Hade turen att unghästen passade i min Frank Baines när jag red in henne, men hon växte ur den rätt fort och jag fick tag i en ett hack vidare av samma modell som passade bättre. Hon var en rätt "ökig" häst som jag ofta drog mig för att rida. Lite slowmotion-häst över huvud taget. När vi red ut ensamma var hon rädd för allt och alla. Vi drabbades av akut stelkramp flera gånger per ridtur för att allt var läskigt och farligt. Efter två års ridning hade det bara hänt två gånger att hon taggade till - när de andra hästarna brände iväg före över en stor stubbåker längde hon bara pliktskyldigast på steget. Helt orimligt seg och livlös. Men så var hon ju rätt stor och åbäkig, och jag liten med korta ben så att jag inte kunde hålla om ordentligt.
Men inte förrän efter två lite mer krävande (nåja) dressyrpass där hon helt enkelt slutade röra sig framåt den sekund jag slutade driva så började jag fundera på om det inte faktiskt var något som var fel. Visst, hon var lugn, gränsfall seg, i hagen med, men SÅ illa det det ju inte. Nu pratar vi omedelbar tvärnit. Ur alla gångarter. Svarade inte på sporrar och reagerade väldigt lite på spö. Himlade med ögonen åt ridhusväggen, -hörnen, tränaren, andra hästar och åskådare. När hon dessutom en dag helt enkelt gick och gömde sig i hörnet på boxen när jag kom med sadeln började det gå upp en glödlampa.
Efter lite klurande och vojlockavtryckkontrollerande insåg jag att sadeln nog klämde på ett kort område i överkant på anläggningsytan ungefär där manke övergår till rygg när jag satt i sadeln. En liten bit innanför framvalvet så att säga. Otydligt, men jag vet inte hur jag ska förklara. Det var inte mycket, från marken tyckte jag att det fortfarande var ganska diffust även när jag visste vad jag letade efter.
Bytte till en Wintec 500 som hängde i sadelkammaren och som verkade sitta ok. Avtrycken på voljlocken såg mycket bättre ut och jag fick en mycket roligare HÄST att rida! Plötsligt fanns lite framåtbjudning vid markarbetet och vi kunde galoppera på våra långa sandvägar i ett friskt tempo som hon självmant höll efter att jag satt henne i det. Visst, fortfarande var hon rätt shåpig när vi red ut själva, men på en helt annan nivå, och när vi red ut med andra så var hon ganska obrydd över huvud taget. Vi hann med i de andras skrittempo. Hon började hoppa de diken, stockar och stenar jag styrde på i trav istället för att bromsa in till kort spänd skritt för att slutligen häva sig över ur stillastående. Kort sagt en annan häst! Inte så konstigt i och med att det inte längre gjorde ont...
Man har ju läst om andra som haft den upplevelsen, men hade nog mest tänkt att det handlade om en sadel som passat väldigt dåligt som bytts ut.
Jag har ju en häst som jag sliter håret för att hitta något som passar (nån annan tråd). Lånade hem en Amerigo DJ nu i våras till honom som visade sig vara lite trång och lite för svängd, så jag skulle skicka tillbaka den. För skojs skull slängde jag upp den på henne också. Hon är ju lite smalare och lite mer svängd (fortfarande rätt rak, jämfört med normala hästar...). Den passade såklart fint, både henne och mig, och efter lite konsulterande med plånboken och ridsåren efter Wintecen så fick den stanna kvar i sadelkammaren. NU kan vi börja snacka förändring. NU har jag en häst som jag inte alls drar mig för att rida och som går från klarhet i mycket högre tempo än förut. NU har jag en häst med lite snärt. NU har jag en häst som verkar ha rätt hög tröskel till vilka saker som är farliga på uteritten även när vi är själva. Som till och med tar saker som många andra hästar skulle reagera mycket på med en klackspark. NU har jag en häst som är nyfiken och framåt och som snarast kan tycka det är lite irriterande att behöva stå och vänta.
Jag vet fortfarande inte vad som var fel med Wintecen, men jag vet att den här var mer rätt. För oss båda. Jag vet ju att hon är en känslig och försiktig häst, så så här i retrospekt är det inte ett dugg konstigt att hon agerat som hon gjort. Synd bara att jag inte förstod.
Så kort sagt har jag lärt mig att ok inte nödvändigtvis är tillräckligt bra. Och blev påmind om att om jag får problem med något som verkar vara svårlöst så kan lösningen ligga i något helt annat än det som verkar uppenbart. Stark rädsla för kor kan uppenbarligen bero på att sadeln inte ligger perfekt...
Så kolla era sadlar och pussa era hästar!
Men inte förrän efter två lite mer krävande (nåja) dressyrpass där hon helt enkelt slutade röra sig framåt den sekund jag slutade driva så började jag fundera på om det inte faktiskt var något som var fel. Visst, hon var lugn, gränsfall seg, i hagen med, men SÅ illa det det ju inte. Nu pratar vi omedelbar tvärnit. Ur alla gångarter. Svarade inte på sporrar och reagerade väldigt lite på spö. Himlade med ögonen åt ridhusväggen, -hörnen, tränaren, andra hästar och åskådare. När hon dessutom en dag helt enkelt gick och gömde sig i hörnet på boxen när jag kom med sadeln började det gå upp en glödlampa.
Efter lite klurande och vojlockavtryckkontrollerande insåg jag att sadeln nog klämde på ett kort område i överkant på anläggningsytan ungefär där manke övergår till rygg när jag satt i sadeln. En liten bit innanför framvalvet så att säga. Otydligt, men jag vet inte hur jag ska förklara. Det var inte mycket, från marken tyckte jag att det fortfarande var ganska diffust även när jag visste vad jag letade efter.
Bytte till en Wintec 500 som hängde i sadelkammaren och som verkade sitta ok. Avtrycken på voljlocken såg mycket bättre ut och jag fick en mycket roligare HÄST att rida! Plötsligt fanns lite framåtbjudning vid markarbetet och vi kunde galoppera på våra långa sandvägar i ett friskt tempo som hon självmant höll efter att jag satt henne i det. Visst, fortfarande var hon rätt shåpig när vi red ut själva, men på en helt annan nivå, och när vi red ut med andra så var hon ganska obrydd över huvud taget. Vi hann med i de andras skrittempo. Hon började hoppa de diken, stockar och stenar jag styrde på i trav istället för att bromsa in till kort spänd skritt för att slutligen häva sig över ur stillastående. Kort sagt en annan häst! Inte så konstigt i och med att det inte längre gjorde ont...
Man har ju läst om andra som haft den upplevelsen, men hade nog mest tänkt att det handlade om en sadel som passat väldigt dåligt som bytts ut.Jag har ju en häst som jag sliter håret för att hitta något som passar (nån annan tråd). Lånade hem en Amerigo DJ nu i våras till honom som visade sig vara lite trång och lite för svängd, så jag skulle skicka tillbaka den. För skojs skull slängde jag upp den på henne också. Hon är ju lite smalare och lite mer svängd (fortfarande rätt rak, jämfört med normala hästar...
). Den passade såklart fint, både henne och mig, och efter lite konsulterande med plånboken och ridsåren efter Wintecen så fick den stanna kvar i sadelkammaren. NU kan vi börja snacka förändring. NU har jag en häst som jag inte alls drar mig för att rida och som går från klarhet i mycket högre tempo än förut. NU har jag en häst med lite snärt. NU har jag en häst som verkar ha rätt hög tröskel till vilka saker som är farliga på uteritten även när vi är själva. Som till och med tar saker som många andra hästar skulle reagera mycket på med en klackspark. NU har jag en häst som är nyfiken och framåt och som snarast kan tycka det är lite irriterande att behöva stå och vänta.Jag vet fortfarande inte vad som var fel med Wintecen, men jag vet att den här var mer rätt. För oss båda. Jag vet ju att hon är en känslig och försiktig häst, så så här i retrospekt är det inte ett dugg konstigt att hon agerat som hon gjort. Synd bara att jag inte förstod.
Så kort sagt har jag lärt mig att ok inte nödvändigtvis är tillräckligt bra. Och blev påmind om att om jag får problem med något som verkar vara svårlöst så kan lösningen ligga i något helt annat än det som verkar uppenbart. Stark rädsla för kor kan uppenbarligen bero på att sadeln inte ligger perfekt...
Så kolla era sadlar och pussa era hästar!
Senast ändrad:
