G
Gisburne
Av diverse anledningar sitter jag nu här med ytterligare en omplaceringshund. Och jag behöver alla råd jag kan få, eftersom hennes problem är något jag inte stött på tidigare. Hon är rädd, både för andra hundar och vissa människor (tonfall) och hon är tillbakadragen, deprimerad, försiktig och väldigt tafatt. Hon verkar knappt veta hur man tuggar mat, vilket leder till att hon sällan äter mer än någon ynka tugga. Hon är totalt ointresserad av godis och "gottigheter" som kött, tuggpinnar, grisöron och så vidare.
Exakt varför hon har blivit såhär vet jag inte, men jag vet att hon kommer ifrån en familj där det har bråkats en hel del, och där hon inte haft någon riktig ledare som satt gränser och talat om för henne vad hennes position i familjen är.
Igår kväll gick jag en kort promenad med henne i koppel (hon vandrar iväg annars och kommer INTE när man ropar) och gick efter Memea Mohlins metod att utan att dra i kopplet förklara att "det är vi två som samtalar" och så vidare. Första minuten drog hon i kopplet och var allmänt ointresserad av både mig och promenaden som sådan. Men efter ett par enkla tillrättavisningar så slutade hon dra i kopplet, blev mer lyhörd på mig och MYCKET enklare att gå med. Hon följde mig istället för att gå i motsatt riktning på egen hand. Det kändes naturligtvis som en triumf att så snabbt få bättre kontakt med henne, men jag är lite osäker på hur jag ska fortsätta.
Jag vill ju befästa mig själv som ledare, men den här vovven har ju aldrig haft någon (sin mamma möjligen) och eftersom hon är så introvert så verkar hon se hela världen som ett stort minfält - vilket resulterar i att hon hela tiden går och är på helspänn för hästar som rör sig, mina andra hundar som springer och leker, snödrivor, bilar, staketstolpar etc. Hon är liksom totalt fokuserad på omgivningen och verkar ganska svår att nå. Och så förstår hon inte riktigt beröm heller, så det är svårt att få henne att förstå skillnaden på "nej" och "bra". Jag arbetar givetvis med tonfallet, men hon verkar i vissa stunder ta allt som kommer ur min mun som bannor. Och godis vill hon inte ha, som sagt...
Efter att ha haft henne här i snart 3 dar så känner jag att det finns en extremt mysig vovve därinne, bakom hennes intelligenta blick, men hur når jag den? Hur får jag henne att våga umgås med mig och de andra hundarna, när hon hela tiden drar sig undan och hoppar på ytterdörren för att komma ut? (Tydligen har hon lyckats öppna dörren några gånger i sin förra familj och dragit iväg på egen hand. Hon har också kommit hem ensam efter att ha "smitit" från promenader med sin förra ägare.) Jag är inte redo att ge upp på henne, utan vill kämpa till sista svettdroppen om det krävs. Tiden får utvisa om det går att få ordning på henne, helt enkelt.
(Hon har precis fyllt 13 månader.)
Exakt varför hon har blivit såhär vet jag inte, men jag vet att hon kommer ifrån en familj där det har bråkats en hel del, och där hon inte haft någon riktig ledare som satt gränser och talat om för henne vad hennes position i familjen är.
Igår kväll gick jag en kort promenad med henne i koppel (hon vandrar iväg annars och kommer INTE när man ropar) och gick efter Memea Mohlins metod att utan att dra i kopplet förklara att "det är vi två som samtalar" och så vidare. Första minuten drog hon i kopplet och var allmänt ointresserad av både mig och promenaden som sådan. Men efter ett par enkla tillrättavisningar så slutade hon dra i kopplet, blev mer lyhörd på mig och MYCKET enklare att gå med. Hon följde mig istället för att gå i motsatt riktning på egen hand. Det kändes naturligtvis som en triumf att så snabbt få bättre kontakt med henne, men jag är lite osäker på hur jag ska fortsätta.
Jag vill ju befästa mig själv som ledare, men den här vovven har ju aldrig haft någon (sin mamma möjligen) och eftersom hon är så introvert så verkar hon se hela världen som ett stort minfält - vilket resulterar i att hon hela tiden går och är på helspänn för hästar som rör sig, mina andra hundar som springer och leker, snödrivor, bilar, staketstolpar etc. Hon är liksom totalt fokuserad på omgivningen och verkar ganska svår att nå. Och så förstår hon inte riktigt beröm heller, så det är svårt att få henne att förstå skillnaden på "nej" och "bra". Jag arbetar givetvis med tonfallet, men hon verkar i vissa stunder ta allt som kommer ur min mun som bannor. Och godis vill hon inte ha, som sagt...
Efter att ha haft henne här i snart 3 dar så känner jag att det finns en extremt mysig vovve därinne, bakom hennes intelligenta blick, men hur når jag den? Hur får jag henne att våga umgås med mig och de andra hundarna, när hon hela tiden drar sig undan och hoppar på ytterdörren för att komma ut? (Tydligen har hon lyckats öppna dörren några gånger i sin förra familj och dragit iväg på egen hand. Hon har också kommit hem ensam efter att ha "smitit" från promenader med sin förra ägare.) Jag är inte redo att ge upp på henne, utan vill kämpa till sista svettdroppen om det krävs. Tiden får utvisa om det går att få ordning på henne, helt enkelt.
(Hon har precis fyllt 13 månader.)