monster1
Trådstartare
Så jag har ett fritidshus på landsbygden och en katt som inte är så väl anpassad till livet i utomhus. Men hon är ändå väldigt nyfiken på utomhuset även om det mest verkar skrämma henne (hon tycker det är obehagligt när jag skramlar med kastruller i köket dvs tar ut dom ur skåpet och det låter lite). Vi har försökt gå ut lite i koppel och då är hon väldigt nyfiken och går ut för att sedan bli livrädd för något (tex grannens barn som stilar på sin cykel så bromsarna skriker) får panik och springer tills kopplet tar slut och då istället få panik över att hon sitter fast. Det hela brukar sluta med att hon förskansar sig under soffan inomhus och jag får åla in och plocka av henne selen. Nu är kopplet alldeles för kort, hon behöver tillräckligt med längd för att kunna "sätta sig i säkerhet och andas ut" och inte liksom begränsas av sin klumpiga matte som inte fattar något. Ett problem är att när hon väl blivit rädd så är allt läskigt, jag, kopplet allt. Senast vi försökte gå ut lite fick hon panik över att kopplet släpade mot dörrmattan och det skapade ett skrapande ljud. En tanke var att i stället för koppel sätta en airtag på halsbandet och sedan så klart vara ute med henne, men då finns ju risken att hon försvinner helt om hon får panik (hon vet vart hon bor och springer helst dit men om det inte går fortsätter hon bara), risken för panik minskas ju dock om man inte har en klumpig matte och ett skitläskigt koppel hängande efter.
Man kan ju då undra varför jag ska utsätta stackars kisse för utomhus, men själva utomhus gillar hon det är bara omständigheterna kring det som inte är så uppskattade.
Hon gillar allmänhet inte att bli fasthållen, upplyft etc.
Man kan ju då undra varför jag ska utsätta stackars kisse för utomhus, men själva utomhus gillar hon det är bara omständigheterna kring det som inte är så uppskattade.
Hon gillar allmänhet inte att bli fasthållen, upplyft etc.