "Ska inte du skaffa barn?" Tillslut blev jag så irriterad, för även om det för mig handlar om att jag är nöjd att inte ha barn kan det ju bero på att jag inte kan bli gravid, fått flera missfall, längtar efter barn men inte har en partner. Tycker folk inte ska tjata. Så under en släktmiddag när alla tjatade sa jag: "För att bli gravid måste man kn*lla. Eller möjligtvis ha en massa pengar att köpa semin att köra upp i fiffiluran. Nu är jag både ful och fattig så har varken en man med k*k eller pengar på kontot kan bidra till er lycka. Kanske ni ska glädja er i de ungar som finns för jag är ingen fabrik för er glädje." Det blev lite pinsamt tyst och kanske fånigt svarat.

Men poängen var den att jag förstår att folk längtar efter barnbarn, men att man ska vara försiktig med att tjata på sina barn eller uttrycka det högt. För man vet inte vad som försiggår hos ens barn, varför där inte finns barnbarn osv. Nu tycker jag att alla får längta hur mycket de vill, bara de håller det för sig i situationer där det kan stressa och ge ångest.

 

[Gnist]

Jag kan inte påstå att jag "längtat" efter barnbarn, men jag är väldigt glad för de 5 jag har.

 

[Wingates]

Jag har slakt som pratar om "livets efterratt".
Sjalv har jag tva barnbarn som jag alskar aldeles fantastiskt. MEN ... det gor ocksa att jag kanner mig ganska last. Jag alskar dem och vill verkligen umgas med dem och folja deras uppvaxt, samtidigt gor det att jag inte kan flytta till en ny stat langt harifran eller bara gora precis vad jag vill ... dar ar tva sma manniskor att ta hansyn till. Barnen ar vuxna och kan resa och ta sig platser av sig sjalva sa dar har vi inga hansyn langre, men barnbarnen ...

Varför måste du ta hänsyn till barnbarnen?
Min mormor bodde i andra ändan av landet, det påverkade inte vår relation. Det var ju snarare kul att resa dit ensam liksom.

 

[Voeux]

Mina föräldrar har aldrig nånsin nämnt barn eller barnbarn innan det kom på tal att alla våra IVF misslyckats. Vi har pratat om sorgen tillsammans. Sorgen i att det är sånt himla fokus på om man har barn/barnbarn.

Ta kafferummet på jobbet. Alla mammas kollegor pratade om och visade bilder på sina barnbarn och frågade om och om igen när mamma ska bli mormor. På mitt jobb var alltid folk gravida och det första folk frågar då man lär känna nya kollegor är om man har barn. På mitt förrförra jobb hade man bilder på alla jäkla ungar på dörren till klädskåpet i kansliet.

Så jag förstår att det blir jobbigt för en äldre kvinna om alla kollegor pratar barnbarn hela hela hela tiden. Ofint av kollegorna.

Ja, fy. Innan mamma fick barnbarn så berättade hon hur vissa på hennes jobb pratade om NÄR de ska få barnbarn och undrade NÄR hon skulle få det. Som om det vore en självklarhet. Hemskt både att lägga den pressen på någon annan men även att prata helt ohämmat om det i sådana sammanhang.

Folk på mitt jobb pratar mer än gärna barn och barnbarn. När jag var gravid gick det ju inte en enda lunch utan att någon tog upp det. Det kunde räcka med ett oskyldigt ”Hur mår magen?” och sen var cirkusen igång i 60 min. Funderade alltid på vilka fler som satt i rummet och hur deras resa såg ut.