Aggressiv/rädd hund

[melvinsen]

Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text.
Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla misslyckad och jag börjar tappa mig själv som människa, hela mitt liv kretsar kring honom och bara honom nu..

Jag förstod väldigt tidigt att det skulle bli en utmaning.

Jag hämtar honom när han är 10 veckor, ett energiskt yrväder som länge har extremt svårt att komma till ro och bits frenetiskt större delen av hans vakna tid.

Det visar sig direkt att han har ett resursförsvar, han vaktar sitt koppel, mat,leksaker, ben, gardiner, stolar,mattor, när jag skulle ta av honom hans sele kunde han flippa och skulle plötsligt ha selet. (Vill säga att jag aldrig försökt ta något ifrån honom)

Jag märker också att han lätt blir överväldigad av alla intryck när vi är utomhus och att det finns en liten osäkerhet hos honom.

Socialiseringen går till en början bra, men när han är ca 3.5 månader så börjar hans osäkerhet visa sig mer och mer, han börjar bli reaktiv mot hundar, joggare, cyklister och barnvagnar. Han reser ragg och börjar skälla bara han känner lukten av en annan hund, han reagerar på minsta lilla ljud och är ständigt på sin vakt när vi är ute.

När han är ungefär 5 månader så vill han plötsligt inte åka bil längre, vi är då ute i skogen och måste åka bilen så när jag lyfter in honom så biter han mig för första gången på riktigt. Under denna period biter han också min sambo för första gången när han klappar honom, inget morr innan. Man får inte längre lyfta honom, han blir stel i kroppen och morrar.

Vid 6 månader så har vi jobbat mycket på vår relation, gått kurser, han vaktar inte sina saker mot oss, vi har fått mycket hjälp och stöttning av min sambos mamma som är hundpsykolog.

Han är inte lika reaktiv mot människor men han kan skälla till om han blir överraskad av någon/något.vi har kunnat vara ute och se andra hundar på ett inte alltför långt avstånd. Det är dock fortfarande väldigt jobbigt för honom med alla intryck.

Det har känts lite som att vi varit på väg åt rätt håll, men så för någon vecka sedan så var vi ute på ett stort fält, han hade en långlina på sig för att kunna leka lite fritt. Det kommer en hund (ganska långt bort) och han tappar det totalt, problemet är att linan har trasslat in sig i hans sele och runt hans hals så om jag håller i den så stryps han, jag försöker hålla tillbaka honom med handen mot hans bröst medan jag försöker lossa linan runt halsen, att jag håller emot honom gör att han vänder sig mot mig och attackerar mig, han biter mig allt vad han kan upprepade gånger.

Efter det här så har allt blivit mycket värre, vår relation tog verkligen skada av detta och nu när vi går ut så är vi båda nervvrak, jag måste hela tiden vara på min vakt för att se så att vi inte riskerar att se en annan hund. Vi kan inte ha fler negativa upplevelser. Bara att vara på baksidan nu är jobbigt, minsta lilla ljud så skäller han som en tok.

Vi ska träffa en hundpsykolog och göra en beteendeutredning samt lägga upp en plan nästa vecka.

Men just nu känns allt så otroligt ledsamt, jag har hopp iom att han fortfarande är ung men det som skrämmer mig är hur otroligt lätt det är för honom att ta till bett i olika situationer.

Han är en spaniel blandning

Finns det någon som har liknande erfarenheter där det faktiskt gått bra med hjälp av träning ?

 

[Red_Chili]

Om du fortfarande vill ha kvar honom, köp munkorg så slipper du och andra bli bitna. För egen del hade nog (tyvärr) en enkelbiljett till veterinären varit mer aktuellt.

 

[hastflicka]

Det paminner mig om min andra rottis, Princess Diva. Samma resursforsvar och samma satt att "inte ha nagon anvandning av mig". Jag borjade dock "trading", att byta med henne, relativt tidigt. Hon fick inga godisar eller liknande som hade hogt varde for henne, och jag hade kyckling, ost, eller nagot annat hon tyckte valdigt mycket om.

Jag tog ALDRIG nagot fran henne utan att byta med nagot hon ville ha. Ofta fick hon tillbaka det jag tog efter att hon gett det till mig i handen och fatt sin godis. Ibland tog jag samma sak flera ganger och gav tillbaka innan jag tog den pa allvar. Aven med matskalen gjorde jag lika, gav en godis medan jag lyfte upp den, och stallde tillbaka den nar hon atit upp godisen.

Jag upptackte att det mesta av attacker pa mig var just resursforsvar, jag bojde mig ner for att ta upp nagot jag tappat och hon hogg mig for att hon inte hade hunnit undersoka om det var nagot hon ville ha. Sedan gallde det att ha en oandligt talamod och forutse vad hon ansag var henne's och hur hon skulle reagera.

Hon ar nu 12 ar och har vissa drag kvar, det ar ofta svart for henne att slappa sadant hon numera kommer for att lamna over till mig. Typ strumpor ... hakan darrar och hon slapper mycket langsamt, men hon kommer spontant trots att hon inte far godis langre och ger mig grejen om an nagot motvilligt.

 

[Piaff]

Jag vet att det här alltid kommer upp, men har ni rett ut ifall det kan vara smärtrelaterat? Just reaktionen att hugga när ni tar i hunden ringer lite varningsklockor för mig.

 

[lilstar]

Börja med att inte känna dig så fruktansvärt misslyckad. Det låter som att ni har gjort allt rätt men har oturen att ha fått en valp med riktigt dålig mentalitet. Vet du om andra i kullen har liknande problem?

Om ni vill fortsätta jobba vidare med hundpsykolog så måste ni hitta ett sätt att undvika att bli bitna. Kanske munkorg ute för att minimera risken för andra om koppel eller uppmärksamhet skulle fallera. Hemma kanske hundpsykologen har någon bra idé på metod.

Med det sagt så är det också tillåtet att ge upp. Ni har inte gjort valpen sån här utan den föddes med det här i sig. Kanske kan den bli bättre med jättemycket träning och anpassningar, men orkar ni med den otryggheten i det egna hemmet? Hur blir det med besök? Barn? Hundvakt? Var det så här det skulle bli att ha hund?

 

[_Zacke_]

Säger som någon annan, är hunden kollad för smärta?

 

[Malibu_Stacy]

Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text.
Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla misslyckad och jag börjar tappa mig själv som människa, hela mitt liv kretsar kring honom och bara honom nu..

Jag förstod väldigt tidigt att det skulle bli en utmaning.

Jag hämtar honom när han är 10 veckor, ett energiskt yrväder som länge har extremt svårt att komma till ro och bits frenetiskt större delen av hans vakna tid.

Det visar sig direkt att han har ett resursförsvar, han vaktar sitt koppel, mat,leksaker, ben, gardiner, stolar,mattor, när jag skulle ta av honom hans sele kunde han flippa och skulle plötsligt ha selet. (Vill säga att jag aldrig försökt ta något ifrån honom)

Jag märker också att han lätt blir överväldigad av alla intryck när vi är utomhus och att det finns en liten osäkerhet hos honom.

Socialiseringen går till en början bra, men när han är ca 3.5 månader så börjar hans osäkerhet visa sig mer och mer, han börjar bli reaktiv mot hundar, joggare, cyklister och barnvagnar. Han reser ragg och börjar skälla bara han känner lukten av en annan hund, han reagerar på minsta lilla ljud och är ständigt på sin vakt när vi är ute.

När han är ungefär 5 månader så vill han plötsligt inte åka bil längre, vi är då ute i skogen och måste åka bilen så när jag lyfter in honom så biter han mig för första gången på riktigt. Under denna period biter han också min sambo för första gången när han klappar honom, inget morr innan. Man får inte längre lyfta honom, han blir stel i kroppen och morrar.

Vid 6 månader så har vi jobbat mycket på vår relation, gått kurser, han vaktar inte sina saker mot oss, vi har fått mycket hjälp och stöttning av min sambos mamma som är hundpsykolog.

Han är inte lika reaktiv mot människor men han kan skälla till om han blir överraskad av någon/något.vi har kunnat vara ute och se andra hundar på ett inte alltför långt avstånd. Det är dock fortfarande väldigt jobbigt för honom med alla intryck.

Det har känts lite som att vi varit på väg åt rätt håll, men så för någon vecka sedan så var vi ute på ett stort fält, han hade en långlina på sig för att kunna leka lite fritt. Det kommer en hund (ganska långt bort) och han tappar det totalt, problemet är att linan har trasslat in sig i hans sele och runt hans hals så om jag håller i den så stryps han, jag försöker hålla tillbaka honom med handen mot hans bröst medan jag försöker lossa linan runt halsen, att jag håller emot honom gör att han vänder sig mot mig och attackerar mig, han biter mig allt vad han kan upprepade gånger.

Efter det här så har allt blivit mycket värre, vår relation tog verkligen skada av detta och nu när vi går ut så är vi båda nervvrak, jag måste hela tiden vara på min vakt för att se så att vi inte riskerar att se en annan hund. Vi kan inte ha fler negativa upplevelser. Bara att vara på baksidan nu är jobbigt, minsta lilla ljud så skäller han som en tok.

Vi ska träffa en hundpsykolog och göra en beteendeutredning samt lägga upp en plan nästa vecka.

Men just nu känns allt så otroligt ledsamt, jag har hopp iom att han fortfarande är ung men det som skrämmer mig är hur otroligt lätt det är för honom att ta till bett i olika situationer.

Han är en spaniel blandning

Finns det någon som har liknande erfarenheter där det faktiskt gått bra med hjälp av träning ?

Jag hade inte haft kvar hunden. Jag vill inte att mitt hundliv ska se ut sådär. Det ska var kul och trevligt att ha hund.
Är tyvärr inte första spanieln jag hör om med dessa problem.

 

[Sofie.S]

Jag skulle låta hunden somna in. Det låter inte som varken hund eller matte/husse mår bra i det här. Hårt sagt kanske, men ett dött djur lider inte.
Se det inte som ett misslyckande - det blev bara inte som någon av er hade tänkt er.

 

[Myrten]

Jag skulle också ha låtit hunden somna. För mig hade gränsen redan passerats.

Jag har spaniel själv (engelsk cocker). Nu har jag inte sett din hund TS, men beskrivningen känner jag igen. Genom alla år har jag mött en handfull fall som låter som att de var liknande din: uppe i varv/lätt till stress, starkt resursförsvar och kunde börja vakta vad som helst out of the blue, kunde inte hantera vardagliga situationer som involverade t ex andra hundar och kunde vända sig mot ägaren och attackera. Ska jag generalisera blir det aldrig bra. Visst, det kan smärta vara en faktor. Men att se en hund på avstånd bör inte trigga smärta.

Jag förstår att det kan kännas som ett misslyckande, men baserat på beskrivningen tror jag att detta fanns hos hunden redan från början.

 

[tanten]

Hej! Jag ber om ursäkt för en låång text.
Jag är förtvivlad över situationen med min 7 månader gamla valp, jag känner mig så jävla misslyckad och jag börjar tappa mig själv som människa, hela mitt liv kretsar kring honom och bara honom nu..

Jag förstod väldigt tidigt att det skulle bli en utmaning.

Jag hämtar honom när han är 10 veckor, ett energiskt yrväder som länge har extremt svårt att komma till ro och bits frenetiskt större delen av hans vakna tid.

Det visar sig direkt att han har ett resursförsvar, han vaktar sitt koppel, mat,leksaker, ben, gardiner, stolar,mattor, när jag skulle ta av honom hans sele kunde han flippa och skulle plötsligt ha selet. (Vill säga att jag aldrig försökt ta något ifrån honom)

Jag märker också att han lätt blir överväldigad av alla intryck när vi är utomhus och att det finns en liten osäkerhet hos honom.

Socialiseringen går till en början bra, men när han är ca 3.5 månader så börjar hans osäkerhet visa sig mer och mer, han börjar bli reaktiv mot hundar, joggare, cyklister och barnvagnar. Han reser ragg och börjar skälla bara han känner lukten av en annan hund, han reagerar på minsta lilla ljud och är ständigt på sin vakt när vi är ute.

När han är ungefär 5 månader så vill han plötsligt inte åka bil längre, vi är då ute i skogen och måste åka bilen så när jag lyfter in honom så biter han mig för första gången på riktigt. Under denna period biter han också min sambo för första gången när han klappar honom, inget morr innan. Man får inte längre lyfta honom, han blir stel i kroppen och morrar.

Vid 6 månader så har vi jobbat mycket på vår relation, gått kurser, han vaktar inte sina saker mot oss, vi har fått mycket hjälp och stöttning av min sambos mamma som är hundpsykolog.

Han är inte lika reaktiv mot människor men han kan skälla till om han blir överraskad av någon/något.vi har kunnat vara ute och se andra hundar på ett inte alltför långt avstånd. Det är dock fortfarande väldigt jobbigt för honom med alla intryck.

Det har känts lite som att vi varit på väg åt rätt håll, men så för någon vecka sedan så var vi ute på ett stort fält, han hade en långlina på sig för att kunna leka lite fritt. Det kommer en hund (ganska långt bort) och han tappar det totalt, problemet är att linan har trasslat in sig i hans sele och runt hans hals så om jag håller i den så stryps han, jag försöker hålla tillbaka honom med handen mot hans bröst medan jag försöker lossa linan runt halsen, att jag håller emot honom gör att han vänder sig mot mig och attackerar mig, han biter mig allt vad han kan upprepade gånger.

Efter det här så har allt blivit mycket värre, vår relation tog verkligen skada av detta och nu när vi går ut så är vi båda nervvrak, jag måste hela tiden vara på min vakt för att se så att vi inte riskerar att se en annan hund. Vi kan inte ha fler negativa upplevelser. Bara att vara på baksidan nu är jobbigt, minsta lilla ljud så skäller han som en tok.

Vi ska träffa en hundpsykolog och göra en beteendeutredning samt lägga upp en plan nästa vecka.

Men just nu känns allt så otroligt ledsamt, jag har hopp iom att han fortfarande är ung men det som skrämmer mig är hur otroligt lätt det är för honom att ta till bett i olika situationer.

Han är en spaniel blandning

Finns det någon som har liknande erfarenheter där det faktiskt gått bra med hjälp av träning ?

Ser inte om du svarat på detta men...

Har du pratat med ägarna till de andra i kullen, eller pratat med uppfödaren? Dvs finns deet fler i kullensom r så? Mentalitet på föräldrarna?

Jag misstänker som flera andra att det är medfött.

 

[L(i)FE]

Börja med att inte känna dig så fruktansvärt misslyckad. Det låter som att ni har gjort allt rätt men har oturen att ha fått en valp med riktigt dålig mentalitet. Vet du om andra i kullen har liknande problem?

Om ni vill fortsätta jobba vidare med hundpsykolog så måste ni hitta ett sätt att undvika att bli bitna. Kanske munkorg ute för att minimera risken för andra om koppel eller uppmärksamhet skulle fallera. Hemma kanske hundpsykologen har någon bra idé på metod.

Med det sagt så är det också tillåtet att ge upp. Ni har inte gjort valpen sån här utan den föddes med det här i sig. Kanske kan den bli bättre med jättemycket träning och anpassningar, men orkar ni med den otryggheten i det egna hemmet? Hur blir det med besök? Barn? Hundvakt? Var det så här det skulle bli att ha hund?

Dethär är inte att jag fråga sätter utan jag undrar heltenkelt för att jag vill lära mig mera. Men hur vet man om nånting är med fött eller ifall det har blivit pågrund av nåt som har hänt eller så?

 

[tanten]

Dethär är inte att jag fråga sätter utan jag undrar heltenkelt för att jag vill lära mig mera. Men hur vet man om nånting är med fött eller ifall det har blivit pågrund av nåt som har hänt eller så?

Veta säkert är svårt. Men man kan skaffa sig kunskap och dra slutsatser.

Föräldrars mentala staus. Om föräldrarna kommer från mentalt stabila linjer. Om kullsyskon är utan bekymner.

 

[melvinsen]

Tack för alla svar. Jag vågade inte själv ta upp att jag tänkt på avlivning då jag inte visste hur det skulle mottas att avliva en valp..

Jag har tagit honom till två olika veterinärer, man har inte hittat några fysiska besvär som kan förklara varför han är som han är.
Jag hade kontakt med uppfödaren för ett tag sedan, hon menar att ingen annan haft några bekymmer men jag vet inte om jag tror henne.

Som tur är så har jag inga barn men jag har en äldre hund som han alltid kommit bra överens med, jag vågar dock inte lämna dom ensamma, jag skulle inte kunna leva med mig själv om något hände.

Det känns så hemskt att låta honom somna in utan att ha försökt ALLT. Men en hund som en gång har bitit.. ja.. jag vet..

 

[Sel]

Tack för alla svar. Jag vågade inte själv ta upp att jag tänkt på avlivning då jag inte visste hur det skulle mottas att avliva en valp..

Jag har tagit honom till två olika veterinärer, man har inte hittat några fysiska besvär som kan förklara varför han är som han är.
Jag hade kontakt med uppfödaren för ett tag sedan, hon menar att ingen annan haft några bekymmer men jag vet inte om jag tror henne.

Som tur är så har jag inga barn men jag har en äldre hund som han alltid kommit bra överens med, jag vågar dock inte lämna dom ensamma, jag skulle inte kunna leva med mig själv om något hände.

Det känns så hemskt att låta honom somna in utan att ha försökt ALLT. Men en hund som en gång har bitit.. ja.. jag vet..

En hund som en gång har bitit spelar ingen roll, det finns gott om hundar som biter en gång eller som biter flera gånger och mår bra ändå. Det som spelar roll är hur ni mår och hur hunden mår, hur erat liv fungerar tillsammans.
Det ska vara roligt att ha hund och det ska vara underbart att Vara hund. Att leva ett liv med ständig ångest och rädslor, att tappa förtroendet för den som älskar en för minsta sak låter inte som ett härligt liv. Om ni beslutar er för att nog är nog kommer ingen på det här forumet att döma er för det.

 

[melvinsen]

Tack för dina ord Sel Ja precis som du säger, det ska vara underbart att vara hund.

Allt jag vill är att han ska må bra och få njuta av livet. Det är hjärtskärande att se honom bli så stressad.. och det är inget värdigt liv för någon av oss nu när allt bara handlar om att försöka undvika potentiella risksituationer.

 

[Blyger]

Dethär är inte att jag fråga sätter utan jag undrar heltenkelt för att jag vill lära mig mera. Men hur vet man om nånting är med fött eller ifall det har blivit pågrund av nåt som har hänt eller så?

Jag tänker lite att ju tidigare ett problem uppstår, desto större chans att det är medfött. En valp som agerar "konstigt" utan förklaring, har kraftiga reaktioner osv känns inte helt "naturligt".

 

[Bulldoozer]

Tack för alla svar. Jag vågade inte själv ta upp att jag tänkt på avlivning då jag inte visste hur det skulle mottas att avliva en valp..

Jag har tagit honom till två olika veterinärer, man har inte hittat några fysiska besvär som kan förklara varför han är som han är.
Jag hade kontakt med uppfödaren för ett tag sedan, hon menar att ingen annan haft några bekymmer men jag vet inte om jag tror henne.

Som tur är så har jag inga barn men jag har en äldre hund som han alltid kommit bra överens med, jag vågar dock inte lämna dom ensamma, jag skulle inte kunna leva med mig själv om något hände.

Det känns så hemskt att låta honom somna in utan att ha försökt ALLT. Men en hund som en gång har bitit.. ja.. jag vet..

Är uppfödaren medveten om hur utbredda svårigheter du har?
Har hon erbjudit någon hjälp?

Jag har tagit hund till veterinär där veterinär tvärsäkert sagt att hans symptom inte berodde på smärta. Envisades med att få smärtlindring utskrivet och han blev som en annan hund i princip, så att . Dock så blev detta starten till en lång och dyr process av smärtutredning, rehab, behandlingar m.m. som slutade i att han avlivades två år senare utan att jag var särskilt mycket klokare. Vi hittade aldrig feler, han blev bättre av att gå regelbundet hos kiropraktorn och av att gå på smärtstillande men återföll direkt när vi missade ett besök och jag gav helt enkelt upp.
Hade nog varit en lättare och mindre orolig process för en själv att köpa att han hade mentala brister och avlivat honom direkt istället än att hoppas på hitta vad som felas och förbättring i två år..
Hund två som visade sig ha smärtproblematik var lånehund som också hade muppigheter för sig men var dösnäll i grunden, dock okonsekvent utfallsproblematik som inte gick att träna alls då han inte var kontaktbar vid dessa tillfällen, visade sig ha så urkassa höfter så han aldrig väktes upp från sederingen för HD röntgen då veterinären sa att han måste ha fruktansvärt ont och det bästa var att avsluta lidandet.

Angående hundar som biter, det är inget iu sig jag ser som ett problem beroende på situation. En hund i chock som inte kan orientera sig riskerar att bita en när man springer fram för att hjälpa. Att grabba tag i en hund som slåss är också risk för bett, att tränga en hund som är rädd samma sak osv osv. Dock att en hund har nära till bett utan tänkbar förklaring är en varningstriangel.

Oavsett så känns det som att den sista sprutan är det skonsammaste alternativet för alla parter. En hund som beter sig som din gör mår inte bra, sen om det är fysiskt eller i mentaliteten eller både och kanske man aldrig får svar på även om man utreder. Som det låter så är han farlig att ha och vistas omkring och en riktig olycka finns runt hörnet.

 

[LaMagia]

Dethär är inte att jag fråga sätter utan jag undrar heltenkelt för att jag vill lära mig mera. Men hur vet man om nånting är med fött eller ifall det har blivit pågrund av nåt som har hänt eller så?

Om något hänt som gjort så stor skada på valpens mentalitet så hade ägaren utan vidare vetat om det. Valpar är inte så känsliga som man kanske vill tro och småsaker sabbar ingenting. Oftast inte större saker heller, om valpen/hunden har en normal mentalitet.
Jag är dock inte säker på att uppfödaren ska skyllas för detta, om det inte är bevisat att denne aktivt avlat på dålig mentalitet. Ibland händer saker utan att man kan skylla det på någon och hundar är individer. Vi vet dessutom inte vad det är för ras, om det är en ras som är reaktiv och med snabba reflexer eller om det är en ras som ska vara lugn och godmodig.

 

[L(i)FE]

Veta säkert är svårt. Men man kan skaffa sig kunskap och dra slutsatser.

Föräldrars mentala staus. Om föräldrarna kommer från mentalt stabila linjer. Om kullsyskon är utan bekymner.

Ja såklart. Men jag tänkte som den som jag svarade till frågade ju om föräldrarna men skrev även att det var med fött så därför jag undrade ifall man kan veta det på nåt sätt bara.

 

[L(i)FE]

Om något hänt som gjort så stor skada på valpens mentalitet så hade ägaren utan vidare vetat om det. Valpar är inte så känsliga som man kanske vill tro och småsaker sabbar ingenting. Oftast inte större saker heller, om valpen/hunden har en normal mentalitet.
Jag är dock inte säker på att uppfödaren ska skyllas för detta, om det inte är bevisat att denne aktivt avlat på dålig mentalitet. Ibland händer saker utan att man kan skylla det på någon och hundar är individer. Vi vet dessutom inte vad det är för ras, om det är en ras som är reaktiv och med snabba reflexer eller om det är en ras som ska vara lugn och godmodig.

Okej så ifall en hund eller kanske iallafall en valp har nåt "problem beteende" som den har fått av en andledning så kan man säga att det isåfall brukar vara nåt väldigt "stort" liksom? Och annars så är det oftast med fött eller pågrund av tillexempel smärta eller nånting sånt?