Sasse
Trådstartare
Jag behöver skriva av mig känner jag. Har under några dagars tid haft en gnagande oroskänsla över att flytta och inte kunna ta med mina katter. Jag har fått tag i en lägenhet att hyra i andrahand, men ägarna är allergiska, så mina katter kan inte följa med. Jag har inte sett det som ett problem tidigare, då jag tyckt att jag och mina föräldrar varit överens om saker och ting, men problemen har börjat hopa sig.
Jag minns inte om jag skrivit trådar tidigare om mina föräldrar, men i grund och botten har vi aldrig riktigt delat samma syn på skötseln kring djur. Något som dessutom försvårar en aning är att min mamma alltid varit av typen att köra sitt eget race när hon bestämt sig om något, hellre än att lyssna och respektera vad andra har att säga.
Vi har emellanåt tjafsat en del om hur djuren ska skötas. Hon blir vansinnig när hon inte får som hon vill, och jag har fått höra att jag "plågar" mina katter m.m. Men efter mycket tjafs (periodvis i månader) så har det blivit bättre, vi har kommit överens och mina katter har sköts som jag vill att de ska. Av den här anledningen har jag tyckt att det varit helt ok att lämna dom i föräldrarnas vård, åtminstone första halvåret-året när jag studerar, sedan ska jag försöka få tag på ett annat boende där jag kan ha dom med. Det har liksom fungerat bra nu i månader, och jag har trott att läget förbättrats!
Men under senaste tiden har det blivit en massa tjafs igen och min mamma börjar gå emot mig.
Jag har svårt att tro att hon inte kommer köra över alla mina önskemål på hur katterna ska skötas, det har hon redan börjat med liksom. Jag vill t.ex. inte att de ska äta torrfoder, speciellt inte ena katten som lätt går upp i vikt, och där veterinären dessutom sagt att han helst inte ska äta torrfoder pga. FORL. Hon har en massa ursäkter för att kunna utfodra med torrfoder ändå. Häromveckan talade hon om för mig att det var dags att börja med torrfoder igen, för den och den anledningen. Jag kan inte vinna över henne, hon kommer bara köra över mig och göra som hon vill i slutändan ändå. Så vi kom överens om att jag åtminstone väljer vilket foder hon ska ge, och att hon bara får ge en liten mängd, eller vid tillfällen blötmat glömt inhandlas. Så vad har nu hänt? Jo, hon ger torrfoder varje dag, trots att de har annat. Min katt har redan börjat gå upp i vikt, under bara ett par veckors tid. Jag vet inte hur mycket hon ger, eftersom hon i största möjliga mån ger katterna torrfoder när jag inte ser. Sedan glömmer hon ibland att sätta undan det, så jag kommer på henne ändå.
Jag har diskuterat det här med henne (båda faktiskt) många, många gånger förut, men när hon väl bestämt sig så kör hon som sagt sitt eget race. Tar jag upp diskussionen igen och säger att jag inte vill att de utfodras med torrfoder, så kommer det garanterat sluta som tidigare, hon köper vad skit som helst. Bättre upp om katterna blir beroende av det och äter och äter. Hon fyller på (toppar skålen) varje gång det tar slut, "för de gillar det ju så mycket". Att katterna blir tjocka är inget hinder för att fortsätta, vilket leder oss till nästa problem.
Min katt vägde vid ett tillfälle 8 kg och han var tjock. Jag visste att han var tjock, veterinären visste att han var tjock, men min mamma tyckte han var normal. När jag lyckades få ner honom till ca 7 kg (normalvikt) så var han sååå smal, och det var synd om honom.
Jag är även orolig över min katts FORL. Kommer de upptäcka om han blir dålig igen? När han blev dålig första gången och jag reagerade på det och skulle boka tid hos veterinären, fick jag höra att det var onödigt, att jag var övernojig, att det bara var tandsten som kan behandlas (med t.ex. torrfoder). Åkte till veterinären ändå och de kunde konstatera FORL. Nu när jag har en tid bokad att operera bort en tand så tycker de igen att det är onödigt, för han kan ju äta torrfoder och då kan han inte ha så ont.
Är även orolig om det skulle hända mina katter något annat. Jag vettesjutton om mina föräldrar ens kommer ringa mig, eller om jag få en överraskning när jag kommer hem på besök. Att de skulle ringa veterinären bara för att rådfråga är helt uteslutet, "för så kan man ju inte göra". Under den senaste tiden speciellt så har jag nästan känt mig rädd för att behöva lämna katterna i mina föräldrars vård. De berättade om ett rent skräckscenario för bara någon vecka sedan, där min ena katt likaväl kunde ha dött, för att de slarvat. De visste att det var något de inte fick göra, för att det fanns en stor risk till att katten kunde skada sig själv. Ändå händer det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill lämna mina katter hos mina föräldrar, för jag litar inte på deras omdöme längre. Men jag har ingen annan! Mina vänner har antingen redan katt eller bor alldeles för långt bort. Hur sjutton löser man något sådant här? Är det någon annan som har haft ett liknande problem, att inte kunna ta med katterna/djuren och behövt lämna dom hos någon som kanske inte delar er syn på hur man bör sköta ett djur? Ledsen för att det blev så långt, jag är helt rådvill
Jag minns inte om jag skrivit trådar tidigare om mina föräldrar, men i grund och botten har vi aldrig riktigt delat samma syn på skötseln kring djur. Något som dessutom försvårar en aning är att min mamma alltid varit av typen att köra sitt eget race när hon bestämt sig om något, hellre än att lyssna och respektera vad andra har att säga.
Vi har emellanåt tjafsat en del om hur djuren ska skötas. Hon blir vansinnig när hon inte får som hon vill, och jag har fått höra att jag "plågar" mina katter m.m. Men efter mycket tjafs (periodvis i månader) så har det blivit bättre, vi har kommit överens och mina katter har sköts som jag vill att de ska. Av den här anledningen har jag tyckt att det varit helt ok att lämna dom i föräldrarnas vård, åtminstone första halvåret-året när jag studerar, sedan ska jag försöka få tag på ett annat boende där jag kan ha dom med. Det har liksom fungerat bra nu i månader, och jag har trott att läget förbättrats!
Men under senaste tiden har det blivit en massa tjafs igen och min mamma börjar gå emot mig.
Jag har svårt att tro att hon inte kommer köra över alla mina önskemål på hur katterna ska skötas, det har hon redan börjat med liksom. Jag vill t.ex. inte att de ska äta torrfoder, speciellt inte ena katten som lätt går upp i vikt, och där veterinären dessutom sagt att han helst inte ska äta torrfoder pga. FORL. Hon har en massa ursäkter för att kunna utfodra med torrfoder ändå. Häromveckan talade hon om för mig att det var dags att börja med torrfoder igen, för den och den anledningen. Jag kan inte vinna över henne, hon kommer bara köra över mig och göra som hon vill i slutändan ändå. Så vi kom överens om att jag åtminstone väljer vilket foder hon ska ge, och att hon bara får ge en liten mängd, eller vid tillfällen blötmat glömt inhandlas. Så vad har nu hänt? Jo, hon ger torrfoder varje dag, trots att de har annat. Min katt har redan börjat gå upp i vikt, under bara ett par veckors tid. Jag vet inte hur mycket hon ger, eftersom hon i största möjliga mån ger katterna torrfoder när jag inte ser. Sedan glömmer hon ibland att sätta undan det, så jag kommer på henne ändå.
Jag har diskuterat det här med henne (båda faktiskt) många, många gånger förut, men när hon väl bestämt sig så kör hon som sagt sitt eget race. Tar jag upp diskussionen igen och säger att jag inte vill att de utfodras med torrfoder, så kommer det garanterat sluta som tidigare, hon köper vad skit som helst. Bättre upp om katterna blir beroende av det och äter och äter. Hon fyller på (toppar skålen) varje gång det tar slut, "för de gillar det ju så mycket". Att katterna blir tjocka är inget hinder för att fortsätta, vilket leder oss till nästa problem.
Min katt vägde vid ett tillfälle 8 kg och han var tjock. Jag visste att han var tjock, veterinären visste att han var tjock, men min mamma tyckte han var normal. När jag lyckades få ner honom till ca 7 kg (normalvikt) så var han sååå smal, och det var synd om honom.
Jag är även orolig över min katts FORL. Kommer de upptäcka om han blir dålig igen? När han blev dålig första gången och jag reagerade på det och skulle boka tid hos veterinären, fick jag höra att det var onödigt, att jag var övernojig, att det bara var tandsten som kan behandlas (med t.ex. torrfoder). Åkte till veterinären ändå och de kunde konstatera FORL. Nu när jag har en tid bokad att operera bort en tand så tycker de igen att det är onödigt, för han kan ju äta torrfoder och då kan han inte ha så ont.
Är även orolig om det skulle hända mina katter något annat. Jag vettesjutton om mina föräldrar ens kommer ringa mig, eller om jag få en överraskning när jag kommer hem på besök. Att de skulle ringa veterinären bara för att rådfråga är helt uteslutet, "för så kan man ju inte göra". Under den senaste tiden speciellt så har jag nästan känt mig rädd för att behöva lämna katterna i mina föräldrars vård. De berättade om ett rent skräckscenario för bara någon vecka sedan, där min ena katt likaväl kunde ha dött, för att de slarvat. De visste att det var något de inte fick göra, för att det fanns en stor risk till att katten kunde skada sig själv. Ändå händer det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill lämna mina katter hos mina föräldrar, för jag litar inte på deras omdöme längre. Men jag har ingen annan! Mina vänner har antingen redan katt eller bor alldeles för långt bort. Hur sjutton löser man något sådant här? Är det någon annan som har haft ett liknande problem, att inte kunna ta med katterna/djuren och behövt lämna dom hos någon som kanske inte delar er syn på hur man bör sköta ett djur? Ledsen för att det blev så långt, jag är helt rådvill
