lady_vip
Trådstartare
Efter mycket funderingar startar jag denna tråden med förhoppningar om lite råd, klok input och erfarenheter av liknande problem.
Vi har tre hundar, en tik som är 6 år, kastrat, en JR-hane som är 3,5 år, kastrat, och en valp som är 13 veckor.
JR-hanen är för tillfället ett stort problem eftersom han attackerar valpen.
Hans bakgrund är lite oklar, vi har haft honom sen september förra året då vi tog över honom från bekanta till min sambo eftersom de hade tröttnat på honom och ville avliva.
Vi tog över en överviktig hund med hög stressnivå. Han kunde i stort sett ingenting, reagerade inte ens på sitt namn och var inte rumsren. Med tiden har han blivit en lyhörd och rolig liten hund, som är normalviktig och tyvärr får daglig medicinering för sina kroniska magbesvär, men just nu tror jag faktiskt han mår kroppsligt bättre än han någonsin gjort. Han har alltid haft ett stort behov av att vara nära och är (lite överraskande för mig som haft terrier innan) en riktig knähund. Han är också en ganska känslig individ, blir rädd om det är höga röster eller höga ljud överlag.
Jag har aldrig upplevt att han visat aggressivitet varken mot människor eller hundar, däremot har han ganska hög jaktinstinkt och ger sig gärna på både katter, höns och vilt.
Vid hundmöten kan han, på normalt terriervis, bli lite gläfsig och gå upp i nåt skall av upphetsning, men numera avleds det enkelt med en godis. Han har levt med andra hundar både hos oss och i sitt förra hem, valpar vet jag inte.
Men valpen, den ska dö enligt honom. De tre första dagarna gick det hur bra som helst. Dag tre flög han på valpen oprovocerat, som tur var hände det precis vid min fötter och jag läste av situationen innan något hände så jag var redan på väg att bryta. För att ens få honom att släppa fick jag bända up käften med fingrarna…
Sen dess har de hållits åtskilda, vi har testat med att ha munkorg med honom, men han bli väldigt, väldigt låg av munkorgen. Dessutom har han vid ett tillfället attackerat henne ändå med den på.
Det funkar okej att ha en på varje sida av sig i soffan, så länge valpen är stilla, annars blir han helt stel och vill ta henne. Speciellt hennes ljud triggar honom, om hon gnäller eller gläfser. Igår markerade den äldre tiken rejält mot valpen, när valpen blev rädd och pep så triggas JRn och går fullständigt i spinn.
En enda person har bekräftat att de haft liknande problem, också med en JR-hane. Den hanen klarar inga hundar som är mindre än honom, de som är större funkar bra.
Folk berättar om undvikande vuxna hundar, vuxna hundar som fostrar så att valparna blir rädda etc. Det finns inget fostrande i detta, han varnar inte ens, det bara smäller. Första gången var hon helt vänd från honom.
Min hundmentor tror att han ser henne som ett byte, jag är beredd att hålla med. Samtidigt verkar han lite rädd för henne.
Valpen blir ju större och större för varje vecka, förhoppningsvis löser det sig med det, men det är otroligt jobbigt. Stängda dörrar, grindar, han får vara undanstängd vilket inte alls känns okej.
JRn är ingen lätt hund att lämna bort, han mår inte bra av att flytta (magen) och han tolererar inte katter vilket alla i min krets verkar ha. Annars hade det varit en tillfällig lösning.
Någon som varit med om något liknande? Löste det sig? Med vad isåfall?
Vi har tre hundar, en tik som är 6 år, kastrat, en JR-hane som är 3,5 år, kastrat, och en valp som är 13 veckor.
JR-hanen är för tillfället ett stort problem eftersom han attackerar valpen.
Hans bakgrund är lite oklar, vi har haft honom sen september förra året då vi tog över honom från bekanta till min sambo eftersom de hade tröttnat på honom och ville avliva.
Vi tog över en överviktig hund med hög stressnivå. Han kunde i stort sett ingenting, reagerade inte ens på sitt namn och var inte rumsren. Med tiden har han blivit en lyhörd och rolig liten hund, som är normalviktig och tyvärr får daglig medicinering för sina kroniska magbesvär, men just nu tror jag faktiskt han mår kroppsligt bättre än han någonsin gjort. Han har alltid haft ett stort behov av att vara nära och är (lite överraskande för mig som haft terrier innan) en riktig knähund. Han är också en ganska känslig individ, blir rädd om det är höga röster eller höga ljud överlag.
Jag har aldrig upplevt att han visat aggressivitet varken mot människor eller hundar, däremot har han ganska hög jaktinstinkt och ger sig gärna på både katter, höns och vilt.
Vid hundmöten kan han, på normalt terriervis, bli lite gläfsig och gå upp i nåt skall av upphetsning, men numera avleds det enkelt med en godis. Han har levt med andra hundar både hos oss och i sitt förra hem, valpar vet jag inte.
Men valpen, den ska dö enligt honom. De tre första dagarna gick det hur bra som helst. Dag tre flög han på valpen oprovocerat, som tur var hände det precis vid min fötter och jag läste av situationen innan något hände så jag var redan på väg att bryta. För att ens få honom att släppa fick jag bända up käften med fingrarna…
Sen dess har de hållits åtskilda, vi har testat med att ha munkorg med honom, men han bli väldigt, väldigt låg av munkorgen. Dessutom har han vid ett tillfället attackerat henne ändå med den på.
Det funkar okej att ha en på varje sida av sig i soffan, så länge valpen är stilla, annars blir han helt stel och vill ta henne. Speciellt hennes ljud triggar honom, om hon gnäller eller gläfser. Igår markerade den äldre tiken rejält mot valpen, när valpen blev rädd och pep så triggas JRn och går fullständigt i spinn.
En enda person har bekräftat att de haft liknande problem, också med en JR-hane. Den hanen klarar inga hundar som är mindre än honom, de som är större funkar bra.
Folk berättar om undvikande vuxna hundar, vuxna hundar som fostrar så att valparna blir rädda etc. Det finns inget fostrande i detta, han varnar inte ens, det bara smäller. Första gången var hon helt vänd från honom.
Min hundmentor tror att han ser henne som ett byte, jag är beredd att hålla med. Samtidigt verkar han lite rädd för henne.
Valpen blir ju större och större för varje vecka, förhoppningsvis löser det sig med det, men det är otroligt jobbigt. Stängda dörrar, grindar, han får vara undanstängd vilket inte alls känns okej.
JRn är ingen lätt hund att lämna bort, han mår inte bra av att flytta (magen) och han tolererar inte katter vilket alla i min krets verkar ha. Annars hade det varit en tillfällig lösning.
Någon som varit med om något liknande? Löste det sig? Med vad isåfall?
nu är valpen mer styrbar.
