Hej! Jag är ny här, eller varit inne och läst som gäst i flera år men inte haft något medlemskap. Jag behöver er hjälp.
Jag har aldrig varit kär eller liknande. Jag har aldrig heller blivit älskad. Jag har inget självförtroende, usel självkänsla och är den tysta hemma-typen. Alltså jag festar inget. (Vilket jag inte saknar, jag trivs såhär). Men hur som, jag har INGA killkompisar, vet inte hur man beter sig med killar. Jag är inte så snygg, ärligt. Jag är inte det. Och jag tror på att ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv. Men okej till problemet! Eller, ja.
För någon månad sedan började en kille jobba på samma arbetsplats som mig. Jag är utbildad florist och jobbar på en privat blomsterhandel. Det är jag, en äldre man och en annan tjej som jobbar där utöver ägarna. Nu började deras yngsta son hjälpa till i affären då han är hemma ett tag (Han studerar men är hemma nu). Han är jättesnäll, rolig och hjälpsam.
Jag har träffat honom förut under några dagar sådär, men nu har vi arbetat sida vid sida mer intensivt och jag har märkt att jag tycker väldigt mycket om honom. Jag vet inte om jag kan kalla det att vara kär? Känner honom inget privat, och vi småpratar lite allmänt mest om jobbgrejer eller min/hans bakgrund i livet. Men jag kan inte sluta tänka på honom! Hans leende, hans snälla ögon. Sen när jag är med honom kan jag bete mig helt normalt, alltså jag är lika artig som alltid. Grejen är att jag VET att jag inte är hans typ, jag VET att han inte är intresserad av mig. Han festar mycket, har nya ragg hela tiden - senast igår till exempel var han på dejt. Han är partykillen, när jag hör honom prata med de andra på arbetsplatsen pratar han mycket om vissa tjejers utseende (att vissa passar bäst i smink eller inte). Jag sminkar mig inte, jag har helt enkelt aldrig lärt mig sminka mig.
Jag VET även att det skulle vara omöjligt då han studerar långt borta, och han åker tillbaka till studierna nästa år. Jag får panik över tanken på att han ska lämna min arbetsplats, det kommer bli samma trista rutiner som innan. Jag tyckte även att han flirtade med den andra tjejen här häromdagen. Kände avund då hon är allt jag inte är.
Jag har ingen erfarenhet av sådant här, jag har aldrig talat med killar, har som sagt inga killvänner (Mobbades i skolan, av många elaka killar till exempel så har bara blivit så). Jag får honom inte ur mina tankar, fantiserar om hur det kunde vara. Är det att vara kär? Eller har jag bara en crush? Eller är jag bara kär i tanken? Ibland blinkar han till mig och ler, kallar mig roliga saker. Men det gör han med alla, alltså kallar oss olika roliga skämtgrejer. Han är dock fem år äldre, men det bryr jag mig inte om! Detta blev förvirrande, men behöver skriva av mig. Har ont i hjärtat av att veta att det jag funderar över inte är rimligt. :/
Jag har aldrig varit kär eller liknande. Jag har aldrig heller blivit älskad. Jag har inget självförtroende, usel självkänsla och är den tysta hemma-typen. Alltså jag festar inget. (Vilket jag inte saknar, jag trivs såhär). Men hur som, jag har INGA killkompisar, vet inte hur man beter sig med killar. Jag är inte så snygg, ärligt. Jag är inte det. Och jag tror på att ingen kan älska mig förrän jag älskar mig själv. Men okej till problemet! Eller, ja.
För någon månad sedan började en kille jobba på samma arbetsplats som mig. Jag är utbildad florist och jobbar på en privat blomsterhandel. Det är jag, en äldre man och en annan tjej som jobbar där utöver ägarna. Nu började deras yngsta son hjälpa till i affären då han är hemma ett tag (Han studerar men är hemma nu). Han är jättesnäll, rolig och hjälpsam.
Jag har träffat honom förut under några dagar sådär, men nu har vi arbetat sida vid sida mer intensivt och jag har märkt att jag tycker väldigt mycket om honom. Jag vet inte om jag kan kalla det att vara kär? Känner honom inget privat, och vi småpratar lite allmänt mest om jobbgrejer eller min/hans bakgrund i livet. Men jag kan inte sluta tänka på honom! Hans leende, hans snälla ögon. Sen när jag är med honom kan jag bete mig helt normalt, alltså jag är lika artig som alltid. Grejen är att jag VET att jag inte är hans typ, jag VET att han inte är intresserad av mig. Han festar mycket, har nya ragg hela tiden - senast igår till exempel var han på dejt. Han är partykillen, när jag hör honom prata med de andra på arbetsplatsen pratar han mycket om vissa tjejers utseende (att vissa passar bäst i smink eller inte). Jag sminkar mig inte, jag har helt enkelt aldrig lärt mig sminka mig.
Jag VET även att det skulle vara omöjligt då han studerar långt borta, och han åker tillbaka till studierna nästa år. Jag får panik över tanken på att han ska lämna min arbetsplats, det kommer bli samma trista rutiner som innan. Jag tyckte även att han flirtade med den andra tjejen här häromdagen. Kände avund då hon är allt jag inte är.
Jag har ingen erfarenhet av sådant här, jag har aldrig talat med killar, har som sagt inga killvänner (Mobbades i skolan, av många elaka killar till exempel så har bara blivit så). Jag får honom inte ur mina tankar, fantiserar om hur det kunde vara. Är det att vara kär? Eller har jag bara en crush? Eller är jag bara kär i tanken? Ibland blinkar han till mig och ler, kallar mig roliga saker. Men det gör han med alla, alltså kallar oss olika roliga skämtgrejer. Han är dock fem år äldre, men det bryr jag mig inte om! Detta blev förvirrande, men behöver skriva av mig. Har ont i hjärtat av att veta att det jag funderar över inte är rimligt. :/