Ambivalens (skriver av mig)

[tviggo]

Hej!
Känner inte riktigt för att skriva under mitt vanliga nick så väljer att vara anonym.
Behöver få ur mig lite av mina känslor och även få andras tankar och erfarenheter kring detta.
Är gravid i snart tredje månaden.
Har haft lite groende barnlängtan sedan tonåren ungefär, nu är jag några år över 20.

Lever i en fast relation som är bra. Har ett okej jobb som duger tills vidare även om jag inte kan se mig på samma ställe om ett par år.
Utbildning var tanken i framtiden.
Har ett bra boende.

Graviditeten var inte helt planerad men heller inte oväntad med tanke på strul med p-medel (tål hormoner dåligt) och vi kände väl båda att händer det så händer det.
Innan det hände så kände jag ändå ibland att jag nog ville vänta lite med barn och att jag kanske ville göra lite andra saker först.
Samtidigt så längtade jag ibland massor och kände att jag ville bli en hyfsat ung förälder.

Sedan jag blev gravid har jag dock inte känt mig glad alls. Ibland kanske det kommer någon glimt av glädje/spänning men mestadels mår jag dåligt och ibland grämer jag mig lite över vissa saker (såsom att jag hade velat komma igång ordentligt med ridningen igen), kanske jobba i stall igen osv.

Jag hade så gärna velat vara glad men nu känns det ofta jobbigt och tufft.
Samtidigt VILL jag ju ha barn någon gång och jag har ju längtat ihjäl mig stundtals...
Så varför känner jag då så här? Är det vanligt att vara rädd för att man kanske inte är redo?

Ni som känner att ni har någon tanke kring detta kan väl komma med lite vettiga synpunkter och råd.
Behöver prata av mig men har inte kunnat göra det med vare sig familj eller vänner, ingen vet något då jag inte velat berätta än.

 

[trazel]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Det är många som har tankarna som du har!

Varför skulle du inte kunna jobba i ett stall när du har barn? Varför kan du inte utbilda dig när du har barn? Varför kan du inte ta upp ridningen när du har barn?

Jag ser inga hinder till att göra sådant man vill bara för att man har barn.

För mig blev prioriteringarna väldigt annorlunda efter jag fick barn. Jag kommer börja plugga på högskola när jag är 26 år och tvåbarnsmor. Då vet jag vad jag vill i livet! Jag tror inte att jag gjort rätt val av utbildning utan den livserfarenheten som barn har gett mig.

Att få barn har inte berövat mig något. Men de har tillfört otroligt mycket i mitt liv.

 

[_bed_of_roses_]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag hade lite samma tankar som dig, ville så gärna ha barn men då kom det mycket uppoffringar på köpet och vissa gånger tänkte jag att varför sparade jag ens barnet. Jag var lixom rädd ibland att jag inte skulle klara av det men ju senare i graviditeten jag kom la det sig mer och mer och var mycket gladare. Och sen dag 1 då dottern kom har jag aldrig ångrat mig och vet inte vad jag skulle göra utan henne för hon är mitt allt.

Om du har nån vän/släkting du kan prata med så gör det för att öppna sitt hjärta för nån är jätte bra för att gå och ha allt inom sig gjorde bara mig frustrerad. att någon lyssnar på dig och inte dömer dig för vad du tänker e viktigt.

 

[tviggo]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Tack båda två!

Det är många som har tankarna som du har!

Varför skulle du inte kunna jobba i ett stall när du har barn? Varför kan du inte utbilda dig när du har barn? Varför kan du inte ta upp ridningen när du har barn?

Jag ser inga hinder till att göra sådant man vill bara för att man har barn.

Visserligen... det är väl kanske att jag är rädd att det liksom aldrig kommer bli av, att allt annat ska komma emellan.

Jag hade lite samma tankar som dig, ville så gärna ha barn men då kom det mycket uppoffringar på köpet och vissa gånger tänkte jag att varför sparade jag ens barnet. Jag var lixom rädd ibland att jag inte skulle klara av det men ju senare i graviditeten jag kom la det sig mer och mer och var mycket gladare. Och sen dag 1 då dottern kom har jag aldrig ångrat mig och vet inte vad jag skulle göra utan henne för hon är mitt allt.

Ungefär när slutade de här jobbiga tankarna komma? Höll de i sig under hela graviditeten?
Är lite rädd för det också, att jag ska fortsätta må så här i flera månader till.


Hur blev det med era vänner när ni fick barn?
De som inte har barn alltså.
Jag har inte så många vänner med barn, tror att jag tyvärr kanske kommer glida ifrån vissa mer och mer.
Men man träffar väl kanske nya, förhoppningsvis.

 

[trazel]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

För mig blev det ingen skillnad alls med vännerna för att jag fått barn. De som inte var nära vänner hade redan trillat bort i och med att jag flyttat ett par mil. Då märker man vilka som tycker man är värd den "pendlingen" för att träffas.

Sen var jag inte överdrivet social med vänner innan vi fick barn heller, men vi har fortfarande "tjejkvällar" ibland och bara umgås med god mat. Ingen av mina vänner som jag hade innan jag fick barn har fått barn. Det är alltid som sist vi träffades när vi träffas.

Mina vänner är mer än gärna barnvakt också, men det har de inte blivit betrodda med än. Kanske när sonen blir så stor att han kan prata mer och göra sig förstådd bättre.

 

[_bed_of_roses_]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Dom tankarna började släppa mer och mer efter att man verkligen förstod att man var med barn typ när man såg magen växa och man kunde känna den röra och sparka i magen.

Jag var den första av alla mina vänner som fick barn och jag gled ifrån dom, men då är jag några år äldre än dom. innan var vi ett tjej gäng som var tajta men efter att dottern kom så hörde man mindre och mindre från dom då man inte kunde hänga på som innan. Men mycket av det var för att man inte ville åka ut så mycket utan var hemma och va med bebis istället.

Men sedan har man fått mycket nya vänner som man e så glad över, och många av dom e mammor och pappor som har barn och man fick umgås med folk på samma plan som en.

 

[westernsuzie]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag är gravid i vecka 28 och känner igen många av dina tankar. Vi hade absolut inte planerat barn och jag har aldrig haft någon större barnlängtan, men när jag blev gravid kändes det ändå helt otänkbart med abort. Tankarna och känslorna gick minst sagt fram och tillbaka de första månaderna, men de jobbiga tankarna försvann när jag började känna bebin sparka och fick se den på ultraljudet. Då började jag verkligen fatta att det är ett litet barn där inne och nu tycker jag om kiddon mer och mer för varje dag som går. Bara tanken på att det skulle hända något hemskt med barnet får mig att vilja börja storgråta. Visst kan jag fortfarande tänka att "shit, vad har vi gett oss in på??", men känslan att jag verkligen verkligen vill ha det här lilla barnet är större

 

[Mabuse]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag tror att de tankarna är rätt vanliga om man får barn tidigt, innan man hunnit det man vill hinna. Jag håller inte med om att barn inte är ett hinder för nånting, det finns massor med saker som går bra att göra utan barn, men blir betydligt krångligare med. Kanske såpass krångliga att man inte längre tycker det är värt det. Finns det då en del såna saker på listan över saker man velat göra i livet när man blir med barn, så är det kanske inte så konstigt om man känner sig ambivalent.

Tycker inte heller det är konstigt att vara helt säker på att man vill ha barn, men lika säker på att man inte vill ha dem nu. Så är det med mycket, tycker jag - för egen del vill jag absolut ha häst nån dag, men absolut inte nu.

 

[mino]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Det är rätt logiskt att ha dubbla känslor inför att bli förälder. Dels är det en helt ny situation och en rätt kraftig förändring av tillvaron och dels är det en fysisk process man ska igenom med graviditet, förlossning och amning. Man kan nånstans känna sig glad på ett övergripande plan, även om man känner sig kluven och tveksam i den konkreta situationen. Du är fortfarande tidigt i graviditeten och det blir mer konkret efter ultraljudet och kanske när man börjar hitta ett eget sätt att tänka på barnet och situationen som man gillar och känner sig bekväm med. Oron och tveksamheten är ett sätt att börja bearbeta det man ska igenom, det känns betydligt mer osunt med en blivande förälder som inte alls tvekar och tänker utan bara har romantiska idéer om hur det är att vara förälder.

Min känsla är fö att det börjar bli trendigt att skaffa familj tidigt. Har själv varit på två bröllop i år där de som gift sig varit nittiotalister.

 

[Mabuse]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Om man ska tro statistiken så är trenden fortfarande att folk väntar längre med att skaffa barn. Däremot tycks det vara enorm skillnad mellan olika samhällsgrupper när man väljer att skaffa barn, högutbildad i storstad får barn typ tio år senare än landsortsbor med lägre utbildning, vilket säkert delvis beror på de ekonomiska och praktiska förutsättningar en storstadsstudent har att ha barn.

Gifta sig är ju något annat, kanske, väntar dina nittiotalsvänner barn också, eller menar du just giftemålet som familjebildning?

 

[mino]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag vet inte om de tänker skaffa barn på en gång, men som jag uppfattar det så verkar det vara en del av paketet. Och jämför jag med min generation så är giftermål för oss väldigt stort och tas nästan på större allvar än att skaffa barn, jag kan knappt påminna mig om någon som gifte sig före 30 och definitivt inte före 25. Ingen ville gifta sig då, nu tycks det vara tufft. Så nånting är annorlunda nu, kanske en del av hela hemmafrutrenden, det är betydligt mer accepterat än tidigare att vara präktig och rekorderlig och våga ta steg i familjebildandet och jag tror att att vi kommer att se allt mer av detta. Underbara Clara är väl en av de mest lästa bloggarna i Sverige och hon är ju ett typiskt exempel på denna trend.

 

[Mabuse]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Kanske en trend begränsad till vissa speficika kretsar? Väldigt få i min bekantskapskrets har fått barn innan trettio, och de nittiotalister jag känner har inga som helst planer på barn i brådrasket, de har fullt upp att kryssa sig fram på bostadsmarknaden och jobb/studiemarknaden.

Jag har inte fått uppfattningen om att det handlar om att de inte vågar ta steget till barn, utan snarare nån sorts insikt i att det kanske inte är jättebra förutsättningar för barn när man bor tillfälligt i tredje hand och inte vet om man tänker plugga i göteborg, jobba i stockholm eller vara voluntär i costa rica nästa termin.

 

[trazel]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Om man ska tro statistiken så är trenden fortfarande att folk väntar längre med att skaffa barn. Däremot tycks det vara enorm skillnad mellan olika samhällsgrupper när man väljer att skaffa barn, högutbildad i storstad får barn typ tio år senare än landsortsbor med lägre utbildning, vilket säkert delvis beror på de ekonomiska och praktiska förutsättningar en storstadsstudent har att ha barn.

Gifta sig är ju något annat, kanske, väntar dina nittiotalsvänner barn också, eller menar du just giftemålet som familjebildning?

Jag tror du har en poäng i det du skriver. Jag är väl raka motsatsen till dig om jag förstått din situation rätt. Bor i en liten ort (< 10 000 invånare), är relativt ung förälder (fick första som 23 åring), och enbart gymnasieutbildning. När vi varit på öppna förskolan och även bland föräldrarna på sonens förskola så är de absolut flesta i samma ålder som jag.

Jag har aldrig känt att jag varit ung jämfört med de andra. Det har dock funnits någon som varit äldre (uppskattningsvis 35+), men den klara majoriteten har varit i min ålder, +/- ett par år. Jag tror att de känt sig mer "annorlunda" än vad jag gjort.

 

[Petruska]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag har inte fått uppfattningen om att det handlar om att de inte vågar ta steget till barn, utan snarare nån sorts insikt i att det kanske inte är jättebra förutsättningar för barn när man bor tillfälligt i tredje hand och inte vet om man tänker plugga i göteborg, jobba i stockholm eller vara voluntär i costa rica nästa termin.

Jag har hört just Underbara Clara säga på radio att det är en trend att gifta sig ung (och bli familjefundamentalist, lade jag till i mitt inre, möjligen var det inte en helt rättvis tolkning av UC). Men man kan ju fundera på hur få personer det minst kan gälla, och ändå vara en trend. Det finns ju också utrymme för lite trender i olika riktningar, samtidigt som den statistiska tendensen är en annan.

Och vi vet ju att folk bildar familj enligt olika mönster i olika delar av landet och samhället.

Jag tänker mig inte ens att den relativt sena familjebildningen i storstäderna behöver vara orsakad av så pass problematiska saker som bostadsmarknaden, utan snarare på att man lättare ser fler möjliga livsstilar i städerna - som att plugga eller bli volontär i Costa Rica. Den sorts vuxenhet som familjebildning innebär, brådskar inte, för det finns så mycket mer att göra och utveckla. Tänker jag mig.

Det är ju också lite underligt att flera år före 50 vara helt "klar" med hela familjegrejen pga tidigt barnafödande, särskilt när ens jämnåriga bekanta inte är det. Om man tänker på lämpliga åldrar för familjebildning även från det perspektivet, menar jag. Samtidigt som det väl är ungefär samma frihet som man annars hade haft några år av före, tex, 33.

 

[trazel]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag har hört just Underbara Clara säga på radio att det är en trend att gifta sig ung (och bli familjefundamentalist, lade jag till i mitt inre, möjligen var det inte en helt rättvis tolkning av UC). Men man kan ju fundera på hur få personer det minst kan gälla, och ändå vara en trend. Det finns ju också utrymme för lite trender i olika riktningar, samtidigt som den statistiska tendensen är en annan.

Och vi vet ju att folk bildar familj enligt olika mönster i olika delar av landet och samhället.

Jag tänker mig inte ens att den relativt sena familjebildningen i storstäderna behöver vara orsakad av så pass problematiska saker som bostadsmarknaden, utan snarare på att man lättare ser fler möjliga livsstilar i städerna - som att plugga eller bli volontär i Costa Rica. Den sorts vuxenhet som familjebildning innebär, brådskar inte, för det finns så mycket mer att göra och utveckla. Tänker jag mig.

Det är ju också lite underligt att flera år före 50 vara helt "klar" med hela familjegrejen pga tidigt barnafödande, särskilt när ens jämnåriga bekanta inte är det. Om man tänker på lämpliga åldrar för familjebildning även från det perspektivet, menar jag. Samtidigt som det väl är ungefär samma frihet som man annars hade haft några år av före, tex, 33.

Jag skulle vilja påstå att mina jämnåriga bekanta är på ungefär samma ställe i livet som jag är nu (25 år och snart tvåbarnsmamma). Visst har jag ytligt bekanta som går på högskola/universitet, är ute och försöker förbättra världen och inte har en tanke på familjeliv. Men i min bekantskapskrets så är vi på samma ställe i livet och kan inte tänka mig att den skillnaden kommer vara jättestor om 25 år heller.

För mig är det märkligt att vänta med barn "så länge som möjligt", jag vill (förhoppningsvis) hinna med att se mina barnbarn växa upp också. Förutsättningarna för det är ju högre desto tidigare man får sina barn, även om det aldrig kan bli någon garanti.

 

[mino]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Om man tror på tesen att ungdomar alltid vill göra uppror mot det föräldragenerationen vurmar för så är väl iofs småborgerliga värderingar och tidigt familjebildande ett ganska lämpligt uppror just nu. Om 00-talet var ett årtionde där porrighet var det upproriska så kanske 10-talet är präktigheten och familjebildandets.

Ang detta med olika grupperingar så har det ju tidigare funnits ett samband mellan sen familjebildning och utbildningsgrad, men det stämmer inte på de kretsar som de gifta nittiotalister jag känner befinner sig, snarare är de i ganska bohemiska kretsar med alternativa livsstilar och med media- och konstnärsambitioner.

 

[Petruska]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Men i min bekantskapskrets så är vi på samma ställe i livet och kan inte tänka mig att den skillnaden kommer vara jättestor om 25 år heller.

Jovisst, om umgänget är så homogent. Mitt är det inte.

Ang detta med olika grupperingar så har det ju tidigare funnits ett samband mellan sen familjebildning och utbildningsgrad, men det stämmer inte på de kretsar som de gifta nittiotalister jag känner befinner sig, snarare är de i ganska bohemiska kretsar med alternativa livsstilar och med media- och konstnärsambitioner.

Intressant. Det där har jag funderat på. Jag själv och några av mina vänner kan räknas till sådana kretsar, och vi fick barn tidigt. Jag tycker tex själv att jag fick barn ca tio år tidigare än man rimligen skulle ha förväntat sig. Jag har förstås funderat på hur våra barn kommer att göra, de är ca 20-26 år gamla nu och även de rätt "bohemiska". Jag har inte hört talas om vare sig bröllop eller barnafödande ännu, men jag ser framtiden an med spänning.

Jag tror nog att flera av våra barn tycker att vi fick barn för tidigt - jag vill ge dem delvis rätt också - och jag föreställer mig att de kommer att få barn senare därför.

 

[trazel]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jovisst, om umgänget är så homogent. Mitt är det inte.

Precis vad jag menar. Vi är inte alla lika!

Jag trivs väldigt bra med mitt "homogena" umgänge.

 

[tviggo]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Intressant diskussion som tog fart! Jättekul att läsa alla svar.

Det är rätt logiskt att ha dubbla känslor inför att bli förälder. Dels är det en helt ny situation och en rätt kraftig förändring av tillvaron och dels är det en fysisk process man ska igenom med graviditet, förlossning och amning. Man kan nånstans känna sig glad på ett övergripande plan, även om man känner sig kluven och tveksam i den konkreta situationen. Du är fortfarande tidigt i graviditeten och det blir mer konkret efter ultraljudet och kanske när man börjar hitta ett eget sätt att tänka på barnet och situationen som man gillar och känner sig bekväm med. Oron och tveksamheten är ett sätt att börja bearbeta det man ska igenom, det känns betydligt mer osunt med en blivande förälder som inte alls tvekar och tänker utan bara har romantiska idéer om hur det är att vara förälder.

Ja jag tror att du har rätt där, och jag börjar mer och mer inse, när jag ser till mig själv som person, att just denna reaktion kanske ändå inte är så oväntad.
Jag är på gott och ont typen som grubblar mycket, ser för och nackdelar i allt.
Stöter och blöter i det oändliga.
Hade varit skönt att bara kunna slappna av och "åka med" ibland.
Livet går ju inte alltid att styra, som bekant.

Jag hoppas bara för min egen skull att lugnet mer och mer skall infinna sig, så att jag slipper denna gnagande oro som suger all min kraft just nu.
Hade liksom inte väntat mig att det skulle kännas så här
Hade en romantiserad bild av just graviditeten förut, att det bara skulle vara mysigt, spännande och häftigt.

 

[Mabuse]

Sv: Ambivalens (skriver av mig)

Jag tror du har en poäng i det du skriver. Jag är väl raka motsatsen till dig om jag förstått din situation rätt. Bor i en liten ort (< 10 000 invånare), är relativt ung förälder (fick första som 23 åring), och enbart gymnasieutbildning. När vi varit på öppna förskolan och även bland föräldrarna på sonens förskola så är de absolut flesta i samma ålder som jag.

Jag har aldrig känt att jag varit ung jämfört med de andra. Det har dock funnits någon som varit äldre (uppskattningsvis 35+), men den klara majoriteten har varit i min ålder, +/- ett par år. Jag tror att de känt sig mer "annorlunda" än vad jag gjort.

Jag fick mitt första barn när jag var 34, och jag har nog aldrig känt mig särskilt gammal jämfört med andra föräldrar i området där jag bor. Jag är en rätt genomsnittlig småbarnsmamma här. En tjugotreårig mamma däremot hade verkligen stuckit ut, tror inte det finns nån bland förskoleföräldrarna som är så ung. Så jag tror verkligen att det skiljer rätt mycket beroende på vart man bor.

När jag själv var 23 var jag singel, precis hemkommen från ett halvår i London, påbörjade precis en fyraårig högskoleutbildning, och bodde tillfälligt hemma hos föräldrarna i väntan på studentrum. Så barn var inget alternativ alls då.