Att komma till start

Jag har velat tävla sedan jag var typ 10 år gammal. Nu är jag 45. Det har inte gått så bra för mig att komma till start. För det första så måste man lära sig rida. Sånt kostar pengar och det har jag inte alltid haft tillräckligt av. Sen behöver man en häst också. Hästarna jag ridit under åren har varit av varierande sort. En del har varit väl utbildade, andra inte. Vissa har jag trivts med, en del har jag passat mindre bra med. Sen har hästarna varit olika svåra. Senioren exempelvis, var ju otroligt välutbildad, men ack så svår att rida. Det var lärorikt att rida honom men jag kom inte till start då heller. Och nu rider jag en travare. Han är jättetrevlig och så men det är synd att han är en travare för med det så kommer svårigheter som jag hade sluppit brottas med på en häst av annan ras. Ägaren är också bussig och jag kan rida rätt fritt. Det är helt okej också om jag skulle vilja åka iväg och träna, men då är det ju det där problemet att jag inte äger en transport. Kompisen vill ha 200 för att låna ut sin. Vips, så ökade kostnaden för en ridlektion med 40-50%. Och så var vi vid det där med pengar igen, eller rättare sagt bristen av det.

Sen så behöver man en tränare som hjälper en framåt. Det har inte varit alltför enkelt att hitta någon jag trivs med. Den jag ridit för nu på sistone är lyckligtvis en jag trivs att rida för. Men jag har ju fortfarande inte tillgång till någon häst som jag kan hoppas på att komma till start med.

Det är liksom alltid något som strular. Brist på pengar, brist på häst, brist på transport, brist på tränare, eller en kombination av orsaker.

Halva livet har gått och här står jag och stampar. Nu lär jag inte heller kunna komma tillbaka till ett heltidsjobb så det där med pengar lär förbli en bristvara. Och möjligheterna att någonsin komma till start krymper.

 

[Magiana]

Okej, men du har alltså inte ridit den? Då kanske det inte är nåt problem alls för dig?
Finns massvis med exempel på hästar som sägs vara på ett sätt och är helt annorlunda med en annan ryttare.
Min häst t.ex. behövde både den ena och den andra utrustningen "för säkerhets skull" vid uteritt, enligt förra ägaren. Nu för tiden rider jag gärna ut barbacka i enkelt träns med vanligt tredelat bett. Det beror inte på att jag är nån exceptionellt bra ryttare eller att den förra var ovanligt dålig, utan helt enkelt på att det är en annorlunda ryttare-och-häst-kemi.
Så steg ett där kan ju vara att ta reda på mer om det "speciella" och provrida för att se hur NI fungerar tillsammans.


Glädjen i ett bra resultat kan du få på träning också. Du måste "bara" (missförstå mig rätt) tänka om lite. Säg att du sätter upp ett mål att kunna galoppera två varv på en 15-meters-volt. Du tränar och tränar, tragglar galoppfattningar och kämpar på. Och så en vacker dag bara fungerar det och hästen galopperar inte bara två utan TRE varv på 15-metersvolten, skulle inte det vara ett bra resultat?
Eller, igen för att ta mig själv som exempel, min häst går inte i vattenpölar om det går att undvika och jag trodde aldrig jag skulle kunna bada med henne. Jag har promenerat till stranden och tränat, tagit med ponnyn för att han skulle visa hur man gör osv. Igår hoppade jag upp barbacka, skrittade dit och hästen knatade rätt ut till magen i vattnet! Flera gånger! Jag blev jätteglad och stolt, både över henne och över att mitt arbete gav resultat, och skrytig film åkte genast upp på instagram
Förstår du hur jag menar? Att hitta annat än just tävling, där du kan uppnå ett konkret "bra resultat"?
Eller behövs det att andra ser upp till dig/beundrar din prestation för att du ska kunna vara nöjd och stolt över dig själv/det du gjort?



Här är det nog så enkelt och så svårt som att du får försöka vara modig och säga/skriva att du i framtiden vill kunna prova tävla. Det är ju nästan en förutsättning för att hitta rätt häst.

Nej, jag har inte provridit den hästen så jag har ingen aning om hur den är att rida. Graman kan jag inte tänka mig att använda så går det inte utan det så blir det inget. Jag vill i alla fall prova den om möjlighet ges.

Jag minns en medryttarhäst jag hade innan jag flyttade hit. Han var livrädd för grisar. Vi tränade på att stå ut med grisar utan att få panik och till slut kunde vi stå utanför grishagen helt lugnt. Det var dock avsuttet. Uppsuttet lärde vi oss aldrig att helt avkopplat gå förbi grisarna. Men jag har en video på när vi står utanför grishagen och chillar. Det var ju en seger att kunna, men ändå inte i nivå med att lyckas på tävling.

Den grisrädda hästen är f.ö. en som jag gärna skulle vilja rida mer. Han var otroligt rolig att rida även om han hade lite för många hjärnspöken och nerverna utanpå ibland. Men han är välskolad och i övrigt i min smak. Lagom stor är han också. Tanken ha slagit mig om att fråga om jag får ta honom på foder, men sen säger förnuftet att det går inte alls (även fast kompisen säger att det är en prioriteringsfråga).

Du sa att du har kontakt med en tränare som du gillar? Kan du inte fråga hen om hen har några idéer? Säg att du vill börja tävla och utvecklas. Tränaren kanske känner till vad som finns i ditt område samt nivån du rider på och kan komma med tips?

Ja, han har nog lite koll. Dels var han ridskolechef på ridskolan där jag är medlem och ska nu vikariera på den andra ridskolan. Sen har han ju sin egna verksamhet som han styr över själv.

De två sakerna behöver ju inte alls höra ihop. Man kan vara missnöjd med resultatet även om man vinner.

Och man kan vara jättenöjd med resultatet fast man blivit utesluten/diskvalificerad (jag lovar, jag har provat )

Jag har inte provat varken det ena eller det andra. När jag blivit utesluten har jag varit missnöjd trots att allt gick strålande ända fram till att jag hoppade fel hinder. Besvikelsen över att hoppa fel hinder stod över känslan av att ha ridit felfritt i klassen innan och haft jätteflyt ända till misstaget. Så hur man kan vara nöjd när man åker ut, begriper jag inte. Och vunnit har jag aldrig gjort. Jag har inte ens lyckats placera mig så jag vet inte hur man kan vara missnöjd i ett sånt läge.

 

[Ullmerkott]

Om man värderar sig själv efter vilket resultat man får blir man ju oerhörd styrd av hur det går för motståndarna. Man kan komma sist trots att man gör en toppenprestation, om man tävlar mot folk som är ännu bättre. Man kan även rida som en kratta och vinna ändå, ifall alla andra i klassen ramlar av. Vad motståndarna presterar är ju svårt att styra över, om man ska vara någorlunda sportslig.

Försök hitta glädjen i att göra en bra prestation själv, och häng inte upp dig på vilket resultat det leder till. När det gäller vad som är en bra prestation för er som ekipage handlar det helt enkelt om att sätta rimliga mål. För en orutinerad ryttare med tävlingsnerver är det kanske att komma ihåg programmet. Med en orutinerad häst är det att ge den en positiv upplevelse av att vara innanför dressyrstaketen. För ett rutinerat ekipage är det kanske ett prickfritt program som är målet.

Bra prestationer är ju inte heller något som enbart hör tävlingsbanan till. Kan du inte glädjas åt t. ex. en balanserad volt på träning kommer du förmodligen inte glädjas åt samma sak i en tävlingssituation heller.

 

[Trissa]

Och man kan vara jättenöjd med resultatet fast man blivit utesluten/diskvalificerad (jag lovar, jag har provat )

Absolut! Jag har också provat det.

 

[Problematisk]

Jag har inte provat varken det ena eller det andra. När jag blivit utesluten har jag varit missnöjd trots att allt gick strålande ända fram till att jag hoppade fel hinder. Besvikelsen över att hoppa fel hinder stod över känslan av att ha ridit felfritt i klassen innan och haft jätteflyt ända till misstaget. Så hur man kan vara nöjd när man åker ut, begriper jag inte. Och vunnit har jag aldrig gjort. Jag har inte ens lyckats placera mig så jag vet inte hur man kan vara missnöjd i ett sånt läge.

Det är inte alls speciellt svårt, man måste fokusera på sig själv bara och inte på alla andra.
Lek med följande tanke: Du rider ett dressyrprogram och det går helt okej, du får 64%. Du gör exakt samma prestation två gånger.
Första tävlingen är dina motståndare alla superduktiga med riktiga stjärnhästar, du kommer inte ens i närheten av en placering.
Andra tävlingen har dina motståndare allt oflyt som går att ha och ingen kommer ens i närheten av din procent och du vinner.
Är DIN pretation bättre på den andra tävlingen för att du vann? Har DU gjort något bättre på den som gjorde att du vann, som du inte gjorde på den första tävlingen?

Jag har varit jättenöjd för att ponnyn kändes så fantastiskt fin hela ritten, sen hade jag glömt en detalj i utrustningen och blev därför diskvalificerad. Men ponnyn var ju tipptopp och känslan fantastisk så jag var på ett rosa moln ändå, bevisligen KUNDE vi! Och jag har åkt hem med blågula rosetter men en inte så nöjd känsla. Jag vann för att jag råkade vara den med minst otur just den dagen, inte alls för att jag och min ponny var mycket bättre än alla de andra.
MITT RESULTAT har alltså inte påverkats av motståndarnas resultat (men min placering har och är därmed ganska värdelös som mått för min prestation).

 

[Alexandra_W]

@Magiana Försök att ta det här rätt, det är svårt att I ord få fram vad jag vill och det är välvilja. Men jag tror inte du skulle må alls bra av att tävla utifrån vad du skriver i tråden. Känslan är att om du har en lämplig häst, startar och får säg 60% och hamnar i mitten av resultatlistan långt utanför placering så skulle du mentalt slå på dig själv.

Dvs om du inte får en hög procent eller allrahelst placering eller vinst så kommer du se resultatet som ett misslyckande.

Och tyvärr så det är en mycket hög sannolikhet att det kommer bli en sådan placering. Och det är inget att skämmas för eller vara missnöjd över! Men jag tror du skulle vara det.

Jag har lite av det du beskriver. Jag sätter enorma krav på mig själv och blir lätt besviken och arg på mig själv om jag inte kan prestera på tävling som hemma. Jag har också en dålig tendens att få nerver och bli spänd på tävling vilket gör att jag dels rider sämre och dels påverkar hästen negativt. Jag kan dock sätta individuella mål, men når jag inte de eller inte rider på min bästa nivå så...

Av den anledningen tävlar jag inte dressyr. Inte ens på klubbnivå. Jag har en häst som dels inte är lättriden I dressyr, dels är extremt känslig för min spänning. Jag inser förnuftmässigt vad resultatet av en start skulle bli. Därför låter jag bli. INTE för att jag inte vill skämma ut mig, det gör jag så gärna på hopptävling så. Men för att jag inser att varken jag eller hästen skulle må bra av att tävla dressyr.

Det är många år sedan jag hade en häst som var lämplig för mig att tävla dressyr med, pga ovanstående. Och då talar vi ändå om egna hästar.

Men tror du verkligen sjäkv att tävla skulle vara bra för ditt mående just nu, även med en häst som kunde galoppera tretakt? Det känns som du skulle göra sig själv en tjänst om du kunde försöka hitta ett annat mål. Vill du verkligen verkligen tävla och kan inte tänka dig att släppa den - kan du inte prova en gren där galopp inte spelar roll? Western har ju olika klasser, working equitation, bruksridning?

 

[Magiana]

@Magiana Försök att ta det här rätt, det är svårt att I ord få fram vad jag vill och det är välvilja. Men jag tror inte du skulle må alls bra av att tävla utifrån vad du skriver i tråden. Känslan är att om du har en lämplig häst, startar och får säg 60% och hamnar i mitten av resultatlistan långt utanför placering så skulle du mentalt slå på dig själv.

Dvs om du inte får en hög procent eller allrahelst placering eller vinst så kommer du se resultatet som ett misslyckande.

Och tyvärr så det är en mycket hög sannolikhet att det kommer bli en sådan placering. Och det är inget att skämmas för eller vara missnöjd över! Men jag tror du skulle vara det.

Jag har lite av det du beskriver. Jag sätter enorma krav på mig själv och blir lätt besviken och arg på mig själv om jag inte kan prestera på tävling som hemma. Jag har också en dålig tendens att få nerver och bli spänd på tävling vilket gör att jag dels rider sämre och dels påverkar hästen negativt. Jag kan dock sätta individuella mål, men når jag inte de eller inte rider på min bästa nivå så...

Av den anledningen tävlar jag inte dressyr. Inte ens på klubbnivå. Jag har en häst som dels inte är lättriden I dressyr, dels är extremt känslig för min spänning. Jag inser förnuftmässigt vad resultatet av en start skulle bli. Därför låter jag bli. INTE för att jag inte vill skämma ut mig, det gör jag så gärna på hopptävling så. Men för att jag inser att varken jag eller hästen skulle må bra av att tävla dressyr.

Det är många år sedan jag hade en häst som var lämplig för mig att tävla dressyr med, pga ovanstående. Och då talar vi ändå om egna hästar.

Men tror du verkligen sjäkv att tävla skulle vara bra för ditt mående just nu, även med en häst som kunde galoppera tretakt? Det känns som du skulle göra sig själv en tjänst om du kunde försöka hitta ett annat mål. Vill du verkligen verkligen tävla och kan inte tänka dig att släppa den - kan du inte prova en gren där galopp inte spelar roll? Western har ju olika klasser, working equitation, bruksridning?

Jag förstår vad du menar.

Jag rider alltid sämre på tävling, så jag tänker att om jag hemma klarar vad klassen kräver med råge, så borde lägstanivån hamna på en vettig nivå. Det finns ju alltid en lägstanivå och en toppnivå. Den där toppnivån har jag bara hemma. Ibland. Lägstanivån är den jag har på tävling.

Om man tävlar igen och igen och igen, så lär ju rutinen öka och jag tror det påverkar resultaten till det bättre så man faktiskt inte med nödvändighet ligger på lägstanivån varje gång.

Jag har aldrig varit intresserad av western, we eller något annat. Det har på sin höjd varit nyfikenhet och we ha jag också testat men jag finner inget sug av att göra det igen.

 

[Kilauea]

Nej, jag har inte provridit den hästen så jag har ingen aning om hur den är att rida. Graman kan jag inte tänka mig att använda så går det inte utan det så blir det inget. Jag vill i alla fall prova den om möjlighet ges.

Jag minns en medryttarhäst jag hade innan jag flyttade hit. Han var livrädd för grisar. Vi tränade på att stå ut med grisar utan att få panik och till slut kunde vi stå utanför grishagen helt lugnt. Det var dock avsuttet. Uppsuttet lärde vi oss aldrig att helt avkopplat gå förbi grisarna. Men jag har en video på när vi står utanför grishagen och chillar. Det var ju en seger att kunna, men ändå inte i nivå med att lyckas på tävling.

Den grisrädda hästen är f.ö. en som jag gärna skulle vilja rida mer. Han var otroligt rolig att rida även om han hade lite för många hjärnspöken och nerverna utanpå ibland. Men han är välskolad och i övrigt i min smak. Lagom stor är han också. Tanken ha slagit mig om att fråga om jag får ta honom på foder, men sen säger förnuftet att det går inte alls (även fast kompisen säger att det är en prioriteringsfråga).

Vad är det som gör att du inte kan ta hästen på foder?

 

[Magiana]

Vad är det som gör att du inte kan ta hästen på foder?

Ekonomi. Min marginal är inte tillräckligt stor. Dessutom är jag sjukskriven och vet inte alls hur det kommer att utveckla sig. Det är först när jag har stabila och tillräckliga marginaler som jag kan ställa frågan om att ta hästen på foder.

 

[MJLee]

Att fokusera på konkreta mål är alltid positivt när man inte mår så bra. Vare sig det är att klättra Kilimanjaro eller placera sig i en LC dressyr. Istället för att gå från a till z (där z är placering/vinst) kanske börja mer kortsiktigt. En häst du känner klarar den tävlingsnivå du vill. Två, en tränare (har du redan tillgång till). Hitta en tävling inom rimligt avstånd du anmäler dig till. Praktiska detaljer hur du ska ta dig till tävlingen och någon som kan agera hästskötare. Skynda långsamt. Varje steg som du kan fokusera på är något positivt och förhoppningsvis får dig att må bättre eftersom det är ett steg framåt.

Jag tror du kommer må bra bara av att ha klarat varje mindre mål på vägen till det stora. Det oöverstigliga kommer kännas mindre hopplöst om du delar upp det i mindre delar du känner att du kan överkomma och får en positiv kick av att ha klarat.

 

[Magiana]

Att fokusera på konkreta mål är alltid positivt när man inte mår så bra. Vare sig det är att klättra Kilimanjaro eller placera sig i en LC dressyr. Istället för att gå från a till z (där z är placering/vinst) kanske börja mer kortsiktigt. En häst du känner klarar den tävlingsnivå du vill. Två, en tränare (har du redan tillgång till). Hitta en tävling inom rimligt avstånd du anmäler dig till. Praktiska detaljer hur du ska ta dig till tävlingen och någon som kan agera hästskötare. Skynda långsamt. Varje steg som du kan fokusera på är något positivt och förhoppningsvis får dig att må bättre eftersom det är ett steg framåt.

Jag tror du kommer må bra bara av att ha klarat varje mindre mål på vägen till det stora. Det oöverstigliga kommer kännas mindre hopplöst om du delar upp det i mindre delar du känner att du kan överkomma och får en positiv kick av att ha klarat.

Och bara att boka in en träning med medryttarhästen var en process i flera steg. En sak var att fråga om tränaren åkte ut till folk. Och när svaret blev ja på det så var nästa fråga, nästa gång vi träffades, om han kunde komma ut till stallet där medis står och hjälpa oss. Sen bokade vi in en tid. Och steg 4 blir ju träningen, som ska vara på torsdag nästa vecka.

För mig är sånt här nytt.

 

[MJLee]

Och bara att boka in en träning med medryttarhästen var en process i flera steg. En sak var att fråga om tränaren åkte ut till folk. Och när svaret blev ja på det så var nästa fråga, nästa gång vi träffades, om han kunde komma ut till stallet där medis står och hjälpa oss. Sen bokade vi in en tid. Och steg 4 blir ju träningen, som ska vara på torsdag nästa vecka.

För mig är sånt här nytt.

Mådde du bra av att göra det? Känslan av att yes! Jag fixade det här även om det var skitjobbigt och nu vill jag bara sova? Då är det något fantastiskt bra och du kan gå vidare till nästa delsteg och känna dig ännu bättre

 

[Magiana]

Mådde du bra av att göra det? Känslan av att yes! Jag fixade det här även om det var skitjobbigt och nu vill jag bara sova? Då är det något fantastiskt bra och du kan gå vidare till nästa delsteg och känna dig ännu bättre

Det var väl inte skitjobbigt direkt men ändå nytt och därmed lite spännande. Det innebar också att jag gick emot tanken att "jag är så liten och obetydlig så vem vill lägga ner tid på mig, även om jag betalar för det?"

Jag hoppas på att få lite verktyg att jobba med för sen åker tränaren bort en månad, så vi får klara oss själva en tid sen. Idag var häst framtung så in i bängen, så bl.a. lite tips om hur jag kan jobba med det hoppas jag på. Men jag gillar verkligen den där tränaren. Pedagogiken är på topp. Instruktionerna är logiska och begripliga. (Och tydligen är det fler än jag som märkt det.)

 

[Reville]

De två sakerna behöver ju inte alls höra ihop. Man kan vara missnöjd med resultatet även om man vinner.

Exakt!
Jag startade i två hoppklasser och i första klassen red jag bra och hästen kändes SÅ fin men vi fick två skitpet. I den andra klassen var jag missnöjd med min ridning och hästen var inte lika lydig som i första klassen MEN vi blev placerade och kom typ tvåa eller trea av drygt femtio startande. Gissa vilken runda jag var mest nöjd med?