Jamienoble
Trådstartare
Hej allihop,
Jag hittade detta forum när jag googlade om håranalys.
Jag är inte så insatt i hästar, jag är dock djuraktivist så jag tycker om alla djur, hoppas det är okej att skriva här ändå.
Detta kommer att bli ett löjligt långt inlägg, hoppas vissa av er orkar läsa igenom allt.
Jag är en kille på 27 år och har utretts i ca 8 år, jag vet än idag inte vad jag lider av.
Min utredning har i princip stått stilla de senaste 3 åren så det ser inte särskilt ljust ut..
Mitt liv är och har varit ett helvete, jag kan inte göra särskilt mycket som andra kan.
Det är jobbigt när man ser kompisar och bekanta gå vidare i deras liv medans man själv står och stampar i samma pöl..
Allt jag gör blir fel, häromdagen så skulle jag sätta ihop en datorstol, jag har sitsdynan och de två armbågsstöden, på fjärde försöket lyckas jag skruva in de korrekt, jag lyckas sätta de åt fel håll, ut och in, och återigen åt fel håll innan jag lyckas. Jag har ritningarna framför mig men det hjälpte tydligen inte.
Förutom att hjärnan går trögt så är jag ständigt energilös och dessutom så ser jag inte frisk ut, påminner en aning om en pundare.
Jag kan inte förklara med ord hur det känns att leva såhär, det finns liksom ingen mening med livet..
Till skillnad ifrån andra som är i samma sits som mig så behöver jag aldrig ifrågasätta mig själv om jag verkligen är sjuk eller inte. Jag blev nämligen botad för ca 9 år sedan när jag tog Roaccutan mot acne, jag tog en normal kur på ca 7 månader.
2 månader efter att jag hade slutat med Roa så skedde någonting som är ett mysterium än idag.
Jag kom hem sent en natt, hade varit på bio, går in på toaletten, tittar upp mot spegeln och blir helt förundrad.
Trots att det är sent på kvällen så ser jag bättre och friskare ut än vad jag någonsin har gjort tidigare, en enorm skillnad till hur jag brukar se ut annars.
Dagarna efteråt så känner jag av enorma förändringar, tankeverksamheten börjar plötsligt att fungera, lättirritation, koncentrationsproblem, ord/meningar som försvinner, nervositet och resten av alla psykiska besvär är ett minne blott och jag känner mig dessutom pigg i kroppen.
Min kroppslukt(!) förändrades på ett positivt sätt och för första gången så kunde jag forma mitt hår hur jag ville.
Det är nu jag inser att Roaccutan har botat någonting i mig som jag inte ens visste om att jag hade.
Under denna perioden så svävar jag på moln, jag hade aldrig i mitt liv mått så bra. Jag hade lösningar till allt, jag visste hela tiden vad jag skulle säga till folk eftersom jag såg orden framför mig hela tiden, utseendemässigt såg jag så mycket bättre ut att många tjejer vart intresserade av mig, jag kunde se på filmer, läsa artiklar och direkt förstå innebörden. Jag kände mig pigg i kroppen kanske för första gången någonsin, en helt obeskrivlig känsla.
Allting kändes plötsligt så jäkla enkelt, jag visste liksom inte att man kunde må såhär bra.
Kontrasten till hur det var innan eller hur jag har det idag kunde inte vara större.
MEN.. ett halvår senare så vaknar jag upp och ser precis så onormalt blek ut som jag gjorde innan och jag förstår direkt att denna effekt höll på att avta.
Visst var det så.. För varje vecka som gick så kände jag av hur allting blev värre och värre, symptomen kom smygandes tillbaka tills jag blev som jag var förut igen.
Innan jag började att ta Roaccutan så hade jag mina aningar om att någonting kunde vara fel men det var ingenting som jag tog på allvar eftersom jag var så ung. Jag blev alltså botad av ett läkemedel som är känd för att ge många bieffekter.
Jag vet inte hur länge jag har varit sjuk, antingen är det ifrån födseln eller så startade allt när jag var väldigt ung, jag tror att allting förvärrades någonstans under pubertets tiden.
Det tog inte lång tid innan jag började att träffa en husläkare för att försöka leta upp min botbara sjukdom.
Men nu 7-8 år senare så sitter jag här och skriver detta inlägg, fortfarande sjuk, samma symptom, samma längtande efter att kunna få leva ett normalt liv (igen).
Jag har utretts mot det mesta, tagit många blodprov men trots vissa brister så har det aldrig varit någonting som visat någonting konkret.
För första gången på 5 år så bytte jag nyligen husläkare och hon skickade mig direkt till en psykolog eftersom hon tror att jag inbillar mig allting.
Det känns så jävla hopplöst just nu..
Jag har nyligen tagit en håranalys och väntar på svaren.
Jag är rädd att jag kommer att leva såhär under lång tid framöver och "missar" ännu mer av mitt liv.
Eftersom jag knappt får någon hjälp längre ifrån sjukvården så får jag ta saker i egna händer, håranalysen är ett steg på vägen.
Jag önskade att jag hade någon att bolla idéer med, typ någon läkarstudent eller kanske någon som är i en liknande sits som mig..
Vad skulle ni gjort i min sits? Ge upp och acceptera läget eller fortsätta leta?
Om ni har någon aning om vad jag kan lida av så säg gärna till. Skulle verkligen uppskatta all hjälp och idéer.
// Danne
Jag hittade detta forum när jag googlade om håranalys.
Jag är inte så insatt i hästar, jag är dock djuraktivist så jag tycker om alla djur, hoppas det är okej att skriva här ändå.
Detta kommer att bli ett löjligt långt inlägg, hoppas vissa av er orkar läsa igenom allt.
Jag är en kille på 27 år och har utretts i ca 8 år, jag vet än idag inte vad jag lider av.
Min utredning har i princip stått stilla de senaste 3 åren så det ser inte särskilt ljust ut..
Mitt liv är och har varit ett helvete, jag kan inte göra särskilt mycket som andra kan.
Det är jobbigt när man ser kompisar och bekanta gå vidare i deras liv medans man själv står och stampar i samma pöl..
Allt jag gör blir fel, häromdagen så skulle jag sätta ihop en datorstol, jag har sitsdynan och de två armbågsstöden, på fjärde försöket lyckas jag skruva in de korrekt, jag lyckas sätta de åt fel håll, ut och in, och återigen åt fel håll innan jag lyckas. Jag har ritningarna framför mig men det hjälpte tydligen inte.
Förutom att hjärnan går trögt så är jag ständigt energilös och dessutom så ser jag inte frisk ut, påminner en aning om en pundare.
Jag kan inte förklara med ord hur det känns att leva såhär, det finns liksom ingen mening med livet..
Till skillnad ifrån andra som är i samma sits som mig så behöver jag aldrig ifrågasätta mig själv om jag verkligen är sjuk eller inte. Jag blev nämligen botad för ca 9 år sedan när jag tog Roaccutan mot acne, jag tog en normal kur på ca 7 månader.
2 månader efter att jag hade slutat med Roa så skedde någonting som är ett mysterium än idag.
Jag kom hem sent en natt, hade varit på bio, går in på toaletten, tittar upp mot spegeln och blir helt förundrad.
Trots att det är sent på kvällen så ser jag bättre och friskare ut än vad jag någonsin har gjort tidigare, en enorm skillnad till hur jag brukar se ut annars.
Dagarna efteråt så känner jag av enorma förändringar, tankeverksamheten börjar plötsligt att fungera, lättirritation, koncentrationsproblem, ord/meningar som försvinner, nervositet och resten av alla psykiska besvär är ett minne blott och jag känner mig dessutom pigg i kroppen.
Min kroppslukt(!) förändrades på ett positivt sätt och för första gången så kunde jag forma mitt hår hur jag ville.
Det är nu jag inser att Roaccutan har botat någonting i mig som jag inte ens visste om att jag hade.
Under denna perioden så svävar jag på moln, jag hade aldrig i mitt liv mått så bra. Jag hade lösningar till allt, jag visste hela tiden vad jag skulle säga till folk eftersom jag såg orden framför mig hela tiden, utseendemässigt såg jag så mycket bättre ut att många tjejer vart intresserade av mig, jag kunde se på filmer, läsa artiklar och direkt förstå innebörden. Jag kände mig pigg i kroppen kanske för första gången någonsin, en helt obeskrivlig känsla.
Allting kändes plötsligt så jäkla enkelt, jag visste liksom inte att man kunde må såhär bra.
Kontrasten till hur det var innan eller hur jag har det idag kunde inte vara större.
MEN.. ett halvår senare så vaknar jag upp och ser precis så onormalt blek ut som jag gjorde innan och jag förstår direkt att denna effekt höll på att avta.
Visst var det så.. För varje vecka som gick så kände jag av hur allting blev värre och värre, symptomen kom smygandes tillbaka tills jag blev som jag var förut igen.
Innan jag började att ta Roaccutan så hade jag mina aningar om att någonting kunde vara fel men det var ingenting som jag tog på allvar eftersom jag var så ung. Jag blev alltså botad av ett läkemedel som är känd för att ge många bieffekter.
Jag vet inte hur länge jag har varit sjuk, antingen är det ifrån födseln eller så startade allt när jag var väldigt ung, jag tror att allting förvärrades någonstans under pubertets tiden.
Det tog inte lång tid innan jag började att träffa en husläkare för att försöka leta upp min botbara sjukdom.
Men nu 7-8 år senare så sitter jag här och skriver detta inlägg, fortfarande sjuk, samma symptom, samma längtande efter att kunna få leva ett normalt liv (igen).
Jag har utretts mot det mesta, tagit många blodprov men trots vissa brister så har det aldrig varit någonting som visat någonting konkret.
För första gången på 5 år så bytte jag nyligen husläkare och hon skickade mig direkt till en psykolog eftersom hon tror att jag inbillar mig allting.
Det känns så jävla hopplöst just nu..
Jag har nyligen tagit en håranalys och väntar på svaren.
Jag är rädd att jag kommer att leva såhär under lång tid framöver och "missar" ännu mer av mitt liv.
Eftersom jag knappt får någon hjälp längre ifrån sjukvården så får jag ta saker i egna händer, håranalysen är ett steg på vägen.
Jag önskade att jag hade någon att bolla idéer med, typ någon läkarstudent eller kanske någon som är i en liknande sits som mig..
Vad skulle ni gjort i min sits? Ge upp och acceptera läget eller fortsätta leta?
Om ni har någon aning om vad jag kan lida av så säg gärna till. Skulle verkligen uppskatta all hjälp och idéer.
// Danne
