Sv: Är det verkligen sant?
Intressant frågeställning, jag hoppas bli visare av att läsa allas svar!
Jag tillhör dem som tror på "lagom är bäst" i det mesta. Jag gillar proportionalitet, i fallet häst föredrar jag en lite kvadratisk häst framför en lång och låg eller hög och kort. Tror det kan finnas olika typiska problem med alla extremer.
Ur samlingssynpunkt tänker jag på dels hävstångsverkan, ju längre hävarm från bärpunkten destu större blir tyngdkraften i änden som ska lyftas upp. Så jag tror att en lång rygg gör det svårare att lätta fram. Däremot påverkar det inte förmågan att sänka bakdelen! Jag menar att det är två olika delar av fenomenet samling.
Vissa hästar är bättre på att välva ryggen, andra på att vinkla knän och hasor. Båda delar behövs för korrekt samling som i bär- och lyftkraft.
Ryggens jobb är i princip att försöka hålla ihop hästens fram- och bakdel, vänster och högerhalva, utan att kollapsa under ryttarens eller sin egen mages tyngd. Den har inget stödben mitt under sig och måste därför klara att hålla ihop sig mellan sina stödpunkter i ändarna utan att falla ner som en hängmatta (eftersom det gör ont på den). Ju längre det är till stödpunkterna destu större blir belastningen i mitten. Så jag tror att en lång rygg lätt blir svag och sänkt, om inte hästen tränas väldigt väl just för att få stark, välvd rygg. En kortare rygg har helt enkelt mindre tyngdkraft att stå emot och behöver inte vara fullt lika stark för att klara jobbet.
Vinklarna bak är viktiga för att hästen ska kunna sätta sig och bilda den eftertraktade "uppförsbacken", men - man kan i vissa fall sätta sig utan att bära! Hästar kan trampa luft med sänkt rygg även om de vinklar bakbenen, om den vinklar allt utom bäckenet kan det tom bli uppförsbacke trots ryggsänkning. En tax t ex kan ju visserligen sitta, men har rätt svårt att stå på bakbenen (jag vet att det finns de som kan!). Nu har de förståss väldigt korta ben också, vilket gör själva motorn i hissanordningen svag.
Visserligen är det så att hästen som vinklar sig så mycket bak att den också sänker bakkärran, då automatiskt flyttar bak sin tyngdpunkt. Det är ju det vi vill i dressyren. Men om man tänker sig två lika höga hästar, med lika höga ben, den ena med kort och den andra med lång rygg, som vinklar sig lika mycket bak - då blir den korta hästens uppförsbacke brantare. Det bör alltså flytta tyngdpunkten längre bak vid samma vinkling / bakdelsarbete. Det blir helt enkelt lättare för den att samla sig mer (förutsatt i övrigt samma exteriör och vinklar på båda).
Så frågan är hur långt tyngdpunktsförflyttningen räcker, hur långt man vill nå? Vill man upp över mark med frambenen (levad, pesad: i samling, alltså, inte stegring genom att hästen slänger sig upp med hjälp av bakåtkastat huvud och starka bogar), tror jag en lång rygg sätter käppar i hjulet.
Funderade också på det Evis skrev, om kanske muskel - ländryggsproblem kan vara vanligare på långryggar (överrörlighetssymptom?) medan skelett problem typ KS kan vara vanligare på kortryggar (om den korta ryggen svankar så kotorna går ihop)?
Jag vill bara styrka att jag inte menar att rygglängden är avgörande för hur bogrung hästen är eller vilken grad av uppförsbacke den är kapabel. Där kommer en massa andra vinklar för att inte tala om träningsformer in i diskussionen. Men jag tror att en kortare rygg gör det lättare för hästen att samla och bära sig bakifrån, med rätt träning, än en lång rygg.
= köttbullen 
