- Svar: 217
- Visningar: 15 117
Hej
Jag vet inte hur jag ska börja dethär. Men jag är ju inte död iallafall och nu är det den dagen som jag INTE skulle leva. Men tydligen så gör jag det.
Men ärligt så känner jag mig inte som jag lever. Utan är typ HELT tom och som död i tankarna.
Igår var iallafall en av dom värsta dagarna i mitt liv. Eller det började ju ändå ganska okej mot vad jag trodde men sen blev det bara mera och mera jobbigt och massa massa ångest. Så fick en panik attack på dagen och sen på kvällen fick jag flera så blev typ HELT dum i huvudet och fick värsta ut brottet som jag inte har fått i närheten av på flera månader. Jag tänker inte skriva detaljer vad jag gjorde men kan bara säga att jag var skit jobbig och konstig. Så fattar personalen också och mina föräldrar. Och tillslut blev det en skit jobbig sak som jag inte kan skriva så mycket om. Men ja dom försökte typ över tala mig att jag skulle ta medicin men jag kunde inte och hade bara en sak i huvudet att jag måste bort från dom och MÅSTE göra nåt så jag skulle dö. Så tillslut bestämde dom att jag skulle ha medicin med en spruta.
Så kommer inte ihåg så jätte mycket mer efter det. Eller kommer ihåg själva det och att jag fick ännu mera panik då så pappa fick hålla fast mig ungefär. Men det är typ sista saken jag kommer ihåg om igår. Och sen somnade jag pågrund av det liksom.
Och nu idag så är jag som jag är helt tom i huvudet och att jag inte kan få in i huvudet att jag inte är död nu som jag skulle. Men det låter säkert helt knäppt men vet inte hur jag ska förklara. Men typ att det känns helt o verkligt på nåt sätt och att det inte var meningen att jag skulle finnas nu ens. Så allt är liksom fel bara.
Och somsagt jag fattar väl varför dom bestämde det med medicinen igår för ja jag var jätte jobbig och jag kunde inte ha kontroll över migsjälv. Så jag fattar att dom bestämde det men får ändå som en mini ångest attack såfort en sköterska kommer in på rummet för min hjärna tänker ändå typ att dom kommer tvångs ge mig en sån spruta igen ifall jag inte sköter mig perfekt. Fast jag vet att det inte är så egentligen men ändå som blir min hjärna så.
Så har fått pappa att lova att han inte kommer gå ifrån mig nånting på hela dagen idag. Och ja det är jätte taskigt egentligen. För måste ju ändå vara skit jobbigt för han att han inte slipper mig NÅNTING på hela dagen. Så ja det är taskigt mot han men egentligen om man tänker så är det hans och mammas fel att jag MÅSTE vara här idag så då kan egentligen han ha det jobbigt idag också. För om jag skulle fått dött så hade han ju inte behövt det. Så egentligen om det är så jävla viktigt för dom att jag måste finnas idag fast det är helt fel så får han väl ha det skit jobbigt och vara med mig exakt helatiden då. För det är ju ändå typ det dom vill ändå.
Men ja annars så förutom att jag är helt död och tom i huvudet så är det väl ingen skillnad på 15 mot 14. Men trodde inte det skulle vara det heller utan det är mera allt annat som kanske inte märks direkt som känns jobbigt. Men ja nu är jag iallafall det som jag INTE skulle bli och var aldrig aldrig aldrig meningen att jag skulle leva nu.
Jag vet inte hur jag ska börja dethär. Men jag är ju inte död iallafall och nu är det den dagen som jag INTE skulle leva. Men tydligen så gör jag det.
Men ärligt så känner jag mig inte som jag lever. Utan är typ HELT tom och som död i tankarna.
Igår var iallafall en av dom värsta dagarna i mitt liv. Eller det började ju ändå ganska okej mot vad jag trodde men sen blev det bara mera och mera jobbigt och massa massa ångest. Så fick en panik attack på dagen och sen på kvällen fick jag flera så blev typ HELT dum i huvudet och fick värsta ut brottet som jag inte har fått i närheten av på flera månader. Jag tänker inte skriva detaljer vad jag gjorde men kan bara säga att jag var skit jobbig och konstig. Så fattar personalen också och mina föräldrar. Och tillslut blev det en skit jobbig sak som jag inte kan skriva så mycket om. Men ja dom försökte typ över tala mig att jag skulle ta medicin men jag kunde inte och hade bara en sak i huvudet att jag måste bort från dom och MÅSTE göra nåt så jag skulle dö. Så tillslut bestämde dom att jag skulle ha medicin med en spruta.
Så kommer inte ihåg så jätte mycket mer efter det. Eller kommer ihåg själva det och att jag fick ännu mera panik då så pappa fick hålla fast mig ungefär. Men det är typ sista saken jag kommer ihåg om igår. Och sen somnade jag pågrund av det liksom.
Och nu idag så är jag som jag är helt tom i huvudet och att jag inte kan få in i huvudet att jag inte är död nu som jag skulle. Men det låter säkert helt knäppt men vet inte hur jag ska förklara. Men typ att det känns helt o verkligt på nåt sätt och att det inte var meningen att jag skulle finnas nu ens. Så allt är liksom fel bara.
Och somsagt jag fattar väl varför dom bestämde det med medicinen igår för ja jag var jätte jobbig och jag kunde inte ha kontroll över migsjälv. Så jag fattar att dom bestämde det men får ändå som en mini ångest attack såfort en sköterska kommer in på rummet för min hjärna tänker ändå typ att dom kommer tvångs ge mig en sån spruta igen ifall jag inte sköter mig perfekt. Fast jag vet att det inte är så egentligen men ändå som blir min hjärna så.
Så har fått pappa att lova att han inte kommer gå ifrån mig nånting på hela dagen idag. Och ja det är jätte taskigt egentligen. För måste ju ändå vara skit jobbigt för han att han inte slipper mig NÅNTING på hela dagen. Så ja det är taskigt mot han men egentligen om man tänker så är det hans och mammas fel att jag MÅSTE vara här idag så då kan egentligen han ha det jobbigt idag också. För om jag skulle fått dött så hade han ju inte behövt det. Så egentligen om det är så jävla viktigt för dom att jag måste finnas idag fast det är helt fel så får han väl ha det skit jobbigt och vara med mig exakt helatiden då. För det är ju ändå typ det dom vill ändå.
Men ja annars så förutom att jag är helt död och tom i huvudet så är det väl ingen skillnad på 15 mot 14. Men trodde inte det skulle vara det heller utan det är mera allt annat som kanske inte märks direkt som känns jobbigt. Men ja nu är jag iallafall det som jag INTE skulle bli och var aldrig aldrig aldrig meningen att jag skulle leva nu.