Alternativ terapi

Den riktiga terapin får jag ju vänta på. Så jag lär ju inte kunna vända det här läget på bra länge. Men det finns ju ett tillfälle som åtminstone tillfälligt kan få mig att glömma allt som känns tungt. Det är när jag rider. Då glömmer jag allt som inte finns där i just det ögonblicket.

Igår kväll, innan jag skulle somna, så låg jag och tänkte på hästen jag red igår och fantiserade om hur det skulle kännas att rida dressyr på honom. Med den fantasibilden för mitt inre öga, kunde jag somna med ett leende.

I morse var det lika tungt som vanligt. Av någon anledning så är alltid morgon och förmiddag värst. Det blev inget särskilt gjort under förmiddagen och runt lunch så åkte jag till stallet. Jag red ut på egen hand idag. Fuxfröken var pigg och lite spänd. På hemvägen när vi skulle passera några hus så blev hon väldigt överspänd och det kändes som att sitta på dynamit, men vi kom förbi utan missöden.

Även om fuxfröken inte gav samma fantastiska känsla som gentlemannen igår, så har det ändå en positiv effekt på mig. Ridningen är min alternativa terapi. Jag önskar ju att jag kunde ha en egen häst och rida varje dag, men som det ser ut nu så går det inte. Jag har kikat på möjligheter att skapa utrymme för att ha en egen häst, men lyckas inte hela vägen. De åtgärder jag kan vidta, räcker bara till en halv häst.