Känner att jag måste få lite input och råd i en svår situation vi är i just nu. Vi (jag och min man) har två hundar, en äldre som är 5 år gammal, kastrerad hane. förra året skaffade vi en valp, också det en hane (nu kastrerad sen en månad ca).
Från första början med vår äldre hund har han varit "speciell". han har alltid varit lättstressad, rädd för höga ljud och väldigt försiktig, gillar inte främmande människor men väldigt tillgiven mot oss i familjen. han är inte agressiv mot andra hundar, ignorerar de flesta men har lekt fint speciellt med tikar. han är långsur och lättstött känns det som. morrar ibland tillbaka när man säger till honom men till slut lyder han ändå. är då sur i en längre tid efter tillsägningen. fungerar inte alls med barn, blir stressad som bara den och har vid två tillfällen nafsat barn, en av gångerna oprovocerat springandes från andra sidan lägenheten.
När vi tog valpen var han ju 4 år och hade börjat leka mindre och kändes mer gammal nästan. Vi köpte valpen dels för att jag nu pluggar och har oceaner av tid till hundarna, min man jobbar hemifrån och kunde vara med valpen första tiden och vi trodde att den äldre hunden skulle bli glad över att få sällskap.
det visade sig att han inte blev så glad. han var väldigt hårdhänt i uppfostran av valpen, till slut fick vi ta beslutet att inte låta honom säga till för vi tyckte att det blev för mycket. valpen är väldigt social och vill helst vara i famnen hela tiden, så han tog mycket plats men vi var extremt noga med att vara rättvisa i hur vi gosade osv. vi har inga barn så hundarna betyder mycket och får mycket uppmärksamhet.
det blev bättre när vi gick in och avbröt "bråken" - vår äldre hoppar på den yngre rätt så oprovocerat enligt oss. förstår att det kan vara subtila saker men vi kände ändå att den äldre inte riktigt läste den yngres signaler, valpen kunde ligga på rygg och titta bort och ändå hoppade den äldre på honom. det tog lång tid att göra valpen rumsren (fortfarande vid 11 mån ålder så kissar han på sig om den äldre säger till honom... rädd att det kan bero på att han saknat trygghet under valptiden), kanske för att han kissat på sig sen liten när han var glad (normalt) och när han blev påhoppad.
innan jul eskalerade bråkan extremt. då var valpen 9 månader - vi tänkte att det var könshormoner osv. vi kastrerade valpen när han var 10 månader ca och under läkningen fick den äldre vara hemma hos min mamma och pappa (som har tre hundar själv, dem går det bra med). när han kom tillbaka hoppades vi att det skulle bli bättre. det blev det inte. nu har vi tagit hjälp av privattränare (som verkar vara jättebra) och har fått en handlingsplan. problemet är att vi orkar inte. det har varit så mycket så länge.
det som skulle vara roligt med valp och en lekkompis till den äldre har blivit ett långdraget krishanterande. vi är helt slut. handlingsplanen "kan fungera men kommer ta tid" och vi tror inte att vi har orken efter snart ett år av att lösa bråk varje dag. ibland så mycket som sex sju ggr på en timme! valpen bråkar oftast inte tillbaka utan det är den äldre som ger sig på den yngre. valpen har sina problem, troligen på grund av detta, med hundmöten som vi också måste kämpa med varje dag.
vi har bestämt att en måste bort. men vad ska vi göra? vem ska bort? om det blir valpen så omplacerar vi men om det blir den äldre blir det nog avlivning, han klarar inte nya människor och det skulle vara plågeri att omplacera honom. det känns bara inte bra att ta bort en fysiskt frisk hund (med undantag för eksem och lite dåligt tandkött) i sin "bästa" ålder 5 år. men vill inte omplacera valpen heller egentligen eftersom att han har sån potential. valpen valde vi så ordentligt med föräldrar som är jättefina, han är mer social och tycker om människor, mysig och gosig med egenskaper vi vill ha i en hund. hans problem är hundmöten (som det känns som är vårt fel att han har då han mest troligt är rädd och osäker på hundar då hans "bror" hoppar på honom oprovocerat hej vilt). den äldre är ju vår första bebis. han är speciell. har många issues men ingen som är stor nog att avlivning är enda lösningen. vi har inga barn nu men vill ha om ca fem år. och då är det troligtvis så att vi inte kan ha kvar honom. men då är han ju tio år. han är just nu inte så glad, han är ju arg jämt. men är 99% säker att om valpen försvinner blir han glad igen.
det är så jobbigt att ta detta beslutet. inget känns rätt, allt blir bara fel. men vi KAN inte ha kvar båda. en måste bort. hjälp mig, vad skulle ni göra? fråga om mer info behövs, gör vad som helst för att bli mer säker i ett av valen. ursäkta för vägg av text men det går inte att komprimera mer känns det som. det är vår historia
Från första början med vår äldre hund har han varit "speciell". han har alltid varit lättstressad, rädd för höga ljud och väldigt försiktig, gillar inte främmande människor men väldigt tillgiven mot oss i familjen. han är inte agressiv mot andra hundar, ignorerar de flesta men har lekt fint speciellt med tikar. han är långsur och lättstött känns det som. morrar ibland tillbaka när man säger till honom men till slut lyder han ändå. är då sur i en längre tid efter tillsägningen. fungerar inte alls med barn, blir stressad som bara den och har vid två tillfällen nafsat barn, en av gångerna oprovocerat springandes från andra sidan lägenheten.
När vi tog valpen var han ju 4 år och hade börjat leka mindre och kändes mer gammal nästan. Vi köpte valpen dels för att jag nu pluggar och har oceaner av tid till hundarna, min man jobbar hemifrån och kunde vara med valpen första tiden och vi trodde att den äldre hunden skulle bli glad över att få sällskap.
det visade sig att han inte blev så glad. han var väldigt hårdhänt i uppfostran av valpen, till slut fick vi ta beslutet att inte låta honom säga till för vi tyckte att det blev för mycket. valpen är väldigt social och vill helst vara i famnen hela tiden, så han tog mycket plats men vi var extremt noga med att vara rättvisa i hur vi gosade osv. vi har inga barn så hundarna betyder mycket och får mycket uppmärksamhet.
det blev bättre när vi gick in och avbröt "bråken" - vår äldre hoppar på den yngre rätt så oprovocerat enligt oss. förstår att det kan vara subtila saker men vi kände ändå att den äldre inte riktigt läste den yngres signaler, valpen kunde ligga på rygg och titta bort och ändå hoppade den äldre på honom. det tog lång tid att göra valpen rumsren (fortfarande vid 11 mån ålder så kissar han på sig om den äldre säger till honom... rädd att det kan bero på att han saknat trygghet under valptiden), kanske för att han kissat på sig sen liten när han var glad (normalt) och när han blev påhoppad.
innan jul eskalerade bråkan extremt. då var valpen 9 månader - vi tänkte att det var könshormoner osv. vi kastrerade valpen när han var 10 månader ca och under läkningen fick den äldre vara hemma hos min mamma och pappa (som har tre hundar själv, dem går det bra med). när han kom tillbaka hoppades vi att det skulle bli bättre. det blev det inte. nu har vi tagit hjälp av privattränare (som verkar vara jättebra) och har fått en handlingsplan. problemet är att vi orkar inte. det har varit så mycket så länge.
det som skulle vara roligt med valp och en lekkompis till den äldre har blivit ett långdraget krishanterande. vi är helt slut. handlingsplanen "kan fungera men kommer ta tid" och vi tror inte att vi har orken efter snart ett år av att lösa bråk varje dag. ibland så mycket som sex sju ggr på en timme! valpen bråkar oftast inte tillbaka utan det är den äldre som ger sig på den yngre. valpen har sina problem, troligen på grund av detta, med hundmöten som vi också måste kämpa med varje dag.
vi har bestämt att en måste bort. men vad ska vi göra? vem ska bort? om det blir valpen så omplacerar vi men om det blir den äldre blir det nog avlivning, han klarar inte nya människor och det skulle vara plågeri att omplacera honom. det känns bara inte bra att ta bort en fysiskt frisk hund (med undantag för eksem och lite dåligt tandkött) i sin "bästa" ålder 5 år. men vill inte omplacera valpen heller egentligen eftersom att han har sån potential. valpen valde vi så ordentligt med föräldrar som är jättefina, han är mer social och tycker om människor, mysig och gosig med egenskaper vi vill ha i en hund. hans problem är hundmöten (som det känns som är vårt fel att han har då han mest troligt är rädd och osäker på hundar då hans "bror" hoppar på honom oprovocerat hej vilt). den äldre är ju vår första bebis. han är speciell. har många issues men ingen som är stor nog att avlivning är enda lösningen. vi har inga barn nu men vill ha om ca fem år. och då är det troligtvis så att vi inte kan ha kvar honom. men då är han ju tio år. han är just nu inte så glad, han är ju arg jämt. men är 99% säker att om valpen försvinner blir han glad igen.
det är så jobbigt att ta detta beslutet. inget känns rätt, allt blir bara fel. men vi KAN inte ha kvar båda. en måste bort. hjälp mig, vad skulle ni göra? fråga om mer info behövs, gör vad som helst för att bli mer säker i ett av valen. ursäkta för vägg av text men det går inte att komprimera mer känns det som. det är vår historia
