Att få höra att jag är tjock...

Igår fick jag höra av min sambo att jag är tjock. Var kanske inte riktigt det första jag ville höra när han kommer från jobbet ( Efter att han har beklagat sig över hur dåligt han mår mm) Bara för att jag låg på soffan och tittade på tv-serier.

Jag sa ifrån. Att det var ju någonting jag VERKLIGEN behövde höra ifrån honom, speciellt när jag redan kände mig nere för dagen.
"Men du säger ju själv att du är tjock" fick jag till svar. Tack för den.
Jag vet att jag klagar på mig själv, mitt utseende osv. Att jag kan gå från att ha en toppendag till att råka se mig själv i en spegelbild eller på ett fotografi och bli helt förstörd. Där jag tycker jag ser fet, ful och har dubbelhakor och allt annat negativt jag kan komma på. Det betyder dock inte att jag behöver höra hur tjock jag är ifrån dig också, jag hör det tillräckligt från mig själv.

"Vill du inte träna med mig då? Jag måste verkligen börja nu, då jag inte har tränat på hela vintern, Jag har ont i rygg mm och orkar inte med mitt jobb. Träning är jättebra för övervikt."
Jag vet hur du har det. Jag får höra det varje dag och lite till. Jag har inga problem med att börja träna osv inte alls. Saken är den att jag har svårt för att ta för mig saker själv. Jag behöver någon som ger stöd och uppmuntrar och inget annat. Någon som tar mig över spärren.

Den senaste tiden har jag haft svårt med att äta. Speciellt frukost. Allt har bara tagit tvärstopp som om jag blir övermätt på en tugga.
Detta har slutat med spänningshuvudvärk och hunger på kvällarna. men jag har inte orkat försöka äta mer.
Jag vet att jag inte äter helt hundra. Jag behöver äta bättre. Det är kanske inte det bästa att äta 2 (brukar vanligen äta en 3-4 st)knäckebröd med pålägg till frukost och sedan middag vid 17 under en dag +( Ev lunch om jag är iväg på jobb med andra som också ska äta, annars kan jag skippa det med ibland.)

Idag åt jag 1 brödbit till frukost. Jag kände mig tjock efter gårdagen, samt att jag ska äta både "lunch" och middag idag.

Trodde jag kunde släppa allt. Några tårar på toaletten så var allt bra. Jag är besviken. Efter nästan 10 år borde du känna mig så pass väl. Tydligen inte. Nu kommer jag prata om ännu mindre saker än förut, för att ytterligare slippa få det slängt tillbaka...

Sanningen är den, att på en bra dag känner jag mig jättevacker. Jag är på topp och allt är underbart. Då vet jag att jag egentligen inte är "tjock", med 40/M i klädstorlek.
Otränad javisst. Bara för det vill/behöver jag inte höra det från andra. Jag har fullt upp med mig själv som det är.

 

[Hyacinth]

Ärligt talat hade jag inte velat vara ihop med någon som sade så. Jag har lite för många kilon, det vet jag men att säga så är elakt.
Strl 40 i kläder är inte stort tycker jag, det är tämligen normalt bland vuxna.

 

[Trissa]

En av poängerna med att ha ett förhållande är ju att man ska stötta varandra, inte göra varandra ledsna.
Jag har strl 40, och jag är inte ett dugg tjock!!

 

[kevina]

Igår fick jag höra av min sambo att jag är tjock. Var kanske inte riktigt det första jag ville höra när han kommer från jobbet ( Efter att han har beklagat sig över hur dåligt han mår mm) Bara för att jag låg på soffan och tittade på tv-serier.

Jag sa ifrån. Att det var ju någonting jag VERKLIGEN behövde höra ifrån honom, speciellt när jag redan kände mig nere för dagen.
"Men du säger ju själv att du är tjock" fick jag till svar. Tack för den.
Jag vet att jag klagar på mig själv, mitt utseende osv. Att jag kan gå från att ha en toppendag till att råka se mig själv i en spegelbild eller på ett fotografi och bli helt förstörd. Där jag tycker jag ser fet, ful och har dubbelhakor och allt annat negativt jag kan komma på. Det betyder dock inte att jag behöver höra hur tjock jag är ifrån dig också, jag hör det tillräckligt från mig själv.

"Vill du inte träna med mig då? Jag måste verkligen börja nu, då jag inte har tränat på hela vintern, Jag har ont i rygg mm och orkar inte med mitt jobb. Träning är jättebra för övervikt."
Jag vet hur du har det. Jag får höra det varje dag och lite till. Jag har inga problem med att börja träna osv inte alls. Saken är den att jag har svårt för att ta för mig saker själv. Jag behöver någon som ger stöd och uppmuntrar och inget annat. Någon som tar mig över spärren.

Den senaste tiden har jag haft svårt med att äta. Speciellt frukost. Allt har bara tagit tvärstopp som om jag blir övermätt på en tugga.
Detta har slutat med spänningshuvudvärk och hunger på kvällarna. men jag har inte orkat försöka äta mer.
Jag vet att jag inte äter helt hundra. Jag behöver äta bättre. Det är kanske inte det bästa att äta 2 (brukar vanligen äta en 3-4 st)knäckebröd med pålägg till frukost och sedan middag vid 17 under en dag +( Ev lunch om jag är iväg på jobb med andra som också ska äta, annars kan jag skippa det med ibland.)

Idag åt jag 1 brödbit till frukost. Jag kände mig tjock efter gårdagen, samt att jag ska äta både "lunch" och middag idag.

Trodde jag kunde släppa allt. Några tårar på toaletten så var allt bra. Jag är besviken. Efter nästan 10 år borde du känna mig så pass väl. Tydligen inte. Nu kommer jag prata om ännu mindre saker än förut, för att ytterligare slippa få det slängt tillbaka...

Sanningen är den, att på en bra dag känner jag mig jättevacker. Jag är på topp och allt är underbart. Då vet jag att jag egentligen inte är "tjock", med 40/M i klädstorlek.
Otränad javisst. Bara för det vill/behöver jag inte höra det från andra. Jag har fullt upp med mig själv som det är.

Jag brukar inte ropa Dumpa! Men här får jag lust att göra det.
Hur bra mår man av att vara med någon som ger såna kommentarer?

Sen om du har storlek 40 i kläder så är du ju inte så stor så det är ohälsosamt. Och även om man är rejält stor och någon är orolig för ens hälsa så kan man uttrycka sig annorlunda och inte för att göra någon ledsen.

 

[pepp]

Mitt ex kunde komma med samma kommentarer till mig. En gång hade han varit bortrest 1 vecka och bara "pepp, du har gått upp i vikt va? Du kanske skulle börja träna?"

Har störningar med maten emellanåt och det hjälpte inte direkt till.

Han är som sagt numera ett ex.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag hade dumpat en sådan idiot på stört.

Förövrigt låter du inte det minsta tjock! Till och med jag, som ändå är modell "mindre" (162 cm/55 kg) har 40 i byxor och även vissa toppar.

 

[Raderad medlem 120709]

Till TS kan jag bara beklaga att din sambo är så elak. För det första är du inte ens tjock, och även om du vore det så skulle det inte ursäkta hans beteende. Själv skulle jag ta mig en ordentlig funderare på om jag alls ville fortsätta förhållandet, för sådär går det ju inte att ha det.

 

[MM]

En spark i baken skulle din sambo ha TS.
Skulle det varit min man som sa så till mig hade han fått veta var den åsikten hör hemma.

 

[tuaphua]

Igår fick jag höra av min sambo att jag är tjock. Var kanske inte riktigt det första jag ville höra när han kommer från jobbet ( Efter att han har beklagat sig över hur dåligt han mår mm) Bara för att jag låg på soffan och tittade på tv-serier.

Jag sa ifrån. Att det var ju någonting jag VERKLIGEN behövde höra ifrån honom, speciellt när jag redan kände mig nere för dagen.
"Men du säger ju själv att du är tjock" fick jag till svar. Tack för den.
Jag vet att jag klagar på mig själv, mitt utseende osv. Att jag kan gå från att ha en toppendag till att råka se mig själv i en spegelbild eller på ett fotografi och bli helt förstörd. Där jag tycker jag ser fet, ful och har dubbelhakor och allt annat negativt jag kan komma på. Det betyder dock inte att jag behöver höra hur tjock jag är ifrån dig också, jag hör det tillräckligt från mig själv.

"Vill du inte träna med mig då? Jag måste verkligen börja nu, då jag inte har tränat på hela vintern, Jag har ont i rygg mm och orkar inte med mitt jobb. Träning är jättebra för övervikt."
Jag vet hur du har det. Jag får höra det varje dag och lite till. Jag har inga problem med att börja träna osv inte alls. Saken är den att jag har svårt för att ta för mig saker själv. Jag behöver någon som ger stöd och uppmuntrar och inget annat. Någon som tar mig över spärren.

Den senaste tiden har jag haft svårt med att äta. Speciellt frukost. Allt har bara tagit tvärstopp som om jag blir övermätt på en tugga.
Detta har slutat med spänningshuvudvärk och hunger på kvällarna. men jag har inte orkat försöka äta mer.
Jag vet att jag inte äter helt hundra. Jag behöver äta bättre. Det är kanske inte det bästa att äta 2 (brukar vanligen äta en 3-4 st)knäckebröd med pålägg till frukost och sedan middag vid 17 under en dag +( Ev lunch om jag är iväg på jobb med andra som också ska äta, annars kan jag skippa det med ibland.)

Idag åt jag 1 brödbit till frukost. Jag kände mig tjock efter gårdagen, samt att jag ska äta både "lunch" och middag idag.

Trodde jag kunde släppa allt. Några tårar på toaletten så var allt bra. Jag är besviken. Efter nästan 10 år borde du känna mig så pass väl. Tydligen inte. Nu kommer jag prata om ännu mindre saker än förut, för att ytterligare slippa få det slängt tillbaka...

Sanningen är den, att på en bra dag känner jag mig jättevacker. Jag är på topp och allt är underbart. Då vet jag att jag egentligen inte är "tjock", med 40/M i klädstorlek.
Otränad javisst. Bara för det vill/behöver jag inte höra det från andra. Jag har fullt upp med mig själv som det är.

Förstår att du blev ledsen. Går det att ni pratar om det och du förklarar hur du känner?
Om det nu är så att ni ska fortsätta och han annars uppfört sig väl gentemot dig..
Att bara tiga och svälja det tror jag bara leder till mer ångest.

 

[sjoberga]

Att normalvikt direkt skulle trigga tankar om psykisk ohälsa, verkar peka på något slags psykisk ohälsa hos den som resonerar så.

Träningshysteri, särskilt i religiös missionsform, är något av det värsta jag vet . Av olika anledningar.

 

[kevina]

Att normalvikt direkt skulle trigga tankar om psykisk ohälsa, verkar peka på något slags psykisk ohälsa hos den som resonerar så.

Träningshysteri, särskilt i religiös missionsform, är något av det värsta jag vet . Av olika anledningar.

Precis. Varför har man behov att säga att någon i storlek 40 är tjock... Då ska man nog se över sin egen vikthets.

 

[Amha]

En spark i baken skulle din sambo ha TS.

Eller i pungen...

 

[MM]

TS, idag på morgonen låg jag och maken och pratade i sängen och kom in på vikt varpå han säger att enligt bmi så skulle han räknas som överviktig (han är inte det minsta överviktig! Muskler omvandlas till fett enligt bmi...) och suckar ironiskt och jag svarar att det gör jag med. Då säger han att vi skiter i bmi och är lyckliga istället och kysste mig. En värme spreds i min kropp av lycka och att jag kände mig älskad för den jag är.

Min man
Alla borde få ha en partner med lika tänk som han. Det är så det ska vara.

 

[Avalbane]

Har helt missat att svara här. Tack för svar allihopa. Det känns bättre efter att jag fick skriva av mig i stundens hetta sådär.
Vanligtvis är vi väldigt ironiska/sarkastiska mot varandra. Inte bara mot varandra, utan är så i allmänt. Jag själv försöker tänka mig för vad jag säger, då jag själv vet hur jag kan ta vissa saker på fel sätt. Den här gången blev det fel och han bad senare om ursäkt, på sätt och vis.
Vi har en del att jobba på. Brukar komma upp att vi nog i vissa fall stjälper varandra mer än vi hjälper, att vi inte är helt kompatibla. Speciellt då vi båda har vissa problem som dyker upp. Denna situation blir ytterligare något som hamnar på min lista, inför beslut om vi ska fortsätta vara tillsammans i längden eller inte.