Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

[pernilla_s]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

TS skuldbelägger uppenbarligen inte sig själv, inte längre åtminstone och oavsett vilket så är övertygad om att i längden så är sanningen det bästa. Det leder ingenstans att bli tröstad av lögner.

Får jag fråga dig en sak hur kan du veta vad jag känner? Och hur kan du veta att det jag säger är lögner, jag kanske är gansk säker på att mamma undanhåller saker för mig och därmed vet mer än vad hon borde?

För mig känns det inte bättre att mamma visste, det var värre så tro mig jag har försökt hitta 100 sätt att bortförklara det, men det går inte.

Det värsta för mig var inte övergreppen det var mammas svek. Därmed har jag faktiskt fulla rätt att må dåligt över det som var/är.

Det som du bestämt är sanning stämmer inte med verkligheten, min mamma hade varit den sista jag vänt ryggen om jag inte fått för många kort på hennes bord och insett att allt hon kan är måla in sig i ett hör och försäga sig. Jag älskade min mamma och litade på henne så jag vet inte, men jag tycker faktiskt du börjar bli ganska elak nu.

 

[Sparrisen123]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag är inte förälder och hör väl därmed egentligen inte hemma här, men jag vill bara göra ett inlägg ändå...

Jag tror absolut det går att missa. Jag har en bekant som blev utsatt för ett mycket grovt övergrepp av en till barnet bekant man, då barnet var i 7-årsåldern. Jag var inte med själv, men det jag fått berättat för mig av familjen är att om inte barnets äldre syskon hade hört barnet skrika den kvällen, hade ingen förmodligen fått reda på något, nånsin. Barnet var helt som vanligt dagarna efter, och sa att ingenting alls hade hänt, lekte och var precis som innan osv. Väldigt "bra" på att dölja alltså. Men tack vare syskonet + fysiska bevis (som annars antagligen inte hade uppmärksammats) så visste de ju nu.
Det var inte förrän barnet blev större (typ 12-13 år) som h*n började ha ett sånt beteende som brukar beskrivas som "vanligt" för utsatta barn, och hade omgivningen inte vetat vad som hänt hade det antagligen förklarats som "hormoner som spökar".

Så summan av kardemumman, ja, jag tror absolut det går att missa. Tyvärr.

 

[Sparrisen123]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Ett litet tips bara, i all välmening. Om du inte vill diskutera dig själv i den här tråden, så svara inte på inlägg som handlar om dig/din mamma. Då slipper du en diskussion om det du varit med om. Tänkte bara på att du skrev det tidigare, att du inte ville diskutera din historia utan allmänt.

 

[pernilla_s]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Du har absolut rätt, jag har försökt men det är svårt när någon i princip kallar mig lögnare. Får försöka lite bättre

 

[TinyWiny]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Det var inte förrän barnet blev större (typ 12-13 år) som h*n började ha ett sånt beteende som brukar beskrivas som "vanligt" för utsatta barn, och hade omgivningen inte vetat vad som hänt hade det antagligen förklarats som "hormoner som spökar".

Så summan av kardemumman, ja, jag tror absolut det går att missa. Tyvärr.

Vad är ett vanligt beteende för ett barn som har utsatts för sexuella övergrepp?

 

[Lobelia]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Får jag fråga dig en sak hur kan du veta vad jag känner? Och hur kan du veta att det jag säger är lögner, jag kanske är gansk säker på att mamma undanhåller saker för mig och därmed vet mer än vad hon borde?

För mig känns det inte bättre att mamma visste, det var värre så tro mig jag har försökt hitta 100 sätt att bortförklara det, men det går inte.

Det värsta för mig var inte övergreppen det var mammas svek. Därmed har jag faktiskt fulla rätt att må dåligt över det som var/är.

Det som du bestämt är sanning stämmer inte med verkligheten, min mamma hade varit den sista jag vänt ryggen om jag inte fått för många kort på hennes bord och insett att allt hon kan är måla in sig i ett hör och försäga sig. Jag älskade min mamma och litade på henne så jag vet inte, men jag tycker faktiskt du börjar bli ganska elak nu.

Det är onekligen små knepigt att svara på detta inlägg då jag aldrig påstått att jag vet vad du känner, jag aldrig sagt att du ljuger.

Kan du tala om för mig var jag anklagat dig för lögn och påstått att jag vet vad du känner? Jag undrar också vad jag bestämt mig för är sanning och vad exakt har jag skrivit som du anser är elakt. Givetvis har jag läst dina inlägg och gjort tolkningar av det du sagt, det är svårt att diskutera om man ignorerar de andra skriver, men det är inte det samma som att säga att du ljuger.

 

[Sparrisen123]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Det vet jag inte, utan det är vad jag har fått reda på av andra runt barnet. Att det var i den åldern h*n började bete sig så som är mer "vanligt". Det går säkert att hitta på internet vilka tecken man brukar se relativt ofta, jag antar att det är det de syftar på.

 

[Sar]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Kan en förälder vara ovetande eller blundar dem bara? Nu förstår jag att det inte går att svara på utan är säkerligen från fall till fall, men detta är en tråd för disskution och behöver således inte vara rätt.

Jag tror att föräldrar både kan vara helt ovetande samt att vissa blundar för en "dålig" magkänsla etc. för att de helt enkelt inte orkar ta tag i det av någon anledning.

Beror det på huruvida långt det hela går?

Det är förstås svårare att blunda för om det kommer blod från snippa eller anus eller om någon annan vuxen också förstår vad som har hänt och sätter (outtalad el. uttalad) press.

Borde det inte finnas "spår" på barnet? Ett barn är ju litet?

Sexuella övergrepp kan ju se väldigt olika ut. Det behöver ju inte nödvändigtvis finnas fysiska spår.


Jag tycker ju personligen att det är oförlåtligt att svika barn på det sätt som man gör om man anar att någon begått ett sexuellt övergrepp på barnet (ex.vis storebror mot lillasyster) men man inte tar tag i det. Samtidigt tror jag att en del av läkeprocessen för den som blivit utsatt är att kunna förlåta någon som svikit en.

Jag vill bara skicka en styrkekram till dig ts och hoppas att du läker/har läkt själsligen

 

[Ela]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Barn är ju normalt sett nyfikna på sina könsorgan och jag hade nog blivit mer orolig om ett barn inte visar någon som helst "sexuell" nyfikenhet och om ett barn visar obehag och blir förändrad. Ett barn undersöker normalt sig själv och är nyfiken på det andra könet, visar inte barnet en sådan nyfikenhet så hade jag blivit rädd.

Många barn som är utsätta för övergrepp uppvisar istället ett översexuellt beteende. Gnider underlivet mot saker, onanerar öppet och kan uppvisa ett sexuellt beteende redan i tidig ålder.

Visst finns det fall där föräldrar inte har en aning om vad som försigår och i vissa fall vet föräldrarna men vågar kanske inte göra ngt åt saken.

 

[Ela]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag är inte förälder och hör väl därmed egentligen inte hemma här, men jag vill bara göra ett inlägg ändå...

Jag tror absolut det går att missa. Jag har en bekant som blev utsatt för ett mycket grovt övergrepp av en till barnet bekant man, då barnet var i 7-årsåldern. Jag var inte med själv, men det jag fått berättat för mig av familjen är att om inte barnets äldre syskon hade hört barnet skrika den kvällen, hade ingen förmodligen fått reda på något, nånsin. Barnet var helt som vanligt dagarna efter, och sa att ingenting alls hade hänt, lekte och var precis som innan osv. Väldigt "bra" på att dölja alltså. Men tack vare syskonet + fysiska bevis (som annars antagligen inte hade uppmärksammats) så visste de ju nu.
Det var inte förrän barnet blev större (typ 12-13 år) som h*n började ha ett sånt beteende som brukar beskrivas som "vanligt" för utsatta barn, och hade omgivningen inte vetat vad som hänt hade det antagligen förklarats som "hormoner som spökar".

Så summan av kardemumman, ja, jag tror absolut det går att missa. Tyvärr.

Nej det finns tecken att titta efter redan i betydligt lägre ålder än så.

 

[Ela]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Vad är ett vanligt beteende för ett barn som har utsatts för sexuella övergrepp?

Svårt att säga vad som är ett "vanligt" beteende då alla barn reagerar på olika sätt och om man bortser från de fysiska tecken som man kan hitta vid en nogrann undersökninging kan man bland annat se:

Regression, barnet backar i sin utveckling vilket kan innebära att
barn som tidigare varit torrt plötsligt börjat kissa på sig.
Svårigheter att sova, drömmer mardrömmar
Försenad talutveckling , eller tillbaka gång av talet, börjar prata babyspråk

Man kan även se barn som går för snabbt fram i utvecklingen så kallad pseudmognad.

Sexuellt beteende med onormal sexuell nyfikenhet och ett "översexuellt" beteende.

Självdestruktivt beteende, (ofta är underlivet extra utsatt)

Depression

Barnen kan utveckla ett dissociativt beteende där det betraktar sig själva utifrån under övergreppen.

 

[Sparrisen123]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Ja, jag vet.
Jag skrev att just DET barnet visade ingenting förrän i den åldern, alltså flera år senare. Och när jag läser ditt andra inlägg med "vanliga" beteenden förstår jag vad de menar. H*n hade alltså inga "tecken" alls på vad h*n blivit utsatt för förrän ca 5 år senare, så jag tror säkert att det finns fall då föräldrarna kan missa det.
Sen hur vanligt det är att det är som för just min bekant, det vet jag ju inte. Ville bara lägga till det i diskussionen.

 

[Petruska]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag vet hur mina barn mår.
Vi umgås och pratar massor varje dag. Jag vet oxå hur min sambo mår,
hur min häst mår och hur mina kompisar mår.....
Skulle det sen visa sig att jag missat något någonstans,
min ena unge är en mobbare, min sambo är otrogen och min kompis
blir slagen

Precis, om det skulle visa sig. Det betyder att du inte vet. I dina exempel ingår dessutom att du sedan får veta (på något säkert sätt, inte bara diffusa "tecken").

Det finns ju hur många vuxna som helst som har skrivit och berättat om hur deras föräldrar på olika sätt inte såg vad som stod på när de var barn. Det är ju bara att böja sig för att man inte vet. Man kan tro att man vet, det kan kännas som att man vet, men man vet ju faktiskt inte. Dessutom handlar det ju inte bara om hur barnen "mår", utan vad som händer i deras liv. Man vet inte.

Jag tycker att det är att underskatta barnen att tro att de inte kan dölja saker för sina föräldrar.

 

[havreflinga]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag förstår inte alls var du vill komma. Det gagnar väl ingen att en förälder tar på sig en skuld om denne är oskyldig, allra minst det vuxna barnet?

Jag är inte så förtjust i att tänka skuld, oskyldig, rätt och fel. Om mitt barn har farit illa känner jag som förälder ett obehag (ångest?), en önskan att kunna backa tiden och ändra omständigheterna. Som jag skrev: en börda. Jag tror att det vuxna barnet gagnas väldigt mycket om föräldern visar att han/hon bär denna börda.

Även om föräldern inte hade kunnat förutse, förebygga eller i efterhand upptäcka övergreppen, så tror jag ändå att det vuxna barnet behöver veta att föräldern brottas med dessa tankar.

Hur skulle kommunikationen mellan två personer underlättas om en av parterna har inställningen - Oavsett vad du säger så vet jag att det är omöjligt att du talar sanning, alla som gjort det här är skyldiga - Nog är det mer konstruktivt att i vart fall utgå från att det är möjligt att den andra talar sanning?

Ja du...om känslor kunde försvinna bara genom att tänka konstruktivt...
Om man har ett barn (oavsett ålder på "barnet") som lider av minnena av övergrepp hoppas jag att man som förälder inte kräver att "barnet" ska diskutera och samtala konstruktivt, sakligt och objektivt.

Eller vad exakt är det du inte vill medverka till?

Det är synd om de föräldrar som plågas av skuldkänslor för att deras barn har farit illa. Det är synd om barn som har misshandlats, mobbats, blivit utnyttjade. Jag vill inte medverka till att föräldrar skyddas mer än barnen. Båda har upplevt ett trauma, men barnen var barn när det hände. Även om de är har blivit vuxna när de börjar gräva i händelsen, så har de ett barns rättigheter att få ställa sina frågor, vara arga, besvikna o s v. Om man som förälder inte klarar det, får man lösa det genom att söka hjälp - inte genom att tysta "barnet". Oavsett om barnet är ens eget vuxna barn, eller ett annat vuxet barn.

 

[Lobelia]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag är inte så förtjust i att tänka skuld, oskyldig, rätt och fel. Om mitt barn har farit illa känner jag som förälder ett obehag (ångest?), en önskan att kunna backa tiden och ändra omständigheterna. Som jag skrev: en börda. Jag tror att det vuxna barnet gagnas väldigt mycket om föräldern visar att han/hon bär denna börda.

Det är en avsevärd skillnad att känna skuld för att man inte upptäckt något och ljuga och säga att man visste hela tiden men inte brydde sig. Jag kan fortfarande inte förstå vad det skulle gagna att man inte håller sig till sanningen oavsett vad sanningen är. Jag tycker faktiskt att alla involverade tjänar på att känna de de känner och visa detta, vad skulle någon tjäna på att ljuga inklusive att inte erkänna att man misstänkte /visste om man nu inte gjorde det.

Även om föräldern inte hade kunnat förutse, förebygga eller i efterhand upptäcka övergreppen, så tror jag ändå att det vuxna barnet behöver veta att föräldern brottas med dessa tankar.

Ja barnet bör få veta vad man tänker och känner, och vilka tankar man brottats med. Jag har inte sagt något annat?

Ja du...om känslor kunde försvinna bara genom att tänka konstruktivt...
Om man har ett barn (oavsett ålder på "barnet") som lider av minnena av övergrepp hoppas jag att man som förälder inte kräver att "barnet" ska diskutera och samtala konstruktivt, sakligt och objektivt.

Ingen kan kräva att någon tänker konstruktivt, men det är ett bra mål att stäva efter, lyckas man med det är mycket vunnet.

Det är synd om de föräldrar som plågas av skuldkänslor för att deras barn har farit illa. Det är synd om barn som har misshandlats, mobbats, blivit utnyttjade. Jag vill inte medverka till att föräldrar skyddas mer än barnen. Båda har upplevt ett trauma, men barnen var barn när det hände. Även om de är har blivit vuxna när de börjar gräva i händelsen, så har de ett barns rättigheter att få ställa sina frågor, vara arga, besvikna o s v. Om man som förälder inte klarar det, får man lösa det genom att söka hjälp - inte genom att tysta "barnet". Oavsett om barnet är ens eget vuxna barn, eller ett annat vuxet barn.

Jag håller med och mig veterligen har jag aldrig sagt att man bör tysta historien och att parterna inte får visa känslor bara att man inte ska lägga till extra komplikationer och ta på sig mer skuld än man faktiskt har.

 

[villvaraanonym]

Sv: Är det möjligt för en förälder att inte märka sexuella övergrepp på sitt barn?

Jag har funderat på detta och nu behöver jag lite hjälp av allvetande buke så att man kan diskutera frågan lite grann.

Kan en förälder vara ovetande eller blundar dem bara? Nu förstår jag att det inte går att svara på utan är säkerligen från fall till fall, men detta är en tråd för disskution och behöver således inte vara rätt.

Beror det på huruvida långt det hela går?

Borde det inte finnas "spår" på barnet? Ett barn är ju litet?

Ursäkta för tråden, den är ju inte den direkt trevligaste och att jag la den på förälder är just för att den på sätt och vis handlar om föräldrar och barn.

Nu har jag inte läst igenom tråden men svarar på huvudinlägget.

Jag utsattes för sexuella övergrepp under större delen av min barndom. På senare tid har jag fått upp minnesbilder från barndomen och började därför gå hos en kurator. Hon hjälpte mig att berätta för min mamma om vad jag hade utsatts för och hon blev såklart helt förstörd. När det hade lugnat ner sig lite började hon fundera på hur jag var som liten och då blev det som att hon fick otroligt mycket förklarat för sig. Jag var i princip alltid rädd och orolig som liten, ville aldrig bli lämnad ensam och var hellre hos vänner än hemma. För henne var det en stor lättnad att jag berättade, även fast det gjorde att familjen splittrades. Hon känner självklart en stor skuld över att hon inte har upptäckt något och låtit mig bli utsatt.

Som jag minns det så var det för mig aldrig en stor grej det här med övergreppen, jag kunde inte förstå som 9-åring att det var något som var fel. Därför kände jag aldrig att jag skulle berätta för mina föräldrar, hur rädd jag än kunde bli. I det här fallet handlade dessutom om en person som jag alltid sett upp till, en person som lovade mig saker som att jag skulle få spela på hans tv-spel osv, vilket var väldigt stort för en 9-åring som gjorde allt för att få tillbringa lite tid med sin stora förebild.

Så för att svara på din fråga så är det möjligt för en förälder att inte märka om deras barn utsätts för övergrepp. Barn kan inte skilja på vad som är rätt och fel i samma utsträckning som vuxna. Är det dessutom en person man litar på, som man ser upp till, är det lätt hänt att man tror att det är på det här viset det ska vara.