50 år och ensam...

[sidensvans]

Jag har inte heller så många nära vänner. Massor av jättetrevliga stall- och jobbarkompisar dock, men inte så många som skulle dyka upp om jag ordnade fest, tror jag. Senaste jag fyllde jämt, så boka jag en gruppresa helt själv. Kunde inte ha blivit bättre, fick så mycket gratulationer av gruppen, hotellet bjöd hela gruppen på tårta mm. Superfödelsedag, som tillbringades på Trinidad tillsammans med lokal guider, amerikaner, kanadensare och faktiskt ett par svenskar också, där vi tittade på dom berömda röda ibisarna.

 

[Thaliaste]

Fast det går ju att göra när man går från middagen hos vännen.

"Tack för en fantastisk middag. Jag hoppas att du inte tycker jag är supersnål, jag bor otroligt litet och önskar verkligen att jag hade kunnat bjuda på stor fest men det går inte. Får jag buda igen på en middag 1 on 1 vid något tillfälle?"

Jo, jag kommenterade de/den första gångerna. Men inte varje gång sedan. Och att bjuda hem folk en och en känns så, jag vet inte vad man ska kalla det...intimt? Vi umgicks nästan alltid minst 4-5 personer från en grupp på 10-15 under den här tiden, så det kändes konstigt också att välja ut dem en och en. Det hände ju ibland, men oftast då lite mer spontant, typ "jag tänkte laga en xxx ikväll, vill du komma över" om vi ändå snackade om nåt. Men jag låg ju strikt räknat alltid "efter" i det stora hela, framför allt på det mer uppstyrda.

 

[stjarnhimmel]

Om man själv bor litet och inte kan bjuda hem folk kan man också erbjuda sig att bidra när man är hos andra. Tex ha middag ihop med någon hemma hos dem eller erbjuda sig att ta med ngt. Så har vissa i min bekantskapskrets gjort.
En annan kompis som bodde litet bjöd på picknick någon gång under sommaren.
Allt går att lösa.

 

[Thaliaste]

Jag både håller med och inte ang att bjuda igen. Egentligen tycker jag inte det har nån betydelse, och jag håller ingen räkning... men för egen del kan jag komma på alldeles för många vänner som jag bjudit på middag etc och som aldrig bjudit in mig/oss till dem. Det blir en väldigt märklig känsla till slut!

På vilket sätt känns det märkligt? Umgås ni på andra sätt eller är det enbart genom middagarna hos er som ni håller kontakten?

 

[Thaliaste]

Om man själv bor litet och inte kan bjuda hem folk kan man också erbjuda sig att bidra när man är hos andra. Tex ha middag ihop med någon hemma hos dem eller erbjuda sig att ta med ngt. Så har vissa i min bekantskapskrets gjort.
En annan kompis som bodde litet bjöd på picknick någon gång under sommaren.
Allt går att lösa.

På tal om märkligt skulle det för mig personligen kännas märkligt om jag skulle be en person jag knappt umgås med tu man hand om att få låna hens kök för att bjuda hem folk på middag Men vi är alla olika, och jag tror att en del av våra olikheter i våra tolkningar kommer av att våra umgängen med vänner ser rätt olika ut.

Själv märkte jag en viss förändring i umgänget när Parmiddagarna började bli mer frekventa. Men nu har en del av mina vänner börjat trilla ut på andra sidan...

 

[athena]

Men jag bjöd då för att jag ville/kunde, avslutade vänskapen för att det blev för snett. Och känner mig inte bitter över det.

Jag är definitivt inte bitter och det handlar inte om resurser! Jag älskar att laga mat och gör det gärna. Men jag vidhåller att det blir en MÄRKLIG känsla när vi "alltid är hos oss" så att säga. Till slut slutar man tyvärr att bjuda, för man undrar ju om de bara kommer för hövlighets skull. Egentligen borde man såklart göra som @sjoberga föreslår - fråga.

 

[cirkus]

Jag håller inte reda på det där, det är mina vänner - jag bjuder när jag kan och vill träffa dem. Inte för att ha en tjänst till godo. Att de inte bjuder igen spelar ju ingen roll ur det perspektivet att jag vill träffa dem och därför bjuder dem.

Mina vänskapsband handlar inte om att det ska vara jämt. Det är det aldrig.

Hade jag känt att jag behövt hålla räkning för det är snedfördelning, hade jag sannolikt behövt se över vänskapen.

Och en sak till - jag och min sambo har rätt ofta tillställningar av olika art (just nu har vi fredagsfester för att trösta oss med kul umgänge när det är pissväder på semestern) jag tror att vi bjuder såpass ofta att våra vänner hinner liksom umgås tillräckligt med oss - inte att vi är jobbiga (hoppas jag) men att vi ses och träffas och har trevligt rätt ofta och sen bjuder de hem andra för att hinna ses med dom också. Nu på fredag hann vi bjuda hem lite folk när vi blev hembjudna till några av de som var hos oss i fredags - men då bestämde vi att vi ses allihop hos oss istället; deras gäster och våra
(för övrigt så var det två bukefalister här senaste fredagen)

 

[stjarnhimmel]

På tal om märkligt skulle det för mig personligen kännas märkligt om jag skulle be en person jag knappt umgås med tu man hand om att få låna hens kök för att bjuda hem folk på middag Men vi är alla olika, och jag tror att en del av våra olikheter i våra tolkningar kommer av att våra umgängen med vänner ser rätt olika ut.

Själv märkte jag en viss förändring i umgänget när Parmiddagarna började bli mer frekventa. Men nu har en del av mina vänner börjat trilla ut på andra sidan...

Person du knappt umgås med?
Eller bjuder du människor dy inte känner på middag? Då kanske vi är olika. I mina exempel har det varit folk som känner varandra och då kan man ha middag ihop. Och vill du bjuda en du knappt känner kan man vara hos den man känner väl och bjuda den man knappt känner.

 

[athena]

På vilket sätt känns det märkligt? Umgås ni på andra sätt eller är det enbart genom middagarna hos er som ni håller kontakten?

Det är vänner som vi umgås med nu och då på olika sätt.

 

[Thaliaste]

Om bjuda-igen-regeln gäller så finns det ju ett antal personer här som ska hålla Buke-träff, för visst har @athena_arabians haft en träff i sommar?!

Kanske kan @Texaz få hjälp med att hålla en fest (om du vill)!

 

[cirkus]

Jag är definitivt inte bitter och det handlar inte om resurser! Jag älskar att laga mat och gör det gärna. Men jag vidhåller att det blir en MÄRKLIG känsla när vi "alltid är hos oss" så att säga. Till slut slutar man tyvärr att bjuda, för man undrar ju om de bara kommer för hövlighets skull. Egentligen borde man såklart göra som @sjoberga föreslår - fråga.

ha ha, så har jag inte ens tänkt att det kan vara
Fullkomligt okänsligt så tror jag att folk tackar ja om de vill komma, vill de inte så skiter de i det. ibland kan jag dock ha känslan av att jag bjuder och bjuder och det är alltid fel tajming och det tackas nej en jävla massa gånger - och då tror jag att det är något fel på mig, men sen skiter jag i det och tjatar vidare och sen vips så passar det och vi har urtrevligt.

 

[athena]

Tilläggas bör att vi båda jobbar mycket och umgås en del med våra vänner på egen hand. Så det finns inte jättemycket tid över till parmiddagar (och här skrev min tele Paris-Dakar ).

Så det är liksom inte en veckovis återkommande aktivitet utan kanske 4-5 ggr/år.

 

[Thaliaste]

Person du knappt umgås med?
Eller bjuder du människor dy inte känner på middag? Då kanske vi är olika. I mina exempel har det varit folk som känner varandra och då kan man ha middag ihop. Och vill du bjuda en du knappt känner kan man vara hos den man känner väl och bjuda den man knappt känner.

Person som jag knappt umgås med på tu man hand, det fetade är poängen i meningen. Vi har känt varandra och umgåtts i över 5 år, och jag tänker mig förstås i detta fall att jag skulle bjuda hem folk som vi båda känner. Men det skulle för mig ändå kännas lite märkligt att våra gemensamma vänner kommer hem till vän x, där jag härjar runt. För vännerna är det ju en trevlig middag, precis som vanligt, med enda skillnaden att det är jag som köpt och lagat maten. Men är det det som är det viktiga alltså? För mig handlar en middagsbjudning alltid primärt om att jag vill träffa de inbjudna och att det är trevligt och praktiskt att göra det över en bit mat, och jag lagar då den mat jag har råd och ork med att laga. Men för vännerna i detta fall så innebär det ju samma sak, oavsett om det är jag eller hemmets ägare som lagat maten. Och för hemmets ägare innebär det att låna ut kök och hem, och inte så mycket mer. Så vad är den egentliga poängen med detta upplägg? Att jag ska göra "rätt" för mig, genom att köpa mat och laga den?

Jag kritiserar inte ditt förslag med att låna någons hem, det passar säkert väldigt bra för många. Jag undrar bara vad poängen är. (Om det inte är så att man älskar att laga mat och har några paradrätter man väldigt gärna vill bjuda på...)

 

[stjarnhimmel]

Person som jag knappt umgås med på tu man hand, det fetade är poängen i meningen. Vi har känt varandra och umgåtts i över 5 år, och jag tänker mig förstås i detta fall att jag skulle bjuda hem folk som vi båda känner. Men det skulle för mig ändå kännas lite märkligt att våra gemensamma vänner kommer hem till vän x, där jag härjar runt. För vännerna är det ju en trevlig middag, precis som vanligt, med enda skillnaden att det är jag som köpt och lagat maten. Men är det det som är det viktiga alltså? För mig handlar en middagsbjudning alltid primärt om att jag vill träffa de inbjudna och att det är trevligt och praktiskt att göra det över en bit mat, och jag lagar då den mat jag har råd och ork med att laga. Men för vännerna i detta fall så innebär det ju samma sak, oavsett om det är jag eller hemmets ägare som lagat maten. Och för hemmets ägare innebär det att låna ut kök och hem, och inte så mycket mer. Så vad är den egentliga poängen med detta upplägg? Att jag ska göra "rätt" för mig, genom att köpa mat och laga den?

Jag kritiserar inte ditt förslag med att låna någons hem, det passar säkert väldigt bra för många. Jag undrar bara vad poängen är. (Om det inte är så att man älskar att laga mat och har några paradrätter man väldigt gärna vill bjuda på...)

Det var bara några förslag i all välmening om man tyckte att det var ett problem att aldrig kunna bjuda hem någon. Bara några idéer som vänner i min bekantskapskrets gjorde,

 

[Thaliaste]

Det är vänner som vi umgås med nu och då på olika sätt.

Om ni enbart hade umgåtts vid era bjudningar hade jag förstått att det känns lite snett, om de inte åtminstone hintat om någon förklaring. (I en av mina umgängeskretsar innebär de fester och middagar att jag åker till en annan stad en bra bit bort, vilket alla där vet om, och jag hoppas att de förstår varför jag inte bjuder alla dem till min stad). Om de däremot håller kontakten med er på andra sätt, föreslår att ni ska träffas på andra ställen än just vid middagsbordet, så ser jag inte riktigt problemet faktiskt. Då tycker jag att de visar att de uppskattar att umgås med er, och det kan man ju göra på fler sätt än vid just ett middagsbord.

 

[Thaliaste]

Det var bara några förslag i all välmening om man tyckte att det var ett problem att aldrig kunna bjuda hem någon. Bara några idéer som vänner i min bekantskapskrets gjorde,

Då förstår jag, och det är ett bra förslag för dem det passar

Jag har ibland slagit ihop mitt födelsedagsfirande med kompisar som fyller nära (och bor större ). Det är bra, för dels kan jag ha fest och dels behöver det inte bli fokus på just bara min födelsedag (vilken jag normalt inte firar så mycket)

 

[kamomillo]

Jag hade gärna firat med dej @Texaz

* Jenny *

 

[Dorinda]

Texas, jag firade inte 30, alls. Min familj firade mig vilket jag blev väldigt glad över.

Så riktiga födelsedagen jobbade jag som vanlig men två dagar senare hade jag bokat en gruppresa till Belize, djungelritt och paradisö.
Det var mitt sätt att fira eller ha 30års kris..

 

[Oldie]

Antar att jag hamnat i nån slags kris kring min 50-årsdag

Kommer att fira födelsedagen tillsammans med dottern i Oslo, på spa So far, so good...

Har dock insett att det vidare ev firandet lär bli skralt.... Någon bekantskapskrets har jag inte numer....

De enda jag träffar numer är arbetskamraterna, som jag inte har någon närmare relation till (trots att de betyder mycket för mig!)

Min dröm om logdans och helstekt gris lär knappast bli verklighet


Finns det fler som upplevt att er stora dag inte blev som den "skulle" ?

Och ja, jag tycker lite synd om mig just nu

Jag kommer gärna upp och firar dig om du tänker ha nån tillställning eller fest .

 

[Hyacinth]

Person som jag knappt umgås med på tu man hand, det fetade är poängen i meningen. Vi har känt varandra och umgåtts i över 5 år, och jag tänker mig förstås i detta fall att jag skulle bjuda hem folk som vi båda känner. Men det skulle för mig ändå kännas lite märkligt att våra gemensamma vänner kommer hem till vän x, där jag härjar runt. För vännerna är det ju en trevlig middag, precis som vanligt, med enda skillnaden att det är jag som köpt och lagat maten. Men är det det som är det viktiga alltså? För mig handlar en middagsbjudning alltid primärt om att jag vill träffa de inbjudna och att det är trevligt och praktiskt att göra det över en bit mat, och jag lagar då den mat jag har råd och ork med att laga. Men för vännerna i detta fall så innebär det ju samma sak, oavsett om det är jag eller hemmets ägare som lagat maten. Och för hemmets ägare innebär det att låna ut kök och hem, och inte så mycket mer. Så vad är den egentliga poängen med detta upplägg? Att jag ska göra "rätt" för mig, genom att köpa mat och laga den?

Jag kritiserar inte ditt förslag med att låna någons hem, det passar säkert väldigt bra för många. Jag undrar bara vad poängen är. (Om det inte är så att man älskar att laga mat och har några paradrätter man väldigt gärna vill bjuda på...)

Så gör jag ofta. Vi bor litet, vi har vänner med mindre barn och pälsdjursallergi (vi har hund) som bor stort. Det är enklare att ses hos dem, men eftersom vi 99 av 100 gånger ses hos dem lagar jag ibland maten eller köper och lagar. Jag bjuder dem innerligt gärna på mat, men vi får knte plats hos oss. För att kunna ses och faktiskt ha ett avspänt umgänge är jag totalt öppen med varför vi inte hänger hos oss och de har inga problem med det. Jag är nog den som hittar bäst i deras kök numer och är diskmaskinen full när jag kommer plockar jag ur den. Skulle säga att vi har samma typ av umgänge med de flesta av våra vänner.


@Texaz , fira med dottern och njut av det, kan tillägga att öppet hus skrämmer bort mig, jag behöver en personlig inbjudan för att veta att jag är önskad på plats. (@tanten ) jag tror annars att set finns 500 närmare vänner som kommer, får jag en personlig inbjudan blir jag lycklig som ett barn och dyker upp med Partyhatten på.