Visst går det att bli ensamkatt...?

[aiquen]

Jag fick hastigt ta bort en av mina katter häromdagen. Förutom att jag är väldigt ledsen och känner stor saknad, så är jag orolig för min katt som nu blir ensam.

Han är innekatt, nio år och väldigt social och ganska aktiv. Har alltid bott med andra katter; hämtades på ett katthem som unge och har sedan alltid bott med den andre.

Mina katter har inte varit bästisar med stort B eller så bra lekkompisar, och det har funnits en tydlig hierarki mellan dem (där den äldre katten varit den som sett till att hålla distansen, till den här som är mycket mer obrydd och ”hyper” till sin personlighet rent allmänt) men de har alltid ”haft varandra” och till exempel som ensamma på dagarna i princip alltid legat och sovit tillsammans.

Jag förstår att jag är i den mest akuta känslomässiga fasen just nu och tror att jag lägger över mycket av mina, mänskliga känslor på min katt. Han verkar ju inte ”ledsen” liksom. Men jag känner mig så sjukt otillräcklig som heltidsarbetande innekattägare plötsligt.

Men katter är ju inte utpräglade flockdjur. Visst går det att bli ensamkatt? Visst vore det väl egentligen en mycket större risk att skapa problem genom att försöka sätta ihop honom med en ny (vuxen) katt nu? Han är ju heller ingen ungdom.

Snälla hjälp mig att sortera och komma ur de här tankarna.

 

[Hoarfrost]

Stor kram

Det kommer att gå bra.
De flesta katter fungerar som ensamkatter. Jag har hittills inte stött på en enda katt som inte klarar av att vara ensamkatt. Det kan ta lite tid att ställa om bara. Min förra katt bodde i hop med sin bror i 10 ish år, sedan separerade vi på dem. Det tog någon månad kanske där man märkte att katterna undrade lite var den andra var, men sedan var allt som vanligt igen

 

[aiquen]

Tack @Hoarfrost !

Jag märker ju det - hur han liksom ser sig omkring och reagerar på olika ljud som han normalt inte bryr sig om. Som om han väntar sig att den andre ska dyka upp runt hörnet. Men det är väl heller inget konstigt, men så lätt att applicera på mig själv som verkligen önskar att det var den andre katten.

Jag ”letar” liksom tecken. ”Varför sitter han bara där borta, varför kommer han inte och vill leka eller gosa?!”. Han är väldigt social men han brukar ju inte vara konstant klistrad på mig för det. Men nu tolkar jag det som något onormalt.

Det blir extra jobbigt eftersom han är den som jag känt har haft störst utbyte av att ha en kompis. Han har haft stor respekt men ändå varit den som mest sökt sig till den andre. Men som sagt även om de har tolererat varandra och sovit nära huvud mot huvud, så har de ju inte heller varit typerna som farit runt och lekt både högt och lågt med varandra ...

 

[mandalaki]

Vänta och se. Min erfarenhet är att den katt som blir ensam kan ändra personlighet lite grand (i mitt fall till det bättre. Mina båda var fiender, när jag blev tvungen att ta bort den ene blev den andre lugnare och mer nära mig)

Men ägna dig jättemycket åt honom, gosa och lek.

 

[Marvin]

Min (inne)katt blev ensam när hennes bror fick tas bort bara 5 år gammal. Hon är 14 nu och jag har lovat henne att hon aldrig ska behöva bo med en annan katt igen.
Hon blev mycket gladare, modigare och mer social med människor (andra än mig då, mig har hon alltid suttit som ett plåster på).

Visst har hon långa dagar själv då jag jobbar mer än heltid och har hästar, men hon verkar trivas ypperligt och vi umgås mycket när jag är hemma. Nu har hon efter 8,5 år börjat uppskatta husse också, och han jobbar hemma nån dag i veckan så att hon kan sitta med på videokonferenser.

Beklagar sorgen, det är så tungt när de lämnar oss!

 

[athena_arabians]

Jag fick hastigt ta bort en av mina katter häromdagen. Förutom att jag är väldigt ledsen och känner stor saknad, så är jag orolig för min katt som nu blir ensam.

Han är innekatt, nio år och väldigt social och ganska aktiv. Har alltid bott med andra katter; hämtades på ett katthem som unge och har sedan alltid bott med den andre.

Mina katter har inte varit bästisar med stort B eller så bra lekkompisar, och det har funnits en tydlig hierarki mellan dem (där den äldre katten varit den som sett till att hålla distansen, till den här som är mycket mer obrydd och ”hyper” till sin personlighet rent allmänt) men de har alltid ”haft varandra” och till exempel som ensamma på dagarna i princip alltid legat och sovit tillsammans.

Jag förstår att jag är i den mest akuta känslomässiga fasen just nu och tror att jag lägger över mycket av mina, mänskliga känslor på min katt. Han verkar ju inte ”ledsen” liksom. Men jag känner mig så sjukt otillräcklig som heltidsarbetande innekattägare plötsligt.

Men katter är ju inte utpräglade flockdjur. Visst går det att bli ensamkatt? Visst vore det väl egentligen en mycket större risk att skapa problem genom att försöka sätta ihop honom med en ny (vuxen) katt nu? Han är ju heller ingen ungdom.

Snälla hjälp mig att sortera och komma ur de här tankarna.

Beklagar förlusten

Ta det lugnt ett tag. Kisse lär visa om han vill ha sällskap. Min nuvarande var snarast lättad (det märktes tydligt på henne) när jag tog bort hennes "syster", de kom INTE överens. Missia får vara ensamkatt så länge hon lever. Hon är min sidekick och följer med mig på jobb när det funkar (jag har henne här i kontoret nu ) och jag umgås mycket med henne. Dock är hon fullt nöjd även om jag är härifrån under dagen, hon är väldigt chill.

 

[aiquen]

Ägnar mig mycket åt honom gör jag. Jag åker hem på luncherna nu bara för att gömma godis och gosa (det har jag i och för sig gjort ganska ofta förut också, så det är ingen ny rutin så). Och han är både gosig och lekfull, men jag vet inte om jag övertolkar att han liksom ser mer ensam ut.

Mer modig eller social mot människor förväntar jag mig inte att han blir. Jag hade nog i alla fall inte tolkat det som något positivt ... Han är väldigt obrydd av sig och klampar fram där han känner för liksom. Och har alltid velat vara nära och aktivt gosa och prata, dock inte klistrad.

Där hade den andre katten mer nytta tror jag - han blev trots att han ville hålla viss distans (och var ganska skitförbannad i början, ärligt talat) MYCKET mindre skygg i allmänhet när han fick sällskap.

Men jag hoppas att det kommer funka. Jag är verkligen rädd att det skulle skita sig totalt med en ny katt och jag får katter som ogillar varandra, börjar kissa utanför lådan och såna saker. Brukar det gå att matcha vuxna katter eller är det alltid något av ett lotteri? En unge vore helt uteslutet för min del. Då sitter jag här om några år igen och jag vet inte ens om jag vill ha fler katter. Fy fan vad jobbigt det är när de blir dåliga och jag är fruktansvärt ledsen över vilken helt onödig jävla resa det här blev.

 

[athena_arabians]

@aiquen: Om han mår bra hade jag inte skaffat en till katt för det är verkligen ett lotteri. Däremot vet jag en del med siameser/orientaler vars katter nästan sörjt ihjäl sig när deras kattpartner dött och de mer eller mindre varit tvungna att skaffa en ny katt för att inte förlora den kvarvarande katten också. De raserna är ju lite speciella i det avseendet dock.

 

[mandalaki]

Jag är verkligen rädd att det skulle skita sig totalt med en ny katt och jag får katter som ogillar varandra, börjar kissa utanför lådan och såna saker. Brukar det gå att matcha vuxna katter eller är det alltid något av ett lotteri?

Det är ett jättelotteri. I synnerhet med innekatter som har ett begränsat revir att hållas på. Mina två kullbröder som var så gosiga med varann de första åren blev gradvis mer och mer fiender, den ene mobbade den andre och de slogs. Den mobbade katten började kissa överallt när jag inte var hemma, han var så otrygg. Och när jag var hemma låg han i mitt knä hela tiden, enda stället han kunde slappna av på. Jag vaknade på nätterna av att de slogs i sängen. För mig blir det aldrig två katter igen.

 

[aiquen]

Det är det jag anar ...

Men tack för svaren. Jag ska avvakta och se hur han beter sig framöver. Förhoppningsvis kommer det gå bra ...

 

[mackan]

@aiquen åh jag känner så igen mig!

Jag fick ta bort min ena katt akut (då var hon 14 år) och min andra gamling, då 16 år, blev själv. De hade bott ihop i 12 år.

Hade som du mega ångest att min herre som blev kvar skulle må dåligt. Samtidigt visste jag att skaffa en ny katt inte var ett alternativ. Han var så gammal och tyckte dessutom det var jättejobbigt när jag först skaffade katten som nu fick tas bort. (Matvägrade och försökte bita ihjäl henne första veckorna ) . Efter det i alla år hade de dock stort utbyte av varandra, lekte och tvättade varandra, sov tillsammans osv.

Han funkade dock bra med att bli själv på ålderns höst. Jag märkte ingen förändring hos honom alls, men var orolig som du i början .

Jag hade resonerat annorlunda om en ung katt blivit själv.

Kram på dig och kisse

 

[aiquen]

Tack @mackan . Så fint att höra att din katt tog det bra!

Min katt är ju inte så gammal men jag är glad att han inte är en ungkatt. Det skiljde bara tre år mellan de här och jag trodde ju att vi hade några år kvar ihop ...

Är så himla, himla ledsen dessutom för jag var på seniorkoll på klinik för bara tre veckor sedan och de tyckte att han var fin och att blodprov var överflödigt, fast jag frågade specifikt om det. Så blir han akutsjuk bara några veckor senare och fick lida onödigt länge innan det stod klart att han hade tumörer i hela levern. Jag kämpade ju för att jag trodde att han kunde ha en chans, att det var något som kunde opereras eller åtgärdas. Hatar mig själv för det. Med facit i hand skulle han fått somna in vid första symtom. Och det gnager så himla mycket om ett prov hade kunnat ge i alla fall en indikation på att det var något när det nu var så illa som det var. Då hade man kanske kunnat undersöka vidare direkt ... Kommer kräva alla prover som finns framöver.

Det enda jag är tacksam över är att jag hur jag än tänker på det inte kan påminna mig om att jag märkt att han skulle mått dåligt på något sätt, innan det blev så här akut att det var uppenbart att han behövde vård.

Nu ligger vi i alla fall och myser i soffan, jag och min vilde. Han verkar nöjd.

 

[mackan]

@aiquen jag fick ta bort 14:åringen akut trots att ingen ohälsa hittats på henne trots att hon tyvärr hade allergi som senare åren blev värre och utifrån det var jag inne väldigt frekvent hos veterinär för koller där man kollade både allmäntillstånd och övrigt och allt såg bra ut.

Hon blev akut sjuk kort över en helg och tappade halva kroppsvikten .
Jag valde att utifrån det inte utreda/försöka rehabba osv utan hon fick somna in .

Jag tycker du ska se till faktumet att kisse hos dig hade ert fint liv och att den även fick sluta sitt liv på ett humant sätt . Väldigt tråkigt (och lite konstigt) att inte blodprover togs vid seniorkollen men tycker ändå att du inte bör lasta dig själv för det i sammanhanget .

Kram igen på dig

 

[MJLee]

@aiquen: Om han mår bra hade jag inte skaffat en till katt för det är verkligen ett lotteri. Däremot vet jag en del med siameser/orientaler vars katter nästan sörjt ihjäl sig när deras kattpartner dött och de mer eller mindre varit tvungna att skaffa en ny katt för att inte förlora den kvarvarande katten också. De raserna är ju lite speciella i det avseendet dock.

Inte Nikita

 

[Lager]

Men katter är ju inte utpräglade flockdjur. Visst går det att bli ensamkatt? Visst vore det väl egentligen en mycket större risk att skapa problem genom att försöka sätta ihop honom med en ny (vuxen) katt nu? Han är ju heller ingen ungdom.

Snälla hjälp mig att sortera och komma ur de här tankarna.

Beklagar sorgen efter kisse.

Jag hade varit försiktig med att skaffa ny katt när din nu är lite äldre och även om han bott med andra katter främst bott med sin kompis vad jag förstod? Katter är hävdar sina revir och instängda i en lägenhet kan det lätt bli konflikter om de inte växer upp ihop.

Det betyder såklart inte att det är omöjligt att skaffa en kattkompis, det kan gå jättebra, men det är en chansning... Väninnan har flera egna katter och ofta kattrotation i hemmet (jourhem för räddade utekissar), det fungerar förvånansvärt konfliktfritt, men så har hon också ett större hus och möjlighet för de egna katterna att gå ut.

Av mina två nu kan jag tänka mig att den ena skulle funka med ny kattkompis men inte den andra, så det är en individuell bedömning man får göra.

 

[athena_arabians]

Inte Nikita

Nä, Nikita är ett specialfall

 

[aiquen]

@mackan Så tråkigt med din katt. Det är så jobbigt när man ser att de mår dåligt.

Min pendlade lite upp och ner i ett dygn. Var mest slö - och i stunder mer som vanligt - men han var åtminstone redan på klinik när han plötsligt blev mycket sämre ...

 

[aiquen]

Liten uppdatering ...

Det verkar gå bra och jag börjar kunna slappna av. Han hade något jamylande för sig ett par gånger de första dagarna, precis när han hade ätit. Ofta brukade han springa över till den andre kattens matskål för att slicka rent den när han var färdig med sin egen, så kanske var det det som plötsligt ”saknades”. Men hjärtskärande ... Men nu har jag inte hört det mer och han verkar vara som vanligt.

Vi har börjat roa oss med klickerträning :

Ligg - Sitt upp - Pang