Mitt humör är helt åt helvete och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till längre
*Häftiga och plötsliga aggressionsutbrott utan större orsaker
*Vilja att förstöra saker i samband med aggressionerna, även mig själv (en knäskål fick krosskador i ett försök att trycka ner aggressionerna för länge = enorm frustration, som slutade med ett knä i en stenvägg)
*Efteråt mycket nere/dåligt mående, eftersom att jag egentligen inte VILL vara arg, men blir det dessvärre ändå. Ofta, numera nästan dagligen.
Utåt sett fungerar jag fortfarande bra, då jag inte alls upplever att jag blir lika arg då? Däremot när jag är ensam eller endast tillsammans med min sambo, då kan jag flippa ur för minsta sak
Mår verkligen ENORMT dåligt för detta, eftersom jag är väl medveten om att det förvärras hela tiden. Jag är även rädd för att söka hjälp (vet inte ens var man vänder sig?) eftersom jag är rädd att det ska "synas?" senare, om man t e x söker nytt jobb? Att den här personen nog inte är så stabil...?
Tidigare kunde det vara någon dag då och då som allt var lite jobbigare/lite mer lättirriterad, men nu är det i stort sett hela tiden. Jag upplever också att jag tar alltmer distans till saker som jag innan älskat - även mina hundar. Ibland känner jag att jag hatar allt och alla och bara vill vara ifred
Det ÄR inte jag, egentligen!
Jag misstänker att bl a alltför mycket jobb (250 h/månad i snitt), brist på sömn de senaste fyra åren (pga allt jobbande), en underliggande deppighet samt enorm känsla av att aldrig hinna med/prestationsångest gör sig gällande. Dessutom börjar jag känna mig gammal, känner att jag borde ha pluggat för flera år sedan istället för att jobba, men vet fortfarande inte till vad. Sådana känslor spär på frustrationen ännu mer
Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär längre, jag vill vara pigg och glad! (vilket var väldigt länge sedan jag var...)
*Häftiga och plötsliga aggressionsutbrott utan större orsaker
*Vilja att förstöra saker i samband med aggressionerna, även mig själv (en knäskål fick krosskador i ett försök att trycka ner aggressionerna för länge = enorm frustration, som slutade med ett knä i en stenvägg)
*Efteråt mycket nere/dåligt mående, eftersom att jag egentligen inte VILL vara arg, men blir det dessvärre ändå. Ofta, numera nästan dagligen.
Utåt sett fungerar jag fortfarande bra, då jag inte alls upplever att jag blir lika arg då? Däremot när jag är ensam eller endast tillsammans med min sambo, då kan jag flippa ur för minsta sak
Mår verkligen ENORMT dåligt för detta, eftersom jag är väl medveten om att det förvärras hela tiden. Jag är även rädd för att söka hjälp (vet inte ens var man vänder sig?) eftersom jag är rädd att det ska "synas?" senare, om man t e x söker nytt jobb? Att den här personen nog inte är så stabil...?
Tidigare kunde det vara någon dag då och då som allt var lite jobbigare/lite mer lättirriterad, men nu är det i stort sett hela tiden. Jag upplever också att jag tar alltmer distans till saker som jag innan älskat - även mina hundar. Ibland känner jag att jag hatar allt och alla och bara vill vara ifred
Det ÄR inte jag, egentligen!
Jag misstänker att bl a alltför mycket jobb (250 h/månad i snitt), brist på sömn de senaste fyra åren (pga allt jobbande), en underliggande deppighet samt enorm känsla av att aldrig hinna med/prestationsångest gör sig gällande. Dessutom börjar jag känna mig gammal, känner att jag borde ha pluggat för flera år sedan istället för att jobba, men vet fortfarande inte till vad. Sådana känslor spär på frustrationen ännu mer
Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär längre, jag vill vara pigg och glad! (vilket var väldigt länge sedan jag var...)