Har nog egentligen mer eller mindre känt mig ganska ensam de senaste 6 åren, sen jag flyttade från den stad jag är uppvuxen i.
Jag har bott på lite olika ställen och studerat och har till slut landat i Stockholm sen ca 2 år tillbaka.
Jag har alltid haft turen att ändå ha vänner där jag bott även om det väl varit mer av det ytligare slaget. Nu har jag faktiskt 2 vänner från gymnasiet (ca 10 år sedan nu) som flyttat till Stockholm, vi umgås ju ibland men nu för tiden har vi ganska olika intressen. Mitt intresse av att festa och bli väldigt full är nästan obefintligt nu för tiden, även om jag absolut kan ta något glas vin eller någon öl. Men jag känner mig bara som den "tråkiga" i de sällskapet då när jag inte vill dricka lite mycket och det blir ibland hetsigt att dricka mer och mer.
Jag har några vänner från andra sammanhang men då är det mer ytligare och inte som att vi umgås hemma så mycket utan då är det mer genom gemensamma intressen.
Jag tycker inte alltid att det är så lätt i sociala sammanhang, jag blir lätt nervös och får prestationsångest. Jag har nog alltid varit tystlåten av mig och varit mobbad/utfryst på högstadiet. Vilket tyvärr fortfarande har sina spår, jag antar inte självklart att jag ska "få vara med" och de gånger jag hamnade i centrum under högstadiet var det inte i positiva sammanhang om man säger så...
Det händer ganska ofta att jag avbokar eller tackar nej till sociala saker för att jag tänker att det kommer bli jobbigt än kul.
Jag analyserar situationer väldigt mycket och letar efter minsta tecken på att det jag pratar om är ointressant/fel osv.
Att jag tänker så mycket i sociala sammanhang gör mig inte direkt mer avslappnad och rolig, så som man ju ska vara för att folk ska vilja umgås med en.
Jag pushar mig dock ibland att gå och göra saker jag antar kommer bli jobbigt för jag förstår ju att det är nyttigt för mig och jag förstår att saker inte bara förändras av sig själv. Men just nu känns det som att jag kommer antagligen känna mig lika ensam om 1 år, 5 år som nu. För på de här 6 åren som gått har det absolut blivit bättre men inte så som jag skulle vilja att det var.
Gick i kbt någon månad för några år sedan, terapeuten tyckte att jag verkade lida av social fobi. Vet inte om det gav mig jättemycket, kände mig nästan bara mer udda som då tydligen också hade fobi för sociala sammanhang.
Ganska långt och lite rörigt inlägg kanske, men kanske någon som känner igen sig och som upplever att det blivit bättre ?
Jag har bott på lite olika ställen och studerat och har till slut landat i Stockholm sen ca 2 år tillbaka.
Jag har alltid haft turen att ändå ha vänner där jag bott även om det väl varit mer av det ytligare slaget. Nu har jag faktiskt 2 vänner från gymnasiet (ca 10 år sedan nu) som flyttat till Stockholm, vi umgås ju ibland men nu för tiden har vi ganska olika intressen. Mitt intresse av att festa och bli väldigt full är nästan obefintligt nu för tiden, även om jag absolut kan ta något glas vin eller någon öl. Men jag känner mig bara som den "tråkiga" i de sällskapet då när jag inte vill dricka lite mycket och det blir ibland hetsigt att dricka mer och mer.
Jag har några vänner från andra sammanhang men då är det mer ytligare och inte som att vi umgås hemma så mycket utan då är det mer genom gemensamma intressen.
Jag tycker inte alltid att det är så lätt i sociala sammanhang, jag blir lätt nervös och får prestationsångest. Jag har nog alltid varit tystlåten av mig och varit mobbad/utfryst på högstadiet. Vilket tyvärr fortfarande har sina spår, jag antar inte självklart att jag ska "få vara med" och de gånger jag hamnade i centrum under högstadiet var det inte i positiva sammanhang om man säger så...
Det händer ganska ofta att jag avbokar eller tackar nej till sociala saker för att jag tänker att det kommer bli jobbigt än kul.
Jag analyserar situationer väldigt mycket och letar efter minsta tecken på att det jag pratar om är ointressant/fel osv.
Att jag tänker så mycket i sociala sammanhang gör mig inte direkt mer avslappnad och rolig, så som man ju ska vara för att folk ska vilja umgås med en.
Jag pushar mig dock ibland att gå och göra saker jag antar kommer bli jobbigt för jag förstår ju att det är nyttigt för mig och jag förstår att saker inte bara förändras av sig själv. Men just nu känns det som att jag kommer antagligen känna mig lika ensam om 1 år, 5 år som nu. För på de här 6 åren som gått har det absolut blivit bättre men inte så som jag skulle vilja att det var.
Gick i kbt någon månad för några år sedan, terapeuten tyckte att jag verkade lida av social fobi. Vet inte om det gav mig jättemycket, kände mig nästan bara mer udda som då tydligen också hade fobi för sociala sammanhang.
Ganska långt och lite rörigt inlägg kanske, men kanske någon som känner igen sig och som upplever att det blivit bättre ?
