I
isan_love
Jag behöver bara skriva av mig och rensa tankarna lite. Du måste inte läsa om du inte vill jag bara känner att jag behöver göra det här. Inga klagomål på hur misslyckad jag är heller tack för det vet jag redan, man kan inte känna sig sämre än vad jag redan gör. Så inga klagomål tack! Jag brukar vara positiv men inte ens jag orkar mer nu.
Nu är jag bara så trött på det här. För ungefär 3-4 år sedan fick jag ta hand om en häst som mådde väldigt dåligt. Där hon hade varit på foder hade de inte tagit hand om henne och hon var bara ett benrangel... Fick inte ens avmaska för vetrinären för att det inte var säkert att hon hade överlevt det. Hon mådde verkligen kasst.
Efter ett tag så kunde hon börja sättas igång. Hon kunde grunderna, men inte galoppen. Jag jobbade länge med henne och tog lektioner 1 gång/ vecka och till slut tog hon både höger och vänster galopp. Vilken underbar känsla det var. Allt flöt på helt perfekt.
Efter bara ett par månader började hon krångla, ridskolan jag red på bytte lärare ofta just då och jag fick många olika tips hur jag skulle rida henne. Det började med att hon drog ner huvudet hela tiden, sen blev det värre och hon började bocka. Hon bockade jättemycket och det blev värre och värre. Vi kunde inte upptäcka nått skav eller så. Till slut hände det och det var bara en tidsfråga innan det skulle ske som hon höll på, jag ramlade av. Jag skadade knät ordentligt, fick operera knät och ha gipsat ben och hoppa på kryckor i 6 veckor. Sen tog det ett tag innan jag kunde börja gå normalt och alltså ganska länge innan jag kunde börja rida. Jag hade hunnit bli rädd, första gången jag satt upp var jag rädd. Jag har aldrig varit det minsta rädd för hästar, respekterat dem men aldrig varit rädd. Jag var inte rädd för dom under hela tiden jag var skadad men första gången jag satt upp på henne igen kom det.
Efter ett halvår/ år från att jag ramlade av så fann vi äntligen lösning/ anledningen. Hon hade skav från bettet, och vi var hos tandläkare och det är fixat. Nu ett år senare är jag fortfarande rädd sen jag ramlade av det försvinner allt mer och mer desto mer jag rider henne. Men hon krånglar en massa. Jag rider mest i skogen nu, på bortvägen stannar hon hela tiden och vill inte gå, på hemvägen stressar hon och ska bara rusa hemmåt. Hon har aldrig stuckit så jag inte haft kontroll över henne men det är otäckt när hon gör sina försök hela tiden. Galopp har jag inte känt mig tillräckligt trygg för att testa än, men jag känner att snart kommer jag klara det utan att vara rädd. Jag tar allt lugnt och försiktigt. Hon har också börjat larva sig för bilar, som inte var något problem från början.
Just nu känner jag inte för att fortsätta rida henne, jag är som sagt rädd fortfarande. Men om jag inte kommer fortsätta rida henne så vet jag inte vem som ska göra det, det är inte så många som vill ha en sån här här häst på foder lixom. Om ett år slutar jag gymnasiet, så mitt mål nu är att få ordning på henne tills dess, så jag kan hitta ett bra hem till henne. Då kommer jag flytta iväg och ändå inte ha tid med någon häst föräns jag gått klart universitetet.
Om jag inte fortsätter rida henne kommer jag inte ha någon häst att rida, har ingen lust att börja rida på ridskola (1. svindyrt 2. inga bra ridlärare 3. Se blickarna från alla som sett mig ge upp 4. För många elever på samma lektion, ibland har det varit tio hästar i ett ridhus, blandat stora och små, på helt olika nivåer.)
Jag känner inte att jag klarar av det här, jag vill inte rida henne och behöva vara rädd. Det verkar inte som varken jag eller hon har roligt på våra ridturer eftersom det enda hon gör är att försöka sticka hem, och det enda jag gör är att vara rädd. Ibland går det bra och det får mig att hoppas att det kan lösa sig men realistiskt, det här kommer inte sluta bra. Jag har aldrig känt att jag inte klarar av en häst förut men nu gör jag det.....
Vad ska jag göra.. Jag vill inte sälja henne, jag älskar henne. Även om jag skulle sälja henne skulle ingen vilja köpa henne nu....
Plus att jag älskar att rida mer än något annat.
Nu är jag bara så trött på det här. För ungefär 3-4 år sedan fick jag ta hand om en häst som mådde väldigt dåligt. Där hon hade varit på foder hade de inte tagit hand om henne och hon var bara ett benrangel... Fick inte ens avmaska för vetrinären för att det inte var säkert att hon hade överlevt det. Hon mådde verkligen kasst.
Efter ett tag så kunde hon börja sättas igång. Hon kunde grunderna, men inte galoppen. Jag jobbade länge med henne och tog lektioner 1 gång/ vecka och till slut tog hon både höger och vänster galopp. Vilken underbar känsla det var. Allt flöt på helt perfekt.
Efter bara ett par månader började hon krångla, ridskolan jag red på bytte lärare ofta just då och jag fick många olika tips hur jag skulle rida henne. Det började med att hon drog ner huvudet hela tiden, sen blev det värre och hon började bocka. Hon bockade jättemycket och det blev värre och värre. Vi kunde inte upptäcka nått skav eller så. Till slut hände det och det var bara en tidsfråga innan det skulle ske som hon höll på, jag ramlade av. Jag skadade knät ordentligt, fick operera knät och ha gipsat ben och hoppa på kryckor i 6 veckor. Sen tog det ett tag innan jag kunde börja gå normalt och alltså ganska länge innan jag kunde börja rida. Jag hade hunnit bli rädd, första gången jag satt upp var jag rädd. Jag har aldrig varit det minsta rädd för hästar, respekterat dem men aldrig varit rädd. Jag var inte rädd för dom under hela tiden jag var skadad men första gången jag satt upp på henne igen kom det.
Efter ett halvår/ år från att jag ramlade av så fann vi äntligen lösning/ anledningen. Hon hade skav från bettet, och vi var hos tandläkare och det är fixat. Nu ett år senare är jag fortfarande rädd sen jag ramlade av det försvinner allt mer och mer desto mer jag rider henne. Men hon krånglar en massa. Jag rider mest i skogen nu, på bortvägen stannar hon hela tiden och vill inte gå, på hemvägen stressar hon och ska bara rusa hemmåt. Hon har aldrig stuckit så jag inte haft kontroll över henne men det är otäckt när hon gör sina försök hela tiden. Galopp har jag inte känt mig tillräckligt trygg för att testa än, men jag känner att snart kommer jag klara det utan att vara rädd. Jag tar allt lugnt och försiktigt. Hon har också börjat larva sig för bilar, som inte var något problem från början.
Just nu känner jag inte för att fortsätta rida henne, jag är som sagt rädd fortfarande. Men om jag inte kommer fortsätta rida henne så vet jag inte vem som ska göra det, det är inte så många som vill ha en sån här här häst på foder lixom. Om ett år slutar jag gymnasiet, så mitt mål nu är att få ordning på henne tills dess, så jag kan hitta ett bra hem till henne. Då kommer jag flytta iväg och ändå inte ha tid med någon häst föräns jag gått klart universitetet.
Om jag inte fortsätter rida henne kommer jag inte ha någon häst att rida, har ingen lust att börja rida på ridskola (1. svindyrt 2. inga bra ridlärare 3. Se blickarna från alla som sett mig ge upp 4. För många elever på samma lektion, ibland har det varit tio hästar i ett ridhus, blandat stora och små, på helt olika nivåer.)
Jag känner inte att jag klarar av det här, jag vill inte rida henne och behöva vara rädd. Det verkar inte som varken jag eller hon har roligt på våra ridturer eftersom det enda hon gör är att försöka sticka hem, och det enda jag gör är att vara rädd. Ibland går det bra och det får mig att hoppas att det kan lösa sig men realistiskt, det här kommer inte sluta bra. Jag har aldrig känt att jag inte klarar av en häst förut men nu gör jag det.....
Vad ska jag göra.. Jag vill inte sälja henne, jag älskar henne. Även om jag skulle sälja henne skulle ingen vilja köpa henne nu....
Plus att jag älskar att rida mer än något annat.