att ha förtroende eller inte för sina barns lärare

[ameo]

Med tanke på kommentarer i mina trådar om filmvisning för högstadiebarn...
https://www.bukefalos.se/threads/visa-film-med-15-arsgraens-foer-underariga.1427502/ och
https://www.bukefalos.se/threads/titta-pa-film-i-skolan-hoegstadiebarn.1481546/
Några som svarat i de trådarna har ansett att man bör ha förtroende för att barnens lärare gör kloka bedömningar och att man ska lita på dem, typ. Det har också nämnts att det är problem för vissa lärare med föräldrar som i alltför hög grad lägger sig i deras undervisning. Och jag kan se alla sidor av det här.

När våra barn börjar skolan blir de tilldelade lärare. Vissa lärare är bättre, andra inte riktigt lika bra. Somliga får man väldigt bra kontakt med, andra hamnar man på kollisionskurs med från första stund. Och i de flesta fall får man helt enkelt bara gilla läget.
Den här veckan slutar min andra avkomma högstadiet (jag har en kvar på högstadiet och en som börjar mellanstadiet) och vi har hunnit avverka ett flertal lärare genom åren, vissa bättre och andra betydligt sämre. De har haft flera fantastiska lärare, såna som man skulle önska att man kunde klona! Och ett par exempel på motsatsen.
Den förskoleklasslärare våra äldsta barn hade var extrem på särskrivningar, jag höll på att bli tokig på hens veckobrev. Men hen var bra mot barnen... De har haft nån bild- och idrottslärare som jag haft en del synpunkter på, men kunnat överleva. Och på högstadiet blev det tydligare när de äldsta började diskutera om hur deras lärare i vissa ämnen bedrev sin undervisning. Någon lärare som bara skrek åt dem och började gråta om hen fick mothugg i klassrummet (funkar sådär i en stökig klass... Det slutade med att några elever i klassen bar rektorn om hjälp), någon lärare som låter eleverna sätta sig i grupprum och plugga helt utan att kolla att de ens gör det de ska (i det ämnet visade sig stora kunskapsluckor när äldsta började gymnasiet...)
Och så läraren då, som jag inte riktigt tycker har bra omdöme vad gäller filmvisning för sina elever.

Så till min fundering, med tanke på att det nämnts att man ska ha förtroende för barnens lärare.
KAN man egentligen som förälder komma med synpunkter på de lärare som barnen tilldelats? Eller jo, kan kan man ju absolut. Men gör det någon skillnad? Och hur ska man göra för att påverka skolan så att ens barn får den bästa skolgång som är rimlig att begära?

Synpunkter? Åsikter? Spinn gärna vidare på mina tankegångar...
(känner att jag inte riktigt lyckades formulera detta som jag ville, men orkar inte lägga mer tid på det)

 

[Badger]

Med tanke på kommentarer i mina trådar om filmvisning för högstadiebarn...
https://www.bukefalos.se/threads/visa-film-med-15-arsgraens-foer-underariga.1427502/ och
https://www.bukefalos.se/threads/titta-pa-film-i-skolan-hoegstadiebarn.1481546/
Några som svarat i de trådarna har ansett att man bör ha förtroende för att barnens lärare gör kloka bedömningar och att man ska lita på dem, typ. Det har också nämnts att det är problem för vissa lärare med föräldrar som i alltför hög grad lägger sig i deras undervisning. Och jag kan se alla sidor av det här.

När våra barn börjar skolan blir de tilldelade lärare. Vissa lärare är bättre, andra inte riktigt lika bra. Somliga får man väldigt bra kontakt med, andra hamnar man på kollisionskurs med från första stund. Och i de flesta fall får man helt enkelt bara gilla läget.
Den här veckan slutar min andra avkomma högstadiet (jag har en kvar på högstadiet och en som börjar mellanstadiet) och vi har hunnit avverka ett flertal lärare genom åren, vissa bättre och andra betydligt sämre. De har haft flera fantastiska lärare, såna som man skulle önska att man kunde klona! Och ett par exempel på motsatsen.
Den förskoleklasslärare våra äldsta barn hade var extrem på särskrivningar, jag höll på att bli tokig på hens veckobrev. Men hen var bra mot barnen... De har haft nån bild- och idrottslärare som jag haft en del synpunkter på, men kunnat överleva. Och på högstadiet blev det tydligare när de äldsta började diskutera om hur deras lärare i vissa ämnen bedrev sin undervisning. Någon lärare som bara skrek åt dem och började gråta om hen fick mothugg i klassrummet (funkar sådär i en stökig klass... Det slutade med att några elever i klassen bar rektorn om hjälp), någon lärare som låter eleverna sätta sig i grupprum och plugga helt utan att kolla att de ens gör det de ska (i det ämnet visade sig stora kunskapsluckor när äldsta började gymnasiet...)
Och så läraren då, som jag inte riktigt tycker har bra omdöme vad gäller filmvisning för sina elever.

Så till min fundering, med tanke på att det nämnts att man ska ha förtroende för barnens lärare.
KAN man egentligen som förälder komma med synpunkter på de lärare som barnen tilldelats? Eller jo, kan kan man ju absolut. Men gör det någon skillnad? Och hur ska man göra för att påverka skolan så att ens barn får den bästa skolgång som är rimlig att begära?

Synpunkter? Åsikter? Spinn gärna vidare på mina tankegångar...
(känner att jag inte riktigt lyckades formulera detta som jag ville, men orkar inte lägga mer tid på det)

Jag tycker nog absolut man kan komma med synpunkter på lärare. Bara det inte blir för många och för mycket och detaljstyrning. Tex om undervisning inte bedrivs måste man väl rimligen göra någonting?

Samtidigt, en del i att läraryrket inte är så attraktivt alltid längre är väl föräldrarna. Jag antar att man måste dra sitt strå till stacken som förälder också och underlätta för läraren genom att visa att man tycker att skolan är viktig?

 

[Ainon]

Såklart man måste få ha synpunkter, precis som i andra yrkesgrupper är inte alla lärare bra eller felfria. Men synpunkterna bör framföras på lämpligt sätt, tidspunkt och till lämplig person.

Men viktigt är att komma ihåg att läraren liksom läkaren/advokaten/ingenjören har en lång utbildning i hur deras arbete bäst görs och denna kunskap gör att de kan ha orsaker till utformningen av undervisningen som inte föräldern som saknar kunskaperna kan förstå och föräldern därför tycker det är helknäppt.

 

[Korven]

När mitt barn gick sista året i lågstadiet var det lätt kaos. På ett föräldramöte var det ingen som sa ett endaste pip, utom jag. Jag sa rent ut att jag tyckte han skulle avgå och att de fick en ny lärare. Jag fråga övriga föräldrar om nån hade avvikande mening, tystnad. Han avgick till min förvåning. Sen träffar jag läraren efter några år och han kom fram och tackade mig för det fick honom att byta jobb . Jag vet inte om han var utbildad eller om han bara fick jobb ändå för att hans pappa var rektor på en annan skola.

 

[hastflicka]

Det ar en svar fraga som gor att man verkligen far syna sitt eget foraldraskap i sommarna.
Har man INTE fortroende for barnens larare maste man ju ta tag i det ... I vissa fall verkligen lyssna pa lararen och inte tro allt barnen sager, I andra fall riva upp himmel och jord for att forbattra barnens undervisning.

 

[Petruska]

Jag hade stora problem med att lärarna så ofta var så okunniga i sina ämnen. Det bidrar inte till förtroende.

 

[Exotizc]

Som lågstadielärare kan jag säga att vi har ett par föräldrar som tror de besitter mer kunskap än lärarna som gått en 3,5årig utbildning. De lägger sig i och ska tala om hur vi ska sköta undervisningen trots att de många gånger inte har en aning om vad de pratar om eller baserar sina kunskaper på deras egen skolgång. Till exempel har vi en mamma som blev helt hysterisk när det äldre syskonet lärare valde att hoppa över b-boken i matte i åk 3. Att läraren (och vi andra med) motiverar det med att det inte förekommer något nytt i boken och att det ska repeteras inför och genomföras nationella prov, köper hon inte. Hon tror man måste följa böckerna slaviskt och så är inte dagens skola. En annan började åk 1 med att försöka undervisa barnets mentor om hur hon (nyexaminerad) skulle undervisa klassen. Sen har vi föräldrarna som anser att vi borde kunna skugga varje barn på rasterna och som river upp himmel och jord när deras barn ramlar ner från en sten och skrapat sig - för det borde ju stått en vuxen där som förhindrat detta.

Det är så frustrerande med dessa föräldrar som inte har hela bilden klar för sig, tror att vi inte gör ett dugg, saknar (oftast) de kunskaper vi har, tror blint på allt deras barn säger och som verkar tro att alla barn prydligt sitter på sin stol hela lektionerna och bara svarar på tilltal

Sen finns det såklart dåliga lärare som man behöver i ifrågasätta och ha synpunkter på.

 

[pollex]

Med tanke på kommentarer i mina trådar om filmvisning för högstadiebarn...
https://www.bukefalos.se/threads/visa-film-med-15-arsgraens-foer-underariga.1427502/ och
https://www.bukefalos.se/threads/titta-pa-film-i-skolan-hoegstadiebarn.1481546/
Några som svarat i de trådarna har ansett att man bör ha förtroende för att barnens lärare gör kloka bedömningar och att man ska lita på dem, typ. Det har också nämnts att det är problem för vissa lärare med föräldrar som i alltför hög grad lägger sig i deras undervisning. Och jag kan se alla sidor av det här.

När våra barn börjar skolan blir de tilldelade lärare. Vissa lärare är bättre, andra inte riktigt lika bra. Somliga får man väldigt bra kontakt med, andra hamnar man på kollisionskurs med från första stund. Och i de flesta fall får man helt enkelt bara gilla läget.
Den här veckan slutar min andra avkomma högstadiet (jag har en kvar på högstadiet och en som börjar mellanstadiet) och vi har hunnit avverka ett flertal lärare genom åren, vissa bättre och andra betydligt sämre. De har haft flera fantastiska lärare, såna som man skulle önska att man kunde klona! Och ett par exempel på motsatsen.
Den förskoleklasslärare våra äldsta barn hade var extrem på särskrivningar, jag höll på att bli tokig på hens veckobrev. Men hen var bra mot barnen... De har haft nån bild- och idrottslärare som jag haft en del synpunkter på, men kunnat överleva. Och på högstadiet blev det tydligare när de äldsta började diskutera om hur deras lärare i vissa ämnen bedrev sin undervisning. Någon lärare som bara skrek åt dem och började gråta om hen fick mothugg i klassrummet (funkar sådär i en stökig klass... Det slutade med att några elever i klassen bar rektorn om hjälp), någon lärare som låter eleverna sätta sig i grupprum och plugga helt utan att kolla att de ens gör det de ska (i det ämnet visade sig stora kunskapsluckor när äldsta började gymnasiet...)
Och så läraren då, som jag inte riktigt tycker har bra omdöme vad gäller filmvisning för sina elever.

Så till min fundering, med tanke på att det nämnts att man ska ha förtroende för barnens lärare.
KAN man egentligen som förälder komma med synpunkter på de lärare som barnen tilldelats? Eller jo, kan kan man ju absolut. Men gör det någon skillnad? Och hur ska man göra för att påverka skolan så att ens barn får den bästa skolgång som är rimlig att begära?

Synpunkter? Åsikter? Spinn gärna vidare på mina tankegångar...
(känner att jag inte riktigt lyckades formulera detta som jag ville, men orkar inte lägga mer tid på det)

Den här tråden får mig att tänka på det ”förväntansdokument” för föräldrar till skolbarn som vad jag förstår röstats igenom i Malmö, med formuleringar av typen ”Du har ett positivt förhållningssätt till vår verksamhet” (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/klart-foraldrar-i-malmo-maste-skriva-kontrakt-med-skolan ). För egen del känner jag att såväl ”ett positivt förhållningssätt” som ”förtroende” visserligen låter som ett bra utgångsläge, men från den startpunkten måste det handla om en ömsesidighet. Om jag som förälder får/ser signaler på att saker brister eller inte fungerar, så kommer jag naturligtvis att agera på det.

 

[Imogen]

Den här tråden får mig att tänka på det ”förväntansdokument” för föräldrar till skolbarn som vad jag förstår röstats igenom i Malmö, med formuleringar av typen ”Du har ett positivt förhållningssätt till vår verksamhet” (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/klart-foraldrar-i-malmo-maste-skriva-kontrakt-med-skolan ). För egen del känner jag att såväl ”ett positivt förhållningssätt” som ”förtroende” visserligen låter som ett bra utgångsläge, men från den startpunkten måste det handla om en ömsesidighet. Om jag som förälder får/ser signaler på att saker brister eller inte fungerar, så kommer jag naturligtvis att agera på det.

Jag är inte insatt i frågan egentligen men jag antar att de med "positivt förhållningssätt till vår verksamhet" menar att föräldrarna ska ha ett positiv inställning till att gå i skolan, att de ska förmedla en positiv bild av skola och skolgång till barnen?

Om jag går till mig själv så skulle jag absolut agera och inför skolan visa mitt missnöje om det fanns brister i verksamheten och saker och ting inte fungerar. Men jag skulle inte förmedla annat till mitt barn än att det är superviktigt att gå i skolan och peppa och motivera. Jag kan tänka mig att det finns en del föräldrar som inte riktigt gör så...

 

[Lingon]

Ett förtroende är något man måste förtjäna. Inte något som kommer per automatik efter genomgången utbildning.

Anledningen att föräldrar är skeptiska är ju troligtvis inte för att de själva haft så fantastiska lärare. Jag har haft väldigt bra lärare men jag har också haft riktigt dåliga lärare. Lata idrottslärare som bara lät oss spela fotboll/innebandy för att då slapp han undervisa. Lågstadieläraren som drog barn i både hår och öron. Samma lärare använde mig som extralärare i första klass när klassen skulle lära sig läsa eftersom jag redan kunde läsa flytande istället för att ge mig mer utmanande uppgifter så att jag också hade fått utvecklas. Läraren som på högstadiet skrek åt den väldigt skötsamma tjejen i klassen när hon vänligt bad honom förklara fysikuppgiften en gång till på ett annat sätt eftersom hon inte hade förstått hans första förklaring. Jag kan fortsätta. Det är ju pga alla dessa dåliga lärare som vi föräldrar "lägger oss i".

 

[Petruska]

Som lågstadielärare kan jag säga att vi har ett par föräldrar som tror de besitter mer kunskap än lärarna som gått en 3,5årig utbildning. De lägger sig i och ska tala om hur vi ska sköta undervisningen trots att de många gånger inte har en aning om vad de pratar om eller baserar sina kunskaper på deras egen skolgång. Till exempel har vi en mamma som blev helt hysterisk när det äldre syskonet lärare valde att hoppa över b-boken i matte i åk 3. Att läraren (och vi andra med) motiverar det med att det inte förekommer något nytt i boken och att det ska repeteras inför och genomföras nationella prov, köper hon inte. Hon tror man måste följa böckerna slaviskt och så är inte dagens skola. En annan började åk 1 med att försöka undervisa barnets mentor om hur hon (nyexaminerad) skulle undervisa klassen. Sen har vi föräldrarna som anser att vi borde kunna skugga varje barn på rasterna och som river upp himmel och jord när deras barn ramlar ner från en sten och skrapat sig - för det borde ju stått en vuxen där som förhindrat detta.

Det är så frustrerande med dessa föräldrar som inte har hela bilden klar för sig, tror att vi inte gör ett dugg, saknar (oftast) de kunskaper vi har, tror blint på allt deras barn säger och som verkar tro att alla barn prydligt sitter på sin stol hela lektionerna och bara svarar på tilltal

Sen finns det såklart dåliga lärare som man behöver i ifrågasätta och ha synpunkter på.

Mina problem har gällt tex lärare i spanska som pratar urusel spanska. Lärare i svenska som särskriver. Lärare i historia som accepterade nyandliga teorier om pyramider som korrekta. Och sånt.

 

[kryddelydd]

Ett förtroende är något man måste förtjäna. Inte något som kommer per automatik efter genomgången utbildning.

Anledningen att föräldrar är skeptiska är ju troligtvis inte för att de själva haft så fantastiska lärare. Jag har haft väldigt bra lärare men jag har också haft riktigt dåliga lärare. Lata idrottslärare som bara lät oss spela fotboll/innebandy för att då slapp han undervisa. Lågstadieläraren som drog barn i både hår och öron. Samma lärare använde mig som extralärare i första klass när klassen skulle lära sig läsa eftersom jag redan kunde läsa flytande istället för att ge mig mer utmanande uppgifter så att jag också hade fått utvecklas. Läraren som på högstadiet skrek åt den väldigt skötsamma tjejen i klassen när hon vänligt bad honom förklara fysikuppgiften en gång till på ett annat sätt eftersom hon inte hade förstått hans första förklaring. Jag kan fortsätta. Det är ju pga alla dessa dåliga lärare som vi föräldrar "lägger oss i".

Jag tror att det handlar delvis om dåliga erfarenheter, men också en hel del om grundläggande attityd i familjerna.
Socioekonomiska faktorer kan nog spela in till viss del.

Och din attityd att förtroendet måste förtjänas kan låta rimlig men är problematisk.
För genom det sättet att uttrycka sig så visar man att man i grund är skeptisk men om verksamheten bevisar annat så kan man tänka sig att bli neutral eller möjligen positiv.
Det vore antagligen bättre, faktiskt, om grundattityden är tillit till att verksamheten har koll - men samtidigt en insikt i att ingen människa är perfekt och att det gäller såväl lärare som en själv.

Jag har fått intrycket att skolan "ska" få lite skäll. Eleverna/barnen har synpunkter, tycker annorlunda än läraren. Och beklagar sig hemma. Föräldrars förstareaktion verkar vara att ta för givet att barnet har rätt och "skolan" fel, i stället för att försöka ta reda på hur skolan uppfattat den rapporterade situationen.
Det är inte bra som grundinställning - att ha en kritisk och ifrågande grundinställning.
Därför att då måste skolan jobba i en uppförsbacke. Personalen är under attack - de blir kontaktade på ett kritiskt/ifrågasättande sätt i stället för ett öppet/intresserat sätt och hamnar då omedelbart i en försvarsposition som kan vara väldigt svår att hantera på ett bra sätt. Attack och försvar öppnar inte för en lugn diskussion.

Good enough verkar inte finnas i mångas ögon.

När jag gick i skolan var de flesta lärare "good enough". Jag hade en klassföreståndare i grundskolan något år som min klass blev hemsk mot. En försiktig person som inte hade tillräcklig pondus för att kunna kontrollera några av eleverna. Det var nog inte så att hon var en dålig pedagog. Men hon råkade illa ut på grund av otrevliga elever som inte betedde sig "som folk".
Hon blev utbytt, nog mest för hennes egen skull faktiskt eftersom hon blev i stort sett mobbad av en del elever.
På gymnasiet fanns det en ämneslärare som jag anser gav mig för höga betyg i sitt ämne - han verkade favorisera och det är inte trevligt. Han byttes ut för vi var flera i den ganska skötsamma gymnasieklassen som hade synpunkter på hans beteende.
Resten var good enough.
Det fanns en språklärare som hade problem att kontrollera humöret. Men han accepterades ändå, i stort sett. Han blev arg och han kunde ryta, och det hände att han blev så arg att han kastade bitar av skolkrita ut över klassen. Rätt knasigt, faktiskt. Men han kunde sitt ämne och det var rätt sällan han blev riktigt arg. Och det hände inget farligare än att han kastade skolkrita.

Så visst har väl de flesta erfarenheter av lärare där det inte var så bra. Men grundförtroendet för skolan kan ju vara positivt trots enstaka individer där det inte fungerat lika bra.

Att utifrån några mindre bra erfarenheter landa i att "skolan måste bevisa att de är värda förtroende" är att dra stora växlar av enstaka individer.

 

[Badger]

Som lågstadielärare kan jag säga att vi har ett par föräldrar som tror de besitter mer kunskap än lärarna som gått en 3,5årig utbildning. De lägger sig i och ska tala om hur vi ska sköta undervisningen trots att de många gånger inte har en aning om vad de pratar om eller baserar sina kunskaper på deras egen skolgång. Till exempel har vi en mamma som blev helt hysterisk när det äldre syskonet lärare valde att hoppa över b-boken i matte i åk 3. Att läraren (och vi andra med) motiverar det med att det inte förekommer något nytt i boken och att det ska repeteras inför och genomföras nationella prov, köper hon inte. Hon tror man måste följa böckerna slaviskt och så är inte dagens skola. En annan började åk 1 med att försöka undervisa barnets mentor om hur hon (nyexaminerad) skulle undervisa klassen. Sen har vi föräldrarna som anser att vi borde kunna skugga varje barn på rasterna och som river upp himmel och jord när deras barn ramlar ner från en sten och skrapat sig - för det borde ju stått en vuxen där som förhindrat detta.

Det är så frustrerande med dessa föräldrar som inte har hela bilden klar för sig, tror att vi inte gör ett dugg, saknar (oftast) de kunskaper vi har, tror blint på allt deras barn säger och som verkar tro att alla barn prydligt sitter på sin stol hela lektionerna och bara svarar på tilltal

Sen finns det såklart dåliga lärare som man behöver i ifrågasätta och ha synpunkter på.

En hake i det hela är ju att alla föräldrar har en eller flera vänner vars barn inte lärt sig läsa, lärt sig matte, ligger radikalt efter osv, utan att läraren har varnat eller gett vinkar om det. Så man vet att man inte ska lita blint på läraren, helst inte.

Dvs jag har ett gigantiskt förtroende för vår ordinarie lärare som varje gång ett barn hasar efter lite direkt tar kontakt och ber en öva hemma. Men lite mindre förtroende för vikarien som visade sig inte ens ha mitt barn i matte men inte hade förmedlat det. Barnet däremot förmedlade kaos på mattelektionerna och inga genomgångar. Och inget förtroende överhuvudtaget för parallellklassens lärare som stod för mattelektionskaoset.

Så som förälder vet du ju att många barn inte lär sig någonting i skolan och att alla Sveriges skolbarn lär sig mindre i skolan idag än föräldrarna gjorde när de gick i skolan. Så självklart finns en viss oro för att det kan gå käpprätt åt helskotta för ens barn utan att man får reda på det. Rent statistiskt sett är det ju inte ens osannolikt att en pojke blir dålig på att läsa utan snarare sannolikt (jag tror ju på en kombination av kultur, föräldraattityd och lärarattityd där).

Samtidigt som man försöker hålla ett öga på om barnet verkar vara ikapp så måste jag såklart förmedla till barnet att barnets egna ansträngningar påverkar skolarbetet och att man måste lita på läraren och göra de uppgifter som ges.

Sedan är det ju inte helt osannolikt att föräldern har gått en längre och mer avancerad utbildning än läraren på universitetet.

 

[Badger]

Jag tror att det handlar delvis om dåliga erfarenheter, men också en hel del om grundläggande attityd i familjerna.
Socioekonomiska faktorer kan nog spela in till viss del.

Och din attityd att förtroendet måste förtjänas kan låta rimlig men är problematisk.
För genom det sättet att uttrycka sig så visar man att man i grund är skeptisk men om verksamheten bevisar annat så kan man tänka sig att bli neutral eller möjligen positiv.
Det vore antagligen bättre, faktiskt, om grundattityden är tillit till att verksamheten har koll - men samtidigt en insikt i att ingen människa är perfekt och att det gäller såväl lärare som en själv.

Jag har fått intrycket att skolan "ska" få lite skäll. Eleverna/barnen har synpunkter, tycker annorlunda än läraren. Och beklagar sig hemma. Föräldrars förstareaktion verkar vara att ta för givet att barnet har rätt och "skolan" fel, i stället för att försöka ta reda på hur skolan uppfattat den rapporterade situationen.
Det är inte bra som grundinställning - att ha en kritisk och ifrågande grundinställning.
Därför att då måste skolan jobba i en uppförsbacke. Personalen är under attack - de blir kontaktade på ett kritiskt/ifrågasättande sätt i stället för ett öppet/intresserat sätt och hamnar då omedelbart i en försvarsposition som kan vara väldigt svår att hantera på ett bra sätt. Attack och försvar öppnar inte för en lugn diskussion.

Good enough verkar inte finnas i mångas ögon.

När jag gick i skolan var de flesta lärare "good enough". Jag hade en klassföreståndare i grundskolan något år som min klass blev hemsk mot. En försiktig person som inte hade tillräcklig pondus för att kunna kontrollera några av eleverna. Det var nog inte så att hon var en dålig pedagog. Men hon råkade illa ut på grund av otrevliga elever som inte betedde sig "som folk".
Hon blev utbytt, nog mest för hennes egen skull faktiskt eftersom hon blev i stort sett mobbad av en del elever.
På gymnasiet fanns det en ämneslärare som jag anser gav mig för höga betyg i sitt ämne - han verkade favorisera och det är inte trevligt. Han byttes ut för vi var flera i den ganska skötsamma gymnasieklassen som hade synpunkter på hans beteende.
Resten var good enough.
Det fanns en språklärare som hade problem att kontrollera humöret. Men han accepterades ändå, i stort sett. Han blev arg och han kunde ryta, och det hände att han blev så arg att han kastade bitar av skolkrita ut över klassen. Rätt knasigt, faktiskt. Men han kunde sitt ämne och det var rätt sällan han blev riktigt arg. Och det hände inget farligare än att han kastade skolkrita.

Så visst har väl de flesta erfarenheter av lärare där det inte var så bra. Men grundförtroendet för skolan kan ju vara positivt trots enstaka individer där det inte fungerat lika bra.

Att utifrån några mindre bra erfarenheter landa i att "skolan måste bevisa att de är värda förtroende" är att dra stora växlar av enstaka individer.

Jag håller definitivt med dig. Grundattityden hemma måste vara att läraren har rätt, får säga till, stöttas när hen säger till. Att om läraren ber om hjälp från föräldrarna för att barnet gör X så får läraren hjälp av föräldrarna direkt. Att om läraren ger en uppgift så är den aldrig meningslös, om hen ger en läxa ska den alltid göras och föräldrarna får inte klaga på läxorna inför barnen. Och att skolan och läxorna är viktigare än ishockeyn och fotbollen så läxorna förtjänar minst lika mycket föräldratid som dem (dessutom är det mer av en med barn aktivitet än att sitta på läktare).

Men samtidigt känns det som att det är viktigt att fråga hur det går i skolan, fråga om barnet är ikapp, om det känns lätt eller svårt osv. Dels för att förmedla att skolan är viktig men också för att kunna göra en personlig insats om det inte går bra.

Då kan man säga att det ska minsann föräldrarna inte göra för det är orättvist mot elever som inte får stöd hemma. Men om 10 elever har problem och 8 av dem får stöd hemma så har läraren möjlighet att hjälpa två... och alla kommer ut väl... istället för att det går dåligt för 10.

 

[hastflicka]

Som lågstadielärare kan jag säga att vi har ett par föräldrar som tror de besitter mer kunskap än lärarna som gått en 3,5årig utbildning. De lägger sig i och ska tala om hur vi ska sköta undervisningen trots att de många gånger inte har en aning om vad de pratar om eller baserar sina kunskaper på deras egen skolgång. Till exempel har vi en mamma som blev helt hysterisk när det äldre syskonet lärare valde att hoppa över b-boken i matte i åk 3. Att läraren (och vi andra med) motiverar det med att det inte förekommer något nytt i boken och att det ska repeteras inför och genomföras nationella prov, köper hon inte. Hon tror man måste följa böckerna slaviskt och så är inte dagens skola. En annan började åk 1 med att försöka undervisa barnets mentor om hur hon (nyexaminerad) skulle undervisa klassen. Sen har vi föräldrarna som anser att vi borde kunna skugga varje barn på rasterna och som river upp himmel och jord när deras barn ramlar ner från en sten och skrapat sig - för det borde ju stått en vuxen där som förhindrat detta.

Det är så frustrerande med dessa föräldrar som inte har hela bilden klar för sig, tror att vi inte gör ett dugg, saknar (oftast) de kunskaper vi har, tror blint på allt deras barn säger och som verkar tro att alla barn prydligt sitter på sin stol hela lektionerna och bara svarar på tilltal

Sen finns det såklart dåliga lärare som man behöver i ifrågasätta och ha synpunkter på.

Yup, som nar jag var rastvakt och sag tva killar borja spela fotboll pa forbjudet omrade bredvid skolan och innan jag han dit sparkade en in bollen genom skolans fonster. Foraldern havdade att jag jog ... for "lille Johan" SA ju att det inte alls var han som sparkade.
Det finns en orsak att jag slutade som larare i Sverige ... och sedermera samma orsak att jag slutade som larare over huvudtaget.

Jag tror att det handlar delvis om dåliga erfarenheter, men också en hel del om grundläggande attityd i familjerna.
Socioekonomiska faktorer kan nog spela in till viss del.

Och din attityd att förtroendet måste förtjänas kan låta rimlig men är problematisk.
För genom det sättet att uttrycka sig så visar man att man i grund är skeptisk men om verksamheten bevisar annat så kan man tänka sig att bli neutral eller möjligen positiv.
Det vore antagligen bättre, faktiskt, om grundattityden är tillit till att verksamheten har koll - men samtidigt en insikt i att ingen människa är perfekt och att det gäller såväl lärare som en själv.

Jag har fått intrycket att skolan "ska" få lite skäll. Eleverna/barnen har synpunkter, tycker annorlunda än läraren. Och beklagar sig hemma. Föräldrars förstareaktion verkar vara att ta för givet att barnet har rätt och "skolan" fel, i stället för att försöka ta reda på hur skolan uppfattat den rapporterade situationen.
Det är inte bra som grundinställning - att ha en kritisk och ifrågande grundinställning.
Därför att då måste skolan jobba i en uppförsbacke. Personalen är under attack - de blir kontaktade på ett kritiskt/ifrågasättande sätt i stället för ett öppet/intresserat sätt och hamnar då omedelbart i en försvarsposition som kan vara väldigt svår att hantera på ett bra sätt. Attack och försvar öppnar inte för en lugn diskussion.

Good enough verkar inte finnas i mångas ögon.

När jag gick i skolan var de flesta lärare "good enough". Jag hade en klassföreståndare i grundskolan något år som min klass blev hemsk mot. En försiktig person som inte hade tillräcklig pondus för att kunna kontrollera några av eleverna. Det var nog inte så att hon var en dålig pedagog. Men hon råkade illa ut på grund av otrevliga elever som inte betedde sig "som folk".
Hon blev utbytt, nog mest för hennes egen skull faktiskt eftersom hon blev i stort sett mobbad av en del elever.
På gymnasiet fanns det en ämneslärare som jag anser gav mig för höga betyg i sitt ämne - han verkade favorisera och det är inte trevligt. Han byttes ut för vi var flera i den ganska skötsamma gymnasieklassen som hade synpunkter på hans beteende.
Resten var good enough.
Det fanns en språklärare som hade problem att kontrollera humöret. Men han accepterades ändå, i stort sett. Han blev arg och han kunde ryta, och det hände att han blev så arg att han kastade bitar av skolkrita ut över klassen. Rätt knasigt, faktiskt. Men han kunde sitt ämne och det var rätt sällan han blev riktigt arg. Och det hände inget farligare än att han kastade skolkrita.

Så visst har väl de flesta erfarenheter av lärare där det inte var så bra. Men grundförtroendet för skolan kan ju vara positivt trots enstaka individer där det inte fungerat lika bra.

Att utifrån några mindre bra erfarenheter landa i att "skolan måste bevisa att de är värda förtroende" är att dra stora växlar av enstaka individer.

Jag kunde bara inte "like" det har tillrackligt.

 

[Evenstar]

Jag har fått intrycket att skolan "ska" få lite skäll. Eleverna/barnen har synpunkter, tycker annorlunda än läraren. Och beklagar sig hemma. Föräldrars förstareaktion verkar vara att ta för givet att barnet har rätt och "skolan" fel, i stället för att försöka ta reda på hur skolan uppfattat den rapporterade situationen.
Det är inte bra som grundinställning - att ha en kritisk och ifrågande grundinställning.

Huvudet på spiken.
/lågstadielärare

 

[animalasia]

Jag tycker att vårdnadshavare vara delaktiga, det står tydligt i skollagen. Men det finns olika tolkningar av vad detta innebär i praktiken. Skolan är en plats där mycket utgår ifrån ett grupp perspektiv, det är en plats där barn skall fostras till att samarbete, lyssna på varandra och få verktyg att föra fram sina egna åsikter och tankar. Det är i skolan barnen skall fostras ill demokratiska medborgare.

Många lärare får dock lägga oerhört mycket tid på anpassningar på individ nivå. Oftast är dessa anpassningar helt befogade men många är resultat av vårdnadshavare som ser sig som kunder i skolan, med krav på lärarna som är orimliga och som på lång sikt inte gynnar barnet. Jag skulle vilja göra en bok med alla de mail och sms och samtal som lärare och rektorer får, främst på kvällar och helger, där vårdnadshavare argumenterar, skäller, hotar och gråter. En ovetenskapligt gissning är att 70 % är helt onödiga och oftast grundar sig på dålig kommunikationen eller en felaktig bild av skolans uppdrag. Men alla måste läsas av någon och behandlas, och tiden som det tar skulle läraren eller rektor istället kunna använda till våra barn. Sorgligt.

 

[hastflicka]

Jag tycker att vårdnadshavare vara delaktiga, det står tydligt i skollagen. Men det finns olika tolkningar av vad detta innebär i praktiken. Skolan är en plats där mycket utgår ifrån ett grupp perspektiv, det är en plats där barn skall fostras till att samarbete, lyssna på varandra och få verktyg att föra fram sina egna åsikter och tankar. Det är i skolan barnen skall fostras ill demokratiska medborgare.

Många lärare får dock lägga oerhört mycket tid på anpassningar på individ nivå. Oftast är dessa anpassningar helt befogade men många är resultat av vårdnadshavare som ser sig som kunder i skolan, med krav på lärarna som är orimliga och som på lång sikt inte gynnar barnet. Jag skulle vilja göra en bok med alla de mail och sms och samtal som lärare och rektorer får, främst på kvällar och helger, där vårdnadshavare argumenterar, skäller, hotar och gråter. En ovetenskapligt gissning är att 70 % är helt onödiga och oftast grundar sig på dålig kommunikationen eller en felaktig bild av skolans uppdrag. Men alla måste läsas av någon och behandlas, och tiden som det tar skulle läraren eller rektor istället kunna använda till våra barn. Sorgligt.

Jag hade nastan fortrangt hur det var i Sverige nar jag var lagstadielarare dar for 30+ ar sedan. Var annars i varlden kan man ringa hem till "arbetsledaren" pa helger och kvallar? (Jag larde mig fort att aldrig nagonsin vara tillganglig nar foraldrar ringde, utan alltid vara "mycket upptagen just nu" och ringa tillbaka.

Och i vilket annat yrke forvantas man finnas tillhands pa kvallar, helger, och lov? Och vem finns tillhands? Inte rektor eller kurator, men lararen ska vara tillganglig ... mycket ofta for en foralder som skaller villt nar man svarar i telefonen.

 

[Lingon]

Jag hade nastan fortrangt hur det var i Sverige nar jag var lagstadielarare dar for 30+ ar sedan. Var annars i varlden kan man ringa hem till "arbetsledaren" pa helger och kvallar? (Jag larde mig fort att aldrig nagonsin vara tillganglig nar foraldrar ringde, utan alltid vara "mycket upptagen just nu" och ringa tillbaka.

Och i vilket annat yrke forvantas man finnas tillhands pa kvallar, helger, och lov? Och vem finns tillhands? Inte rektor eller kurator, men lararen ska vara tillganglig ... mycket ofta for en foralder som skaller villt nar man svarar i telefonen.

Varför lämnar lärare ut sina privata telefonnummer? När jag går hem från jobb stänger jag av min jobbtelefon. Mitt jobb har inte ens mitt privata nummer.

 

[Vassi]

Varför lämnar lärare ut sina privata telefonnummer? När jag går hem från jobb stänger jag av min jobbtelefon. Mitt jobb har inte ens mitt privata nummer.

Ganska enkelt; för att dom inte har något annat nummer att lämna ut. Eller tror du på allvar att alla lärare har en jobbtelefon och utöver det lämnar ut sitt privata?