Att be om hjälp

Det finns saker jag inte klarar själv, t.ex. att bära ner en garderob från övervåningen till nedre plan och sätta upp en spaljé på en vägg. Att be om hjälp med dessa saker har suttit väldigt långt inne. Jag frågade dock en kompis om garderoben för kanske en månad sedan eller så och det har fortfarande inte blivit av. Henne har jag ju själv hjälpt med det ena och det andra så då tyckte jag att jag kunde fråga. Men hjälpen har som sagt uteblivit hittills och jag har inte vågat fråga någon annan.

Jag får ju panikattacker lite då och då och tycker det är skitjobbigt att behöva genomlida dessa helt ensam. Jag önskar det fanns något stöd av annan människa i dessa fall. Tyvärr finns inget sådant stöd. I förrgår när jag fick min senaste attack så kom den vid en tidpunkt då folk i allmänhet fortfarande är vakna så jag hörde av mig till några jag känner. Dels var det de närmaste grannarna, sen var det några grannar en bit bort och så ringde jag kompisen. Ingen var tillgänglig. Vid en panikattack är det inte heller möjligt att få stöd från akutpsyk. De hänvisar bara till Jourhavande medmänniska och de i sin tur svarar inte.

Den här gången varade panikattacken bara i 1½-2 timmar. Men jag vet ju aldrig i förväg hur länge det kommer att hålla på och det är tungt att behöva hantera allt ensam.

Igår kom en granne över på fika och då tog jag mod till mig och frågade om hjälp med spaljén och hon sa hon kunde hjälpa mig med det nästa helg. Det tar förmodligen inte mer än 5-10 minuter och det är inte tungt att hålla i spaljén medan jag måttar in den och skruvar fast.

Men varför är det så svårt att be om hjälp och varför känner jag skam när jag ber om hjälp? Det känns hela tiden som om jag inte har rätt till hjälp. Jag är rädd för att uppfattas som en besvärlig och krävande människa.

Jag hade ju inte heller rätt till hjälp hos psykiatrin förra året när jag blev utkastad och sen dröjde det ungefär ett år innan jag fick terapi igen. Under tiden hann jag utveckla mina panikattacker igen. Tänk om jag fått fungerande terapi direkt. Kanske hade jag sluppit panikattackerna?

Igår fyllde jag år. Det var en väldigt grå dag. Det var väldigt få som grattade. Och inte fanns det några bakelser i affären. Det fanns bara trista kanelbullar. Förr brukade jag få blommor från jobbet när jag fyllde år men det har jag inte fått varken i år eller förra året. Som sjukskriven är man nog inte värd så mycket.

 

[Korven]

Jag är likadan , har även svårt att fråga min son som bor 200 meter bort. Har alltid varit en "kan själv".

 

[Magiana]

Jag är likadan , har även svårt att fråga min son som bor 200 meter bort. Har alltid varit en "kan själv".

Jag är väl inte så mycket "kan själv" i alla lägen. Det är mest att jag inte vill vara till besvär.

 

[LionQueen]

Jag blir jätteglad om folk frågar mig om hjälp. Det är det nästan aldrig någon som gör... jag tror generellt folk är kassa på att be om hjälp. Som att det är jobbigt att belasta en annan person.

Jag frågar iofs inte andra om hjälp speciellt ofta. Jag har blivit bättre på det. Jag tycker det känns pinsamt på nått sätt och jag ser en risk att personen säger ja trots att den inte vill.
Typ så.

 

[Magiana]

Jag blir jätteglad om folk frågar mig om hjälp. Det är det nästan aldrig någon som gör... jag tror generellt folk är kassa på att be om hjälp. Som att det är jobbigt att belasta en annan person.

Jag frågar iofs inte andra om hjälp speciellt ofta. Jag har blivit bättre på det. Jag tycker det känns pinsamt på nått sätt och jag ser en risk att personen säger ja trots att den inte vill.
Typ så.

Jag är rädd för att fråga för ofta. Hur vet man vad som är "för ofta"? Det känns som om risken är uppenbar att det blir en obalans i relationerna när jag sällan kan ge tillbaka något.

 

[stjarnhimmel]

Jag är rädd för att fråga för ofta. Hur vet man vad som är "för ofta"? Det känns som om risken är uppenbar att det blir en obalans i relationerna när jag sällan kan ge tillbaka något.

Men du kanske ger något tillbaka? Folk kanske uppskattar ditt sällskap?

 

[Magiana]

Men du kanske ger något tillbaka? Folk kanske uppskattar ditt sällskap?

Jag har ingen aning. Men när jag får ångest och vill ha sällskap så brukar jag föreslå en fika över en kopp te. Trist bara när jag får nej av alla eller inget svar alls.

 

[tuaphua]

Jag har ingen aning. Men när jag får ångest och vill ha sällskap så brukar jag föreslå en fika över en kopp te. Trist bara när jag får nej av alla eller inget svar alls.

Vet de om att du har ångest?
Om en av mina vänner ville ta en fika spontant kanske jag känner att ”vi tar det en annan gång” om jag är lite småtrött eller planerat ngt annan lite oviktigt. Om jag däremot vet att de har ångest eller att det är svårt för dem att få hjälp med ngt så är jag ju mycket mer mån om att komma förbi.

 

[Magiana]

Vet de om att du har ångest?
Om en av mina vänner ville ta en fika spontant kanske jag känner att ”vi tar det en annan gång” om jag är lite småtrött eller planerat ngt annan lite oviktigt. Om jag däremot vet att de har ångest eller att det är svårt för dem att få hjälp med ngt så är jag ju mycket mer mån om att komma förbi.

Tidigare har det hänt att jag inte sagt något om ångesten, men nu sist så sa jag att jag hade det. Det ändrade inte på något.

 

[cassiopeja]

Jag har också ett svårt förhållande till att be om hjälp. Faktiskt också till att hjälpa, då jag har varit med om att bli fullständigt "uppäten" av människor med oändligt behov av hjälp (jo jag satte gränser tillslut men då blev det väldigt sura miner), och den obehagskänslan dyker sorgligt nog upp varje gång jag hjälper någon....

Jag funderar också på om det är tidsandan. Alla ska vara så individualistiska nu, och ingen har tid med någon annan (jag har svårt nog bara att få ihop vänner till att ses på en fika...). När jag var yngre upplevde jag att det var mer accepterat att be om hjälp - om det var något större så kunde man nästan göra som en liten fest och be vänner och/eller släktingar att hjälpa till och så bjöd man på mat och dryck och trevligt umgänge. Och så gjorde de andra så tillbaks nångång. Det var mer ett flöde av givande och tagande av hjälp till varandra. Nu är jag aldrig med om att någon ber om hjälp längre, och därför vågar jag själv aldrig be om hjälp heller. Vilket jag tycker är synd.