evis
Trådstartare
Mitt ena sto har konstaterade "dystrofiska" förändringar i sitt högra bakknä. Nedslitet ledbrosk i båda knäna men i högra är det sas "onormalt" mycket. Har pga detta (ja, vad som är hönan & ägget går ju inte säga direkt) haft en inflammation i ledkapseln med mineraliseringar (som syntes på ultraljud, inte röntgen - inga "pålagringar" än). Är behandlad med lite allt möjligt, första vändan med tuppkam & cortison i leden, sedan med ett tuppkam-preparat i blodet. Veterinären tror att inflammationen är nere/borta helt (vid sista besöket i mitten på dec), men jag vet inte jag.
Helt nedslitet är inte ledbrosket, dock tunnt, just vid inre kondylleden.
Det har varit många turer nu fram och tillbaka och hästen ÄR helt klart bättre nu, men just nu känner jag att det snart får vara nog.
Hur vet man om hästen har ont? Var går gränsen för hur mycket man kan "kämpa" på? Veterinären vill sas inte "ge upp" eftersom hästen svarat såpass bra på behandling, men veterinären är ju inte uppi hästen varje dag.
Jag känner mej matt på situationen och hur jag än vrider och vänder på det hela så kommer jag till en återvändsgränd.
Hon har alltid haft svårt med verkning/skoning - ja egentligen övht att hålla fossingarna uppe några längre stunder (därmed även stretching och "benövningar"). Men just nu är det verkligen katastrof-illa.
Tjejen "bråkar" rätt ihärdigt, och jag KAN inte tänka mej att hon bråkar "för att hon är tjurig". Men - har hon så ONT att hon inte kan hålla uppe fossingarna mer än en halvminut åt gången?
Att hon tappar baktårna i backen fortfarande oroar mej ännu mer, vissa dagar så räknar jag steg när hon INTE tappar tårna. Dvs hon tappar tårna i princip i varje steg. Det hon gör är alltså att hon lyfter bakbenet något stelt/låst, doppar tån och sedan kan lyfta in "rörligt".
Detta tappande beror som jag förstår på en "stingande smärta". Det gör mej oerhört ledsen att det inte blir bättre trots att hon i övrigt rör sej bättre och ser bättre ut i kroppen + faktiskt inte längre reagerar på böjprov. Varför kvarstår detta "tå-tappande"?
Hon har ju en lång historia bakom sej och ibland får jag för mej att de ärr som finns i hennes själ helt enkelt inte går att läka. Det är det som ställer till det för hennes kropp, det handlar inte om bakknäna övht - det handlar om för mycket "skit i bagaget". Sånt som jag helt enkelt inte lyckas förändra, detta stress & ilske-mönster.
Just nu har vi haft en period som varit urhärlig, hon (& jag!!) har varit gosig och positiv och nu när hon fått en ny hagkompis som hon är kanonpolare med, tja, sammantaget med verkningsbekymren, så droppade tanken igen (den som jag gav upp för ett par månader sedan för att "ge mej fasiken på att få henne att fungera i vardagen") - fick hon avsluta sitt liv nu, vore det med sång i hjärtat.
Är det lönt att kämpa vidare?
Någon ridhäst kommer hon aldrig bli, det vet jag ju, men likförbaskat har jag svårt med tanken att ta bort henne.
Söker råd, tips, kloka ord!!! Eller bara nåt som kan få mej att styra tankarna rätt...? Eller komma till beslut.
Hjälp!
Helt nedslitet är inte ledbrosket, dock tunnt, just vid inre kondylleden.
Det har varit många turer nu fram och tillbaka och hästen ÄR helt klart bättre nu, men just nu känner jag att det snart får vara nog.
Hur vet man om hästen har ont? Var går gränsen för hur mycket man kan "kämpa" på? Veterinären vill sas inte "ge upp" eftersom hästen svarat såpass bra på behandling, men veterinären är ju inte uppi hästen varje dag.
Jag känner mej matt på situationen och hur jag än vrider och vänder på det hela så kommer jag till en återvändsgränd.
Hon har alltid haft svårt med verkning/skoning - ja egentligen övht att hålla fossingarna uppe några längre stunder (därmed även stretching och "benövningar"). Men just nu är det verkligen katastrof-illa.
Tjejen "bråkar" rätt ihärdigt, och jag KAN inte tänka mej att hon bråkar "för att hon är tjurig". Men - har hon så ONT att hon inte kan hålla uppe fossingarna mer än en halvminut åt gången?
Att hon tappar baktårna i backen fortfarande oroar mej ännu mer, vissa dagar så räknar jag steg när hon INTE tappar tårna. Dvs hon tappar tårna i princip i varje steg. Det hon gör är alltså att hon lyfter bakbenet något stelt/låst, doppar tån och sedan kan lyfta in "rörligt".
Detta tappande beror som jag förstår på en "stingande smärta". Det gör mej oerhört ledsen att det inte blir bättre trots att hon i övrigt rör sej bättre och ser bättre ut i kroppen + faktiskt inte längre reagerar på böjprov. Varför kvarstår detta "tå-tappande"?
Hon har ju en lång historia bakom sej och ibland får jag för mej att de ärr som finns i hennes själ helt enkelt inte går att läka. Det är det som ställer till det för hennes kropp, det handlar inte om bakknäna övht - det handlar om för mycket "skit i bagaget". Sånt som jag helt enkelt inte lyckas förändra, detta stress & ilske-mönster.
Just nu har vi haft en period som varit urhärlig, hon (& jag!!) har varit gosig och positiv och nu när hon fått en ny hagkompis som hon är kanonpolare med, tja, sammantaget med verkningsbekymren, så droppade tanken igen (den som jag gav upp för ett par månader sedan för att "ge mej fasiken på att få henne att fungera i vardagen") - fick hon avsluta sitt liv nu, vore det med sång i hjärtat.
Är det lönt att kämpa vidare?
Någon ridhäst kommer hon aldrig bli, det vet jag ju, men likförbaskat har jag svårt med tanken att ta bort henne.
Söker råd, tips, kloka ord!!! Eller bara nåt som kan få mej att styra tankarna rätt...? Eller komma till beslut.
Hjälp!
