Jag är verkligen inne i ett flow nu när det gäller ridningen. Det är SÅ roligt, och som @Araminta skrev något som jag måste försöka ta med mig på något sätt sen när det inte känns lika bra längre (hur man nu gör det 
).
Inför veckans dressyrlektioner var jag lite smått beredd på att flowet skulle upphöra (nån gång måste det ju ta slut?!) och att jag skulle bli uppsatt på någon av de hästar jag trivs mindre bra med. Blev därför glad när jag kom till stallet för den första lektionen och såg att jag skulle få rida Cash. Jag har hoppat Cashen några gånger tidigare men aldrig ridit dressyr på honom, och var nyfiken på hur han är. I hoppningen är han jättetrevlig, framåt men lite vinglig, däremot så har jag fått uppfattningen att han kan vara lite knepig i dressyren. Han är väääldigt lång och kanske nånstans uppåt 170, men ändå lite tunn och lätt i typen. Han är en sån som jag uppfattar som egentligen väldigt känslig, men han kan spänna sig och gå emot ryttarens hjälper genom att inte gå fram för skänkeln och streta upp med huvudet mot taket.
Däremot har jag sett honom gå SÅ fint på den avancerade lektionen innan min sena lektion, så det var den bilden jag hade i huvudet när jag började rida på honom. Och jag måste säga att det gick över förväntan – han var verkligen supertrevlig och hyfsat stabil i formen. Några gånger under lektionen blev han vinglig och ormig och några gånger stretade han lite uppåt med nacken, men för det mesta var vi i balans han och jag, och han lyssnade bra på mina hjälper och vi fick även till någorlunda slutor. Så det var jätteroligt och positivt, jag var helt nöjd och jobbar gärna vidare med honom!
Och han är verkligen hur rolig och go som helst i boxen! Vi började med att mysa och pussas och klias, och han var väldigt plockig och började fnula med mina kläder, och först så fick han tag i den lilla dragkedjekläppen på min väst och började dra dragkedjan upp och ner , och sen gick han vidare och hittade ett snöre i min jacka som han skulle dra i och knyta upp! Ha ha ha! Charmiga hästen!
På kvällens sena lektion så hoppade jag nästan av lycka över att finna mig uppsatt på bästa lakristrollet farbror Ägrim! Han börjar bli gammal och lite knackig och går bara max en lektion om dagen, och det är inte så ofta jag får möjlighet att sitta på honom längre. Ägrim är grymt rolig att rida – en svartbrun lite kraftigare modell, vagnshäst från Polen, skön som bästa finfåtöljen att sitta på, lite muttrig och en färgstark personlighet, behöver MYCKET säte och en väldigt flexibel hand för att inte bara hänga sig på i handen och springa för fullt. Han är ”min modell” av häst att rida, det är på honom jag har haft några riktiga moments.
Och det visade sig att kvällen skulle bjuda på ännu en riktigt minnesvärd stund på finaste hästens rygg, ren och skär ryttarlycka och kärlek!! Redan när vi började rida så märkte jag att Ägrim kändes extra lyhörd, positiv och uppmärksam, och dom problem jag kan ha med honom (att han trots allt lägger sig på, blir stark och springer och jag tappar sätet) lös med sin frånvaro. Istället var han reglerbar och hela tiden framme inne i min hand med ett ödmjukt och lätt stöd, energisk och ”på” med motor bakifrån, mjuk och fin och försökte verkligen uppfylla allt jag bad om! Den där härliga kraftiga frieserliknande halsen var som ett stabilt upp-och-nervänt U framför sadeln, och jag bara njöt!
På Ägrim är det dock inte riktigt bara finåkning som gäller – jag måste fortfarande jobba honom hela tiden, komma ihåg sätet och ge honom nånting att koncentrera sig på. Rider jag bara rakt fram för långa stunder är det kört – då tar han chansen och drar iväg. Utan han behöver hela tiden aktiveras och ha en uppgift – flytta lite hit och dit, ställa lite hit och dit, öka och minska tempot, osv. Men i och med att han var så reglerbar och med på noterna så var det bara roligt att sysselsätta oss! Ååååh jag bara njöt i fulla drag – vi svävade fram! Som jag sa till ridläraren efter lektionen: ”Leendet går från öra till öra!”
När det gäller mina tankar om min egen ridförmåga så är dom ju inte jättehöga – jag tycker inte att jag rider särskilt bra utan tänker att jag är nån slags halvtaskig ridskolemedelmåtta och mitt självförtroende i dressyren är lågt. Men jag har flera gånger lagt märke till att andra har fällt kommentarer om att jag rider bra, och jag tycker att det är konstigt! Nu hände det igen att en tjej som rider i samma grupp (eller ja, två stycken faktiskt) kommenterade att jag rider den hästen jag red väldigt bra. Jag tycker att det är jättekonstigt!! Det stämmer liksom inte alls med min egen bild.
Och även om jag känner mig säkrare och inte skäms lika mycket över mig själv i hoppningen som i dressyren, så anser jag fortfarande att jag inte på något sätt är särskilt begåvad... Och ÄNDÅ har jag anmält mig till först en clearround och sen till självaste KM i hoppning på ridskolan!! Jag vet att jag inte har en chans att knipa någon placering utan får vara glad om jag inte blir utesluten, men rent logiskt så tänker jag att jag kan ju inte gå och vänta på att jag ska känna mig säker på att hoppa banor om jag inte ställer upp och deltar på dom banhoppningsmöjligheter som ges! Om jag aldrig ställer upp, bara för att jag känner mig för dålig, så får jag ju definitivt aldrig en chans att bli bättre! Så säger logiken. Känslomässigt så är jag delvis nyfiken och taggad, men delvis hoppas jag på att jag blir bortlottad...
). Inför veckans dressyrlektioner var jag lite smått beredd på att flowet skulle upphöra (nån gång måste det ju ta slut?!) och att jag skulle bli uppsatt på någon av de hästar jag trivs mindre bra med. Blev därför glad när jag kom till stallet för den första lektionen och såg att jag skulle få rida Cash. Jag har hoppat Cashen några gånger tidigare men aldrig ridit dressyr på honom, och var nyfiken på hur han är. I hoppningen är han jättetrevlig, framåt men lite vinglig, däremot så har jag fått uppfattningen att han kan vara lite knepig i dressyren. Han är väääldigt lång och kanske nånstans uppåt 170, men ändå lite tunn och lätt i typen. Han är en sån som jag uppfattar som egentligen väldigt känslig, men han kan spänna sig och gå emot ryttarens hjälper genom att inte gå fram för skänkeln och streta upp med huvudet mot taket.
Däremot har jag sett honom gå SÅ fint på den avancerade lektionen innan min sena lektion, så det var den bilden jag hade i huvudet när jag började rida på honom. Och jag måste säga att det gick över förväntan – han var verkligen supertrevlig och hyfsat stabil i formen. Några gånger under lektionen blev han vinglig och ormig och några gånger stretade han lite uppåt med nacken, men för det mesta var vi i balans han och jag, och han lyssnade bra på mina hjälper och vi fick även till någorlunda slutor. Så det var jätteroligt och positivt, jag var helt nöjd och jobbar gärna vidare med honom!
Och han är verkligen hur rolig och go som helst i boxen!
Vi började med att mysa och pussas och klias, och han var väldigt plockig och började fnula med mina kläder, och först så fick han tag i den lilla dragkedjekläppen på min väst och började dra dragkedjan upp och ner , och sen gick han vidare och hittade ett snöre i min jacka som han skulle dra i och knyta upp! Ha ha ha! Charmiga hästen! På kvällens sena lektion så hoppade jag nästan av lycka över att finna mig uppsatt på bästa lakristrollet farbror Ägrim!
Han börjar bli gammal och lite knackig och går bara max en lektion om dagen, och det är inte så ofta jag får möjlighet att sitta på honom längre. Ägrim är grymt rolig att rida – en svartbrun lite kraftigare modell, vagnshäst från Polen, skön som bästa finfåtöljen att sitta på, lite muttrig och en färgstark personlighet, behöver MYCKET säte och en väldigt flexibel hand för att inte bara hänga sig på i handen och springa för fullt. Han är ”min modell” av häst att rida, det är på honom jag har haft några riktiga moments.Och det visade sig att kvällen skulle bjuda på ännu en riktigt minnesvärd stund på finaste hästens rygg, ren och skär ryttarlycka och kärlek!!
Redan när vi började rida så märkte jag att Ägrim kändes extra lyhörd, positiv och uppmärksam, och dom problem jag kan ha med honom (att han trots allt lägger sig på, blir stark och springer och jag tappar sätet) lös med sin frånvaro. Istället var han reglerbar och hela tiden framme inne i min hand med ett ödmjukt och lätt stöd, energisk och ”på” med motor bakifrån, mjuk och fin och försökte verkligen uppfylla allt jag bad om! Den där härliga kraftiga frieserliknande halsen var som ett stabilt upp-och-nervänt U framför sadeln, och jag bara njöt!På Ägrim är det dock inte riktigt bara finåkning som gäller – jag måste fortfarande jobba honom hela tiden, komma ihåg sätet och ge honom nånting att koncentrera sig på. Rider jag bara rakt fram för långa stunder är det kört – då tar han chansen och drar iväg. Utan han behöver hela tiden aktiveras och ha en uppgift – flytta lite hit och dit, ställa lite hit och dit, öka och minska tempot, osv. Men i och med att han var så reglerbar och med på noterna så var det bara roligt att sysselsätta oss! Ååååh jag bara njöt i fulla drag – vi svävade fram!
Som jag sa till ridläraren efter lektionen: ”Leendet går från öra till öra!” När det gäller mina tankar om min egen ridförmåga så är dom ju inte jättehöga – jag tycker inte att jag rider särskilt bra utan tänker att jag är nån slags halvtaskig ridskolemedelmåtta och mitt självförtroende i dressyren är lågt. Men jag har flera gånger lagt märke till att andra har fällt kommentarer om att jag rider bra, och jag tycker att det är konstigt! Nu hände det igen att en tjej som rider i samma grupp (eller ja, två stycken faktiskt) kommenterade att jag rider den hästen jag red väldigt bra. Jag tycker att det är jättekonstigt!! Det stämmer liksom inte alls med min egen bild.
Och även om jag känner mig säkrare och inte skäms lika mycket över mig själv i hoppningen som i dressyren, så anser jag fortfarande att jag inte på något sätt är särskilt begåvad... Och ÄNDÅ har jag anmält mig till först en clearround och sen till självaste KM i hoppning på ridskolan!!
Jag vet att jag inte har en chans att knipa någon placering utan får vara glad om jag inte blir utesluten, men rent logiskt så tänker jag att jag kan ju inte gå och vänta på att jag ska känna mig säker på att hoppa banor om jag inte ställer upp och deltar på dom banhoppningsmöjligheter som ges! Om jag aldrig ställer upp, bara för att jag känner mig för dålig, så får jag ju definitivt aldrig en chans att bli bättre! Så säger logiken. Känslomässigt så är jag delvis nyfiken och taggad, men delvis hoppas jag på att jag blir bortlottad... 
