Jag har en sak att säga när det gäller vett, etikett och rent allmänt hyfs. Jag är uppriktigt sagt skittrött på att tacka för gåvor som jag får och ännu värre är det om jag måste ge en kram som tack. Det heter att det tillhör allmänt hyfs och god fostran att göra det, men när någon ger order om det och till och med bevakar att jag lyder uppmanin-gen tycker jag att det har gått för långt. Jag förstår faktiskt inte vitsen med att driva det till den nivån eftersom det i min hjärna bara blir tillgjort och konstigt.
Eftersom jag har atypisk autism är det väldigt lätt att tolka det som att jag på grund av min funktionsned-sättning inte förstår att jag ska tacka. Det förstår jag verkligen, men jag har helt enkelt tröttnat på att göra det på någon annans begäran eftersom det inte känns som att det kommer ifrån mig. En annan sak som retar mig någonting fruktansvärt är att de som kräver att man ska uppföra sig normalt brukar ha en humor som går ut på att göra sig rolig på andra per-soners bekostnad och den som drabbas värst av det är ju nästan alltid den som är minst, svagast och har sämst chans att kunna försvara sig. Tillhör det verkligen allmänt hyfs att bete sig så?
Jag vet inte om det är jag som överreagerar, men jag känner faktiskt att min ork är så gott som slut när det gäller detta. Visserligen vet jag att det tillhör funktionsnedsättningen autism att re-agera starkt på dubbla budskap och att personer med atypisk autism inte klarar av elaka skä-mt, men jag undrar vem som egentligen gör det och dessutom undrar jag vad det är för roligt med att skämta på ett sådant sätt som sårar mottagaren och i vissa fall till och med skrämmer.
Min upplevelse är att vissa människor utnyttjar vett och etikett för egen vinnings skull. Till vett och etikett hör bland annat att man ska resa sig upp och lämna plats för äldre personer och då brukar min pappas syskon ha mage att kläcka ur sig att jag ska tänka på dem som är äldre om jag vill sitta och det inte finns en plats som är ledig. Nog för att jag fattar att de är äldre än mig, men jag har faktiskt en cp-skada som bland annat har gjort att jag har sämre balans.
Jag är i stort sett uppväxt med en riktigt hård fostran. Den bestod inte av fysisk misshandel, men det var ständigt hårda förmaningar, pekpinnar, bannor och skäll för att jag inte kunde uppföra mig trots att mina föräldrar faktiskt visste att jag är född med ett handikapp. När vi var på släktkalas gjorde mamma nästan inte annat än pratade om vilka upplevelser hon hade av att leva med ett handikappat barn och därför kan ingen påstå att släkten inte blev informerad om hur läget såg ut.
En av de saker som jag fick riktigt mycket förmaningar och skäll för var att jag släppte mig. Det är någonting som man inte gör bland andra människor eftersom det dels låter fruktansvärt och dessutom luktar illa, men faktum är att jag hade problem med gaser i magen som liten. Det berodde på att jag inte tuggade maten ordentligt utan svalde väldigt stora bitar. Det här gjorde att jag svalde enorma mängder luft samt att jag väldigt ofta satte i halsen.
En annan sak som jag fick väldigt mycket bannor och skäll för var att jag sändigt prata-de om mina egna fantasier och idoler. Det hette att ingen förstod sig på vad jag pratade om, men det är ändå viktigt att komma ihåg att mina idoler blev som mina kompisar på grund av att jag var väldigt ensam som barn och som alla vet är det inte ovanligt att ensam-ma barn skaffar sig låtsaskompisar. På rund av mitt rörelsehinder satt jag mycket stilla och studerade allting som jag kunde se ifrån den platsen där jag satt mycket mer noggrant än vad ett friskt barn skulle göra.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att en anledning till att mina idoler har blivit som mina kompisar är dels mitt rörelsehinder, men också detta att min synskada gör att jag måste titta lite längre på allting som jag ser för att min hjärna ska förstå vad mina ögon har sett. Det heter att det är ett etikettsbrott att titta för länge på någon och jag har också lagt märke till att andra människor verkligen blir besvärade av att man tittar för länge på dem, men det blir till ett pro-blem för mig eftersom jag faktiskt på fullt allvar inte vet var jag ska rikta blicken istället. En bild kan jag däremot studera precis hur länge jag själv vill utan att den eller personen som är fotad på bilden tar illa upp av det, men när jag växte upp jobbade man stenhårt för att mörka det här eftersom det inte ansågs vara normalt. Det var inte normalt att ha känslor för en person som jag endast kunde se på bild.
Något annat som jag verkligen har fått lära mig är att inte ta kakor eller godis som står fram-me om ingen har sagt varsågod. Det är så strängt förbjudet att nalla att föräldrarna ryter ifrån så att man ska bli skrämd och lära sig att inte göra om det. Barn ska veta hut, som du kanske känner till och därför känner jag att fruktansvärt obehag när vuxna människor nallar och säger tack utan att någon egentligen har bjudit dem. De tror alltså att om de säger tack kan ingen anklaga dem för att stjäla eller ta något utan lov. Det anses vara ett allmänt etikettsbrott att bara ta kakor eller godis om man inte har blivit bjuden och på sätt och vis kan jag tycka att det är rätt, men jag blir ställd när jag märker att det finns vuxna som bara har mage att bete sig som om de inte visste bättre. Jag upplever det som om det är den minsta, svagaste och som har sämst chans att försvara sig som man tar sig rätten att kuva allra hårdast till underkastel-se.
Det må vara ett etikettbrott, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att det inte är lätt för ett barn att veta vad det ska ta sig till om det till exempel inte riktigt får vara med sina andra kusiner och leka. Barn kan vara väldigt elaka emot någon de verkligen inte gillar och ett barn som gång på gång får höra att det inte får vara med och leka eller kanske i en lek kuvas till underkastelse ger faktiskt upp till slut.
När föräldrarna dessutom blir arga för att barnet inte kan uppföra sig som det förväntas göra är det inte alls konstigt om han eller hon känner sig totalt värdelös. All den ilska och irritation som riktas emot en gör det så väldigt tydligt att man verkligen inte duger till någonting bara för att man inte kan uppföra sig som man bör göra. Samtidigt är det också så att en unge som är söt och gör allting rätt blir allas gullegris. Han eller hon får hela släktens uppmärksamhet utan att egentligen behöva anstränga sig särskilt mycket. Ska det verkligen vara så? Ska vi verkligen tillåta detta? Det är min fråga.
Om man anser att det är ett etikettsbrott att ta kakor eller godis utan att ha blivit bjuden borde man faktiskt hellre tänka på att inte ställa fram det, men på släktkalas ska verkligen allt ställas fram så att borden dignar av diverse kakor, bakelser, godis och tilltugg. Är det konstigt om man blir sugen och om man har problem med bristande impulskontroll gör inte det saken bättre.
Sedan finns det många andra aspekter i det här också. En före detta ingift faster krävde av mig att jag skulle svara ja tack eller nej tack om hon frågade ifall jag ville ha någonting och när jag vägrade ställde hon om samma fråga tills hon fick det önskade svaret som hon hade velat ha. Till slut gjorde jag motvilligt som hon sa och då blev hon nöjd, men jag kände en enorm olust och det gör jag fortfarande. En före detta ledsagare tvingade mig att ställa frågan ”kan jag be att få?” om jag ville ha någonting. Det fick mig att drabbas av samma slags olust. Är det rätt eller fel? Vad säger du som läser det här?
Det har säkert att göra med hur man har blivit fostrad, men jag kan bara inte med attityden att sätta ett högre värde på ett perfekt uppförande än att se till människan som helhet. Det är mycket möjligt att min inställning har med min funktinsnedsättning att göra, men jag blir ställd och känner bara olust. Det obehagliga är att om man skulle neka en väldigt auktoritär person och helt enkelt vägrar att lyda blir han eller hon förbannad, tar ett stenhårt tag i dig och kräver att du ska lyda.
Du ska veta din plats och skulle bara våga sätta dig upp emot den som kräver din lydnad, men den personen som kräver att du till varje pris ska lyda har faktiskt missat en väldigt viktig sak. Om man säger ifrån och tydligt markerar att man menar det är det inte alls samma sak som att sätta sig upp emot någon. Om någonting känns olustigt måste man säga ifrån för att inte riskera att utplåna sig själv. Om någon kräver det omöjliga av dig måste du sätta ner foten och säga ifrån för att inte riskera att gå under jorden.
Det kan verka svårt, men för din egen skull måste du klara av det och det är väldigt viktigt att komma ihåg att om någon på ett hårt sätt kräver att du ska lyda är det ett tecken på att den personen har problem. Så brukar jag tänka och jag klarar inte av att lyda en person som på ett mycket överlägset sätt vill se vad jag klarar av eller inte. Det enda jag har lust att säga till den personen är att han eller hon bör söka hjälp eftersom han eller hon sannerligen skulle behöva det, men jag har också lagt märke till att det absolut inte är tillåtet att säga så till honom eller henne. Istället ska man bara vara tyst och göra som man blir tillsagd. Då är man duktig, men jag tycker faktiskt att den som sätter ner foten och tydligt säger ifrån är minst lika duktig – om inte ännu duktigare eftersom ingen ska behöva acceptera att trampas på för att nå uppskattni-ng.
Trots att jag är uppväxt med den här sortens fostran känner jag bara en enorm olust inför den. Jag blir ställd och klarar inte av att lyda och bete mig på ett sådant sätt som förväntas av mig.
Jag kan inte vara tyst och i ärlighetens namn tycker jag att de som verkligen prioriterar ett korrekt uppförande framför att se till människan som sådan kan ha sina egna fester i ett rum med stängd dörr och en stor skylt utanför där det står ”Endast För Väluppfostrade”. Sedan kan de sitta där inne tills de har ångrat sig.
Ofta är det de auktoritära personerna som utser sina egna gullegrisar och hatobjekt och i deras ögon har jag alltid varit ett hatobjekt bara för att jag inte beter mig rätt enligt deras uppfattning. Dessutom är det så att om du är väldigt auktoritär riskerar du att få dåligt rykte bland dem som inte kan med ditt sätt att vara och därför förstår jag inte vad det ska tjäna till att ha en sådan attityd.
Platinum Pethead
Eftersom jag har atypisk autism är det väldigt lätt att tolka det som att jag på grund av min funktionsned-sättning inte förstår att jag ska tacka. Det förstår jag verkligen, men jag har helt enkelt tröttnat på att göra det på någon annans begäran eftersom det inte känns som att det kommer ifrån mig. En annan sak som retar mig någonting fruktansvärt är att de som kräver att man ska uppföra sig normalt brukar ha en humor som går ut på att göra sig rolig på andra per-soners bekostnad och den som drabbas värst av det är ju nästan alltid den som är minst, svagast och har sämst chans att kunna försvara sig. Tillhör det verkligen allmänt hyfs att bete sig så?
Jag vet inte om det är jag som överreagerar, men jag känner faktiskt att min ork är så gott som slut när det gäller detta. Visserligen vet jag att det tillhör funktionsnedsättningen autism att re-agera starkt på dubbla budskap och att personer med atypisk autism inte klarar av elaka skä-mt, men jag undrar vem som egentligen gör det och dessutom undrar jag vad det är för roligt med att skämta på ett sådant sätt som sårar mottagaren och i vissa fall till och med skrämmer.
Min upplevelse är att vissa människor utnyttjar vett och etikett för egen vinnings skull. Till vett och etikett hör bland annat att man ska resa sig upp och lämna plats för äldre personer och då brukar min pappas syskon ha mage att kläcka ur sig att jag ska tänka på dem som är äldre om jag vill sitta och det inte finns en plats som är ledig. Nog för att jag fattar att de är äldre än mig, men jag har faktiskt en cp-skada som bland annat har gjort att jag har sämre balans.
Jag är i stort sett uppväxt med en riktigt hård fostran. Den bestod inte av fysisk misshandel, men det var ständigt hårda förmaningar, pekpinnar, bannor och skäll för att jag inte kunde uppföra mig trots att mina föräldrar faktiskt visste att jag är född med ett handikapp. När vi var på släktkalas gjorde mamma nästan inte annat än pratade om vilka upplevelser hon hade av att leva med ett handikappat barn och därför kan ingen påstå att släkten inte blev informerad om hur läget såg ut.
En av de saker som jag fick riktigt mycket förmaningar och skäll för var att jag släppte mig. Det är någonting som man inte gör bland andra människor eftersom det dels låter fruktansvärt och dessutom luktar illa, men faktum är att jag hade problem med gaser i magen som liten. Det berodde på att jag inte tuggade maten ordentligt utan svalde väldigt stora bitar. Det här gjorde att jag svalde enorma mängder luft samt att jag väldigt ofta satte i halsen.
En annan sak som jag fick väldigt mycket bannor och skäll för var att jag sändigt prata-de om mina egna fantasier och idoler. Det hette att ingen förstod sig på vad jag pratade om, men det är ändå viktigt att komma ihåg att mina idoler blev som mina kompisar på grund av att jag var väldigt ensam som barn och som alla vet är det inte ovanligt att ensam-ma barn skaffar sig låtsaskompisar. På rund av mitt rörelsehinder satt jag mycket stilla och studerade allting som jag kunde se ifrån den platsen där jag satt mycket mer noggrant än vad ett friskt barn skulle göra.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att en anledning till att mina idoler har blivit som mina kompisar är dels mitt rörelsehinder, men också detta att min synskada gör att jag måste titta lite längre på allting som jag ser för att min hjärna ska förstå vad mina ögon har sett. Det heter att det är ett etikettsbrott att titta för länge på någon och jag har också lagt märke till att andra människor verkligen blir besvärade av att man tittar för länge på dem, men det blir till ett pro-blem för mig eftersom jag faktiskt på fullt allvar inte vet var jag ska rikta blicken istället. En bild kan jag däremot studera precis hur länge jag själv vill utan att den eller personen som är fotad på bilden tar illa upp av det, men när jag växte upp jobbade man stenhårt för att mörka det här eftersom det inte ansågs vara normalt. Det var inte normalt att ha känslor för en person som jag endast kunde se på bild.
Något annat som jag verkligen har fått lära mig är att inte ta kakor eller godis som står fram-me om ingen har sagt varsågod. Det är så strängt förbjudet att nalla att föräldrarna ryter ifrån så att man ska bli skrämd och lära sig att inte göra om det. Barn ska veta hut, som du kanske känner till och därför känner jag att fruktansvärt obehag när vuxna människor nallar och säger tack utan att någon egentligen har bjudit dem. De tror alltså att om de säger tack kan ingen anklaga dem för att stjäla eller ta något utan lov. Det anses vara ett allmänt etikettsbrott att bara ta kakor eller godis om man inte har blivit bjuden och på sätt och vis kan jag tycka att det är rätt, men jag blir ställd när jag märker att det finns vuxna som bara har mage att bete sig som om de inte visste bättre. Jag upplever det som om det är den minsta, svagaste och som har sämst chans att försvara sig som man tar sig rätten att kuva allra hårdast till underkastel-se.
Det må vara ett etikettbrott, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att det inte är lätt för ett barn att veta vad det ska ta sig till om det till exempel inte riktigt får vara med sina andra kusiner och leka. Barn kan vara väldigt elaka emot någon de verkligen inte gillar och ett barn som gång på gång får höra att det inte får vara med och leka eller kanske i en lek kuvas till underkastelse ger faktiskt upp till slut.
När föräldrarna dessutom blir arga för att barnet inte kan uppföra sig som det förväntas göra är det inte alls konstigt om han eller hon känner sig totalt värdelös. All den ilska och irritation som riktas emot en gör det så väldigt tydligt att man verkligen inte duger till någonting bara för att man inte kan uppföra sig som man bör göra. Samtidigt är det också så att en unge som är söt och gör allting rätt blir allas gullegris. Han eller hon får hela släktens uppmärksamhet utan att egentligen behöva anstränga sig särskilt mycket. Ska det verkligen vara så? Ska vi verkligen tillåta detta? Det är min fråga.
Om man anser att det är ett etikettsbrott att ta kakor eller godis utan att ha blivit bjuden borde man faktiskt hellre tänka på att inte ställa fram det, men på släktkalas ska verkligen allt ställas fram så att borden dignar av diverse kakor, bakelser, godis och tilltugg. Är det konstigt om man blir sugen och om man har problem med bristande impulskontroll gör inte det saken bättre.
Sedan finns det många andra aspekter i det här också. En före detta ingift faster krävde av mig att jag skulle svara ja tack eller nej tack om hon frågade ifall jag ville ha någonting och när jag vägrade ställde hon om samma fråga tills hon fick det önskade svaret som hon hade velat ha. Till slut gjorde jag motvilligt som hon sa och då blev hon nöjd, men jag kände en enorm olust och det gör jag fortfarande. En före detta ledsagare tvingade mig att ställa frågan ”kan jag be att få?” om jag ville ha någonting. Det fick mig att drabbas av samma slags olust. Är det rätt eller fel? Vad säger du som läser det här?
Det har säkert att göra med hur man har blivit fostrad, men jag kan bara inte med attityden att sätta ett högre värde på ett perfekt uppförande än att se till människan som helhet. Det är mycket möjligt att min inställning har med min funktinsnedsättning att göra, men jag blir ställd och känner bara olust. Det obehagliga är att om man skulle neka en väldigt auktoritär person och helt enkelt vägrar att lyda blir han eller hon förbannad, tar ett stenhårt tag i dig och kräver att du ska lyda.
Du ska veta din plats och skulle bara våga sätta dig upp emot den som kräver din lydnad, men den personen som kräver att du till varje pris ska lyda har faktiskt missat en väldigt viktig sak. Om man säger ifrån och tydligt markerar att man menar det är det inte alls samma sak som att sätta sig upp emot någon. Om någonting känns olustigt måste man säga ifrån för att inte riskera att utplåna sig själv. Om någon kräver det omöjliga av dig måste du sätta ner foten och säga ifrån för att inte riskera att gå under jorden.
Det kan verka svårt, men för din egen skull måste du klara av det och det är väldigt viktigt att komma ihåg att om någon på ett hårt sätt kräver att du ska lyda är det ett tecken på att den personen har problem. Så brukar jag tänka och jag klarar inte av att lyda en person som på ett mycket överlägset sätt vill se vad jag klarar av eller inte. Det enda jag har lust att säga till den personen är att han eller hon bör söka hjälp eftersom han eller hon sannerligen skulle behöva det, men jag har också lagt märke till att det absolut inte är tillåtet att säga så till honom eller henne. Istället ska man bara vara tyst och göra som man blir tillsagd. Då är man duktig, men jag tycker faktiskt att den som sätter ner foten och tydligt säger ifrån är minst lika duktig – om inte ännu duktigare eftersom ingen ska behöva acceptera att trampas på för att nå uppskattni-ng.
Trots att jag är uppväxt med den här sortens fostran känner jag bara en enorm olust inför den. Jag blir ställd och klarar inte av att lyda och bete mig på ett sådant sätt som förväntas av mig.
Jag kan inte vara tyst och i ärlighetens namn tycker jag att de som verkligen prioriterar ett korrekt uppförande framför att se till människan som sådan kan ha sina egna fester i ett rum med stängd dörr och en stor skylt utanför där det står ”Endast För Väluppfostrade”. Sedan kan de sitta där inne tills de har ångrat sig.
Ofta är det de auktoritära personerna som utser sina egna gullegrisar och hatobjekt och i deras ögon har jag alltid varit ett hatobjekt bara för att jag inte beter mig rätt enligt deras uppfattning. Dessutom är det så att om du är väldigt auktoritär riskerar du att få dåligt rykte bland dem som inte kan med ditt sätt att vara och därför förstår jag inte vad det ska tjäna till att ha en sådan attityd.
Platinum Pethead
