Jag hade den mest fantastiska dröm inatt. Jag drömde att jag läste en bok som innehöll den mest märkvärdiga och besynnerliga berättelse och jag vaknade som en annan människa än den jag somnade som.
Berättelsens titel var ”Den vackraste lilla berättelsen” och det var precis vad den var, den vackraste lilla berättelsen. Jag skulle så oerhört gärna vilja återge den ordagrant men nu i vaket tillstånd kan jag inte komma på vilka ord det var som berörde, förändrade och mjukade upp. Det känns som att jag läste på ett helt främmande språk, men ett språk där jag förstod vartenda andetag.
De var som klirrande glas, som metalliska vindspel, som en vårlig flöjtmelodi, som sångfåglarnas röster. Som skrattet hos en älskad vän, som violinspel i en lyckligt rusande tonföljd.
De var som spegeln på sjön, som krusningen av regnet, som solens bländande sommareld, som glansen i daggdropparna, som de lysande klara färgerna hos vårens och sommarens blommor, som skönheten i de vilda djuren och som kattsilvrets glitter i klippan.
De var som solvarma jordgubbar och spelkuleblåbär, som smultron och harsyra och som hjortron på myren en varm sommardag med åska i luften.
De var som ett os av skog och barr och bär och salt och glädje och allsköns levande lockande dofter.
De var som solstrålens varma smekning mot kinden, som den solbeströdda klipphällen under barfotafoten, som de intensivt gröna grässtråna man låter handflatan stryka över, som värmen från en rund hästrygg, som krafset från ett älskat husdjur och som mjukheten i hänförelsen över livet självt.
Den vackraste lilla berättelsen var som skratt och prat, tårar och längtan, lycka, glädje, besinningslös energi, vänskap, vänlighet, gemenskap, ömsinthet och ett inte så litet mått av ömtålighet.
Jag skulle vilja drömma drömmen på riktigt för att få hitta boken i verkligheten, läsa berättelsen som sann och lära mig språket den är skriven på.
Berättelsens titel var ”Den vackraste lilla berättelsen” och det var precis vad den var, den vackraste lilla berättelsen. Jag skulle så oerhört gärna vilja återge den ordagrant men nu i vaket tillstånd kan jag inte komma på vilka ord det var som berörde, förändrade och mjukade upp. Det känns som att jag läste på ett helt främmande språk, men ett språk där jag förstod vartenda andetag.
De var som klirrande glas, som metalliska vindspel, som en vårlig flöjtmelodi, som sångfåglarnas röster. Som skrattet hos en älskad vän, som violinspel i en lyckligt rusande tonföljd.
De var som spegeln på sjön, som krusningen av regnet, som solens bländande sommareld, som glansen i daggdropparna, som de lysande klara färgerna hos vårens och sommarens blommor, som skönheten i de vilda djuren och som kattsilvrets glitter i klippan.
De var som solvarma jordgubbar och spelkuleblåbär, som smultron och harsyra och som hjortron på myren en varm sommardag med åska i luften.
De var som ett os av skog och barr och bär och salt och glädje och allsköns levande lockande dofter.
De var som solstrålens varma smekning mot kinden, som den solbeströdda klipphällen under barfotafoten, som de intensivt gröna grässtråna man låter handflatan stryka över, som värmen från en rund hästrygg, som krafset från ett älskat husdjur och som mjukheten i hänförelsen över livet självt.
Den vackraste lilla berättelsen var som skratt och prat, tårar och längtan, lycka, glädje, besinningslös energi, vänskap, vänlighet, gemenskap, ömsinthet och ett inte så litet mått av ömtålighet.
Jag skulle vilja drömma drömmen på riktigt för att få hitta boken i verkligheten, läsa berättelsen som sann och lära mig språket den är skriven på.
