Acceptans

Detta lilla magiska ord. Acceptans. Det borde vara enkelt men är ta mig tusan inte det. Jag har svårt att acceptera att läget har blivit som det har blivit. Idag fick jag se det senaste läkarintyget. "Medelsvår utmattningsdepression" stod det. Om det här är "medelsvårt", vad är då "lätt"? Jag lever liksom kvar i tanken att jag borde skärpa till mig och förebrår mig själv för att jag inte gör det. Men förebråelser är ju också en del av sjukdomen. Fasen vad svårt.

Ett annat sånt där magiskt ord är Kärlek. Enkelt men svårt. Och det kommer i många former och uttryck. Ett sådant är kärleken till sig själv. Omåttligt svårt, måste jag säga.

Ett litet citat från Steg 2 av vårt kursmaterial för kursen Stress & Utbrändhet:

"Jag älskar mig själv omåttligt och utan dröjsmål. Jag älskar mig själv utan ersättning, utan anledning, utan statligt stöd, utan att ha licens, utan skriftlig förfrågan, utan bidrag, utan att klä upp mig först, utan att ta en dusch, utan att ringa och fråga vilken tid jag ska älska mig själv, utan att köpa presenter eller blommor först, utan att putsa mina skor, utan att klippa mina naglar.

Jag älskar mig själv."

Kanske borde jag sätta upp det där på väggen för att pränta in det i huvudet på mig själv? För just nu är orden inte sanna för mig.