Cornelia
Trådstartare
Eller: Hur blev det såhär?
Vi hästägare gör verkligen allt för våra pälsklingar.
Vi analyserar hästens mat och beräknar foderstater in på grammet. Köper snällt och glatt allt som foderstatsprogrammen säger att vi behöver för att uppväga brist på det ena och det andra.
Vi vaccinerar, avmaskar, tar ut equiterapeuter, hästtandläkare, sadelutprovare, betalar för jättedyr träning, åker till de bästa klinikerna, har hästarna med täcke och benskydd så snart de går i hage....
Nu borde man förvänta sig att våra hästar är friska och välmående och lever upp emot 30 skadefria år, eftersom vi kostar på dem allt detta högklassiga.
Men gör de verkligen det?
Snarare är det tvärtom.
Övervikt är mycket vanligt, och därmed kommer välfärdssjukdomarna. De flesta stall har hästar med PPID och fång. Trots foderanalyser och alla de fodermedel som anpassas för olika brister.
De flesta stall har hästar med upprepade hältor, kotledsinflammationer, ryggproblem, helt enkelt störningar i rörelseapparaten. Trots equiterapeuter och sadelprovare, trots tandläkare och kliniker.
Många har problem med att hästarna är "för högt i blod", de är tittiga, springiga, alltför heta för vanliga ryttare. De flesta av oss behöver inte en häst med kapacitet för de högsta klasserna, och ändå är det dit aveln riktas.
Hästar döms ut för att de inte håller för tävling. Många är halta och skadade stora delar av året.
Hur blev det så här?
Det frågar jag mig ofta.
Beror det på att vi uppmärksammar sjukdomar och skador hos hästarna mer än vad man gjorde för kanske tjugo, trettio år sen? Och har förfinade metoder för att behandla dem?
Beror det på att olika trender får oss att haka på än det ena, än det andra? Och att vi under resans gång har förlorat blicken för hästen som arbetskamrat? Vi har inget djuröga längre, utan vi googlar och läser på forum och tror att det måste vara si eller så.... Är det så?
Tankar kring detta vore trevligt!
Vi hästägare gör verkligen allt för våra pälsklingar.
Vi analyserar hästens mat och beräknar foderstater in på grammet. Köper snällt och glatt allt som foderstatsprogrammen säger att vi behöver för att uppväga brist på det ena och det andra.
Vi vaccinerar, avmaskar, tar ut equiterapeuter, hästtandläkare, sadelutprovare, betalar för jättedyr träning, åker till de bästa klinikerna, har hästarna med täcke och benskydd så snart de går i hage....
Nu borde man förvänta sig att våra hästar är friska och välmående och lever upp emot 30 skadefria år, eftersom vi kostar på dem allt detta högklassiga.
Men gör de verkligen det?
Snarare är det tvärtom.
Övervikt är mycket vanligt, och därmed kommer välfärdssjukdomarna. De flesta stall har hästar med PPID och fång. Trots foderanalyser och alla de fodermedel som anpassas för olika brister.
De flesta stall har hästar med upprepade hältor, kotledsinflammationer, ryggproblem, helt enkelt störningar i rörelseapparaten. Trots equiterapeuter och sadelprovare, trots tandläkare och kliniker.
Många har problem med att hästarna är "för högt i blod", de är tittiga, springiga, alltför heta för vanliga ryttare. De flesta av oss behöver inte en häst med kapacitet för de högsta klasserna, och ändå är det dit aveln riktas.
Hästar döms ut för att de inte håller för tävling. Många är halta och skadade stora delar av året.
Hur blev det så här?
Det frågar jag mig ofta.
Beror det på att vi uppmärksammar sjukdomar och skador hos hästarna mer än vad man gjorde för kanske tjugo, trettio år sen? Och har förfinade metoder för att behandla dem?
Beror det på att olika trender får oss att haka på än det ena, än det andra? Och att vi under resans gång har förlorat blicken för hästen som arbetskamrat? Vi har inget djuröga längre, utan vi googlar och läser på forum och tror att det måste vara si eller så.... Är det så?
Tankar kring detta vore trevligt!