Att förlora sin bästa vän....

[Stardust]

Här kommer en fråga som är ganska tung...

Jag har en skadad häst som har stått i ett år nu.. Jag ville verkligen ge honom tid att bli bra, men han blir inte bättre. Har nu tagit beslutet att ta bort honom, då han inte mår bra av att bara stå.

Jag vet bara inte hur jag ska hantera det hela.. Det gör så ont i mig.... vill verkligen inte vara den som bestämmer över hans öde...

Han är mitt allt... älskar denna häst så ofantligt mycket... och han litar helt på mig... Vi är ett team han och jag.... och ändå är det MITT beslut att han inte ska vara kvar här...

Jag ska förställa vuxen... är sambo och har 3 barn.. är över 30 år... Borde inse att det är för hästens bästa... Vilket jag väl visserligen oxå gör... Men mitt hjärta brister...

Svårt att förmedla mina känslor till andra.. Får så dumma kommentarer hela tiden... Tex. Han är "bara en häst"... och Herre gud, du är vuxen, inte en hästokig småunge..! ... Det finns fler hästar... Tänk vad pengar du sparar osv...

Det gör inte saken lättare... Det är ett så stort steg att ta... Kan inte begripa att han inte ska vara här hos mig sedan.. och bollen ligger bara hos mig... Jag styr över hans öde... Känns så grymt!

Ni som tagit bort er häst. Har ni varit med? Höll ni själva i hästen? Är ni glada för att ni gjorde det, eller ångrar ni er för att detta blev ert sista minne med hästen?

Hur gick ni till väga? Åkte ni iväg med hästen eller tog ni ut slaktbil eller veterinär?

Om ni orkar skriva om en så sorglig sak så skulle jag bli tacksam för alla råd om vad man bör och inte bör tänka på i en stund som denna..

Sorgliga hälsningar från Stardust

 

[whalan]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag vet att det är svårt men tänk så här...har han ont och/eller mår väldigt dåligt i denna värld så gör du honom en björntjänst om du låter honom vandra vidare. Tyvärr tar man ju på sig det ansvaret som djurägare när man köper ett djur..att man en dag kanske måste befria djuret från vår värld. Befria från alla smärtor.

Jag var tvungen att ta bort min förra häst för lite mer än 2 år sedan. Och än idag rinner tårarna många gånger när jag tänker på honom. Den hästen var mitt allt och jag kommer troligen aldrig hitta en sån som han någonsin. Detta snack som alla säger "att det kommer fler hästar" är för mig bara bullshit. Visst har jag en ny häst nu som jag älskar och avgudar men hon är ändå inte den hästen jag förlorade. De är ju 2 helt olika individer som man älskar på olika sätt.
Men man måste gå vidare...

Jag o pappa körde honom till en klinik där de tog bort honom ett par timmar efter vi hade åkt. Hästen fick stå i en box full med halm o massor med mat..varmt stall (även fast det var 27 minus ute) och jag grät i hans man och tog farväl..det var det sista jag såg av honom..men då såg han nöjd o belåten ut även fast hela hästen var full med smärtstillande. För mig kändes det som ett bra avslut. Jag skulle aldrig ha kunnat varit med när de tog bort honom...det är jag för känslig för. Men alla är vi olika och det är något man måste tänka igenom själv om man klarar eller inte. Min mamma klarade inte ens av att följa med och lämna av hästen...så svårt tyckte hon att det var.

Hoppas att du lyckas lösa allt så det blir bäst för både dig och hästen! Ta hand om dig och kom ihåg att det är okej att gråta..det är okej att vara ledsen när man har förlorat sin bästa vän!
*skickar massa tröstkramar*

 

[Mia_R]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag tvingades ta bort högst älskade för mindre än en månad sedan. Jag valde att låta henne somna in hemma och inte behöva åka iväg någonstans, inte för att hon var svårlastad eller så utan för att jag ville hon skulle få sluta sina dagar på ett ställe där hon var älskad och trivdes. I höst hade det varit 17 år sedan jag köpte henne och jag hade hoppats och jobbat för många fler, men tyvärr gjorde en gammal skada att det inte längre gick utan hon fick somna in för sin egen skull.

Det var en bra dag att dö. Solen sken, lite insekter som störde ute och hon fick komma ut på morgonen en sista gång med sina kompisar och galopperade nästan utan synbar hälta, visserligen med smärtstillande men just då såg hon nästan helt ok ut även om jag visste att det bara var tillfälligt. Jag var ute hos henne tills nödslakten kom, gick för att skriva papperna och hämtade henne sedan i hagen och borstade henne en sista gång innan vi tillsammans gick de sista stegen. Jag har klippt en stor tofs av svansen som jag sparat, duschade henne ett par dagar innan så hon sken ikapp med solen den sista morgonen.

Väl på plats där våra liv skiljdes åt för alltid tog jag farväl och lämnade över grimskaftet till stallägaren innan jag gick utan att vända mig om medan jag höll för öronen. När jag hunnit en bit kände jag henne dö och visste det var över. Usch, nu gråter jag så jag knappt kan jobba.

Jag hörde när hon lastades och sen kom stallägaren tillbaka med hennes blodig grimma och skorna som jag bett om medan bilen åkte iväg. De sparkade lite grus över platsen där hon dog, men jag inbillar mig att jag fortfarande efter 3 veckor kan se blodet som ligger kvar. Det var väldigt tungt att åka ut dagen efter för att möta hovslagaren som tog hand om min unghäst och berätta vad som hänt med min gamling.

Jag är glad att hon slutade som hon gjorde. Hon trivdes där och var lycklig. Det var fint väder och inte grått och regnigt och hon hade inte så ont. Jag vet inte om hon visste vad som väntade eller inte, men hon var helt lugn och dog medan hon såg ut över hagarna och årets nya föl, precis som hon brukade göra. Jag hade nog inte orkat hålla i och stå bredvid när hon föll, men hon stod med en person som hon känt i många år och som alltid tagit väl hand om henne.

Bara en idiot bagatelliserar sorgen inför och efter en älskads död. Det spelar ingen roll om det är en människa eller ett djur, älskar man någon av hela sitt hjärta så är sorgen lika stor oavsett. Det är inte frågan om att välja mellan två individer, kärlek och sorg räcker för alla och är inget som blir mindre för att man älskar fler.

 

[mysko]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Usch jag får tårar i ögonen bara av att läsa det man själv en gång i framtiden ska få uppleva

Jag har själv en häst som är 21 år och inte så många år kvar om man jämför med de yngre som har ett långt liv framförs sig.
Jag kan tänka mig hur du känner det för mina känslor för henne är så enorma och det hugger i hjärtat av att bara tänka på henne.
Jag älskar verkligen min häst och vet att tiden rinner iväg och jag ska precis som du en dag besluta om hennes liv.
MEN vi har fått ett stort previlegium att få avsluta deras liv då det inte längre är ett värdigt liv för dom.
Jag tror att hästarna är tacksamma att vi som står dem nära och älskar dem så mycket kan besluta detta på ett rätt & värdigt sätt.

Känn dig stolt att få ge din häst en sista vila fri från smärta & oro.

Att vara med eller inte ända in i slutet vet man bäst själv om man klarar eller inte och bestämmer man sig för att vara med ska man sköta det på ett lugnt och fint sätt så man inte oroar hästen utan ge all din kärlek ända in i slutet..

Sköt om dig och din vän!

 

[ancan]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Här kommer en fråga som är ganska tung...

Jag har en skadad häst som har stått i ett år nu.. Jag ville verkligen ge honom tid att bli bra, men han blir inte bättre. Har nu tagit beslutet att ta bort honom, då han inte mår bra av att bara stå.

Jag vet bara inte hur jag ska hantera det hela.. Det gör så ont i mig.... vill verkligen inte vara den som bestämmer över hans öde...

Han är mitt allt... älskar denna häst så ofantligt mycket... och han litar helt på mig... Vi är ett team han och jag.... och ändå är det MITT beslut att han inte ska vara kvar här...

Jag fick ta samma beslut i mitten av maj... min älskling blev inte bättre efter en allvarlig hovskada i maj förra året, trots all kärlek och nedlagd tid på hans skada... Det går inte att hantera ett sådant beslut, man måste nog få gå där o gråta med honom, klappa på honom och tillslut så inser man att det är "kört"...

Jag ska förställa vuxen... är sambo och har 3 barn.. är över 30 år... Borde inse att det är för hästens bästa... Vilket jag väl visserligen oxå gör... Men mitt hjärta brister...

Svårt att förmedla mina känslor till andra.. Får så dumma kommentarer hela tiden... Tex. Han är "bara en häst"... och Herre gud, du är vuxen, inte en hästokig småunge..! ... Det finns fler hästar... Tänk vad pengar du sparar osv......

Jag är också "vuxen" (40) och jag insåg min hästs bästa...och mitt hjärta brast!!!

Det gör inte saken lättare... Det är ett så stort steg att ta... Kan inte begripa att han inte ska vara här hos mig sedan.. och bollen ligger bara hos mig... Jag styr över hans öde... Känns så grymt!

Ni som tagit bort er häst. Har ni varit med? Höll ni själva i hästen? Är ni glada för att ni gjorde det, eller ångrar ni er för att detta blev ert sista minne med hästen?

Hur gick ni till väga? Åkte ni iväg med hästen eller tog ni ut slaktbil eller veterinär?...

Men hans öde är redan bestämt!!! Han blir aldrig bra, han vantrivs med att vara skadad och inte få jobba... HAN MÅR INTE BRA.. Tyvärr är detta vår skyldighet som hästägare...

Jag höll i min pålle själv, skulle aldrig svika i det läget!!! Det kändes för ligt innan, men så fort det var över så spred sig ett lugn inom mig... det kändes såååå rätt!!!

Vi tog honom här hemma, han ligger begraven i sin sommarhage...

Om ni orkar skriva om en så sorglig sak så skulle jag bli tacksam för alla råd om vad man bör och inte bör tänka på i en stund som denna..

Sorgliga hälsningar från Stardust

Du fixar det här...eftersom du älskar din häst så mycket, så betyder ju det också att du gör allt för honom, även om det betyder att hjälpa honom över till "trappelanda"...

Tänker på dig, och lider med dig!!!

 

[Mitrolle]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag tog bort min älskade häst 10/9 2003 och det var verkligen det värsta som hänt mig. Idag har jag kommit över sorgen till stor del, men det tog tills i våras innan jag kunde må bra igen.
Beslutet och saknaden är värst. Att man inte fattar vad som hänt och varför.

Hon togs bort på stallplan med bultpistol, jag höll i grimskaftet. Jag brukar säga såhär; av allt som händer i livet har jag redan varit med om det värsta.. Inget kan vara värre nu. Så kändes det iaf, och gör ännu.

Som tur är hade jag mina andra 2 hästar kvar, annars hade jag nog slutat med hästar, blev grymt deprimerad av det.

 

[Arabis]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag har varit tvungen att ta bort två hästar.
En 10- årig valack egen uppfödning, togs bort 25/ 11- 2002 pga obotlig skada.
Djurambulansen kom ut, & vi gick ut til en fin glänta i skogen där han avlivades med bultpistol. Jag höll i honom.
Sen tog vi bort hans mamma 25/ 2 i år, 18 år pga förlossningsskada 2003, som aldrig läkte ut ordentligt. Vi åkte till djursjukhus & hon avlivades med spruta. Jag höll ej i henne, men stog vid hennes sida.
Det är tufft att vara med, men har du bestämt dig för det & känner att du klarar det, så svik ej din kompis i den stunden.
Jag skulle aldrig kunna lämna över dom till ngn annan, efter allt dom ställt upp för mig under alla år.

Linda

 

[AnnaKarinA]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Av tre hästar jag tagit bort har jag varit med två av dem i sista ögonblicket. Mitt sto hade lite svårt för främmande människor så då valde jag att vara med för att hon inte skulle känna sig olustig i sitt sista ögonblick på jorden. Min valack hade jag bestämt att sambon skulle få hålla i , men jag klarade inte av att lämna min älskade, älskade ploppe som fick åka i vintras. Jag har aldrig ångrat att jag varit med, men däremot måste man vara beredd på att det inte är direkt vackert (iaf inte med bultpistol). det är så burdust och "hårt" på något sätt, tycker jag.
Man kan sörja en häst hur mycket som helst. Min pappa dog dagen innan de kom och hämtade Ploppe, och ska jag vara ärlig är det Ploppe jag saknar mest. Iofs hade han och jag ett bättre förhållande än vad jag och min pappa hade. Jag är fortfarande lite smådeppad och när jag tänker på min älskad vän gör det fortfarande ont.
Jag tog bort båda mina hemma, det kändes bäst för mig och jag tror det blev bäst för hästarna med.
Det enda jag tycker du ska pränta in i ditt huvud är att du gör detta för att faktiskt vara "sjysst" mot din vän, han skulle väl inte vilja att du skulle lida i onödan, och du vill ju inte ge honom ett liv i lidande, eller hur? Men jag vet att det inte är lätt. Jag känner mig som värsta hitler när jag har dessa beslut att ta.
Lycka till...

 

[Panter]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag har tagit bort många hästar- allid gjort det hemma på gården, sambon har hållt i dom när smällen kommer, sen har jag gått fram efteråt och sagt hej då...

Man ska inte ha kvar hästen bara för att man själv vill det! För en sjuk häst är det bättre att få somna in.. Men ta bort hästar är alltid jobbigt, det är ju ens bästa vänner..

 

[Yrja]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Jag är där själv. Eller var där, min häst har mirakulöst blivit bättre och nu är det eg ännu svårare. Jag måste kanske bli tvungen att ta bort en häst som till sitt yttre och i sitt huvud mår bättre än nånsin.

Han har en skada sen föl-åring-ålder som inte besvärat honom förrän nu, när den utvecklat så mycket pålagringar i höften hans att han får ont att röra v bak i ett visst mönster. Till slut kommer han att ha konstant ont. Vet sa att han borde tas bort på en gång, att han aldrig mer kommer att gå rent och att han har allra högst ett år kvar - om han ens frisknar till fr inflammationerna. Han frisknade och går idag i form, på volt, i alla gångarter och rör sig snyggt och villigt. Inga tecken på smärta alls, och jag som bestämt mig att ta bort honom innan installningen börjar vela. När som helst kan han bli dålig igen, och jag vill inte ursätta honom för samma olyckliga liv som förra vintern.

Hur kan man ta bort en häst som bara blir finare och finare, och själv inte känner av ngnting, än...

Svåra beslut, men i ditt fall skulle jag välja att låta honom somna nu, när det är sommar, varmt och beteshage-viselse. Han kommer kanske aldrig mer må så bra som han gör nu och då kanske det är dags.

Tänk att det du gör är inte att ta hans liv, du ger honom ett vackert slut. Du räddar honom från lidelsen som kommer att drabba honom.

När det är dags för min häst ska jag ha min syster med. Vill hon hålla så får hon, jag vill inte. Han ska somna på gården under lyckliga omständigheter.
Jag kommer att grina i timmar, sakna hans glada ögon, önska att jag fick klappa honom igen och igen... Men jag kommer alltid att veta att han aldrig mer kommer att ha ont. Och det är det viktigaste. Han före mig.

Jag förstår precis vad du menar med team. De litar på en, tyr sig till en. När jag sitter i hageen kommer han gående med nyfikenhet i ögonen och med sitt fulla förtroende för en. Han vet att jag är hans vän och aldrig skulle skada honom. Vi löser problem och samarbetar med allt. Vi är familj - vi är en. Det är som att föräda den som litar mest på en.

Men man vet att det är bäst så - inte för mig, men för honom.

 

[jennis]

Sv: Att förlora sin bästa vän....

Att tvingas ta beslutet att avliva sin bästa vän är ett mycket svårt och tufft beslut att fatta.

Jag fick avliva min ena häst i slutet av förra sommaren. Hästen var inte akut sjuk(hade bronkit) men skulle inte må bra av en vinter till. Jag valde att avliva hästen innan sjukdomen förvärrades så att jag fick en positiv sista bild av hästen. Jag ville inte se henne bli sämre och sämre utan komma ihåg henne som den glada, pigga och busiga häst hon var. Hon hade säkert klarat vintern också med hjälp av mediciner men jag ville inte att hon skulle ha ont eller svårt att andas. Men nu vet jag att hon slipper ha ont mer.

Jag valde att avliva henne hemma på gården med bultpistol. Jag var med hela tiden och höll själv i grimskaftet. Hästen var hur lugn som helst och anade ingenting. Jag är glad att jag var med och såg hur det gick till även om det inte var någon vacker syn att se.

Kom ihåg att man får sörja och vara ledsen efteråt. Det har snart gått ett år och jag saknar henne fortfarande så otroligt mycket!