P
pippi27
Jo, tänkte dela med mig av vad som händer på min promenad till stallet.
Dom dagar jag tar bussen till stallet så får jag en kvarts promenad från busshållplatsen.
Längs vägen finns inte så många hus, mest skog och nå´n åker. Två sommarhus, en äldre gård med ett par jättetrevliga gamlingar och gården i svängen. Det är just gården i svängen jag tänkte berätta om. En stor gård, dom har kossor. Själva boningshuset ligger ca 50 meter in från vägen, det är helt öppet mellan, endast staket. Ofta har dom hunden ute lös på tomten. En schäferhanne.
Första gången jag råkade på denna schäfer kom han farande mot mig när jag gick på vägen. Under dom få sekunder det tog honom att nå mig hann jag fundera ut ett antal olika scenarior. Jodå, raggen var rest, men han var tyst, blåste upp sig och visade att "jag bor här". Han kom ända ut på vägen till mig, jag tittade upp mot huset, ingen människa syntes.
Jaha, så när han väl var framme vid mig så kläcker jag ur mig " liilla fiina vovven då"
(med såndär fjantig röst dessutom) Hunden som troligtvis är van vid en helt annan reaktion av folk han springer på blev helt paff och stannade, la huvudet på sné och tittade förbryllat på mig, jag säger "sitt", fått tillbaka normalt röstläge. Han sätter sig, funderar och bestämmer sig för att jag var ju en kul prick! Svansen börjar leka gatborste och han blir alldeles lycklig över sin nyfunna kompis. Ja det avlöpte ju bra.
NU när jag går förbi och han är ute kommer han ut och hälsar varenda gång. Jag får varje gång skicka hem honom med "gå hem med dig". Han lunkar sakta in en sådär fem meter in på deras uppfart och jag går vidare. Efter en tio meter hör jag tassar bakom mig. Vänder mig om och säger "gå hem", han sätter sig ner och ser olycklig ut. Jag säger med hårdare ton "gå hem", tredje "gå hem" brukar vara riktigt grovt och då lunkar han hem.
Det här händer alltså VARENDA GÅNG jag går förbi och han är ensam ute. Har pratat med ägarna och dom trodde mig inte först, fast se´n dom tittat i fönstret en gång så såg dom ju och vad kan man göra annat än att skratta.
Dom dagar jag tar bussen till stallet så får jag en kvarts promenad från busshållplatsen.
Längs vägen finns inte så många hus, mest skog och nå´n åker. Två sommarhus, en äldre gård med ett par jättetrevliga gamlingar och gården i svängen. Det är just gården i svängen jag tänkte berätta om. En stor gård, dom har kossor. Själva boningshuset ligger ca 50 meter in från vägen, det är helt öppet mellan, endast staket. Ofta har dom hunden ute lös på tomten. En schäferhanne.
Första gången jag råkade på denna schäfer kom han farande mot mig när jag gick på vägen. Under dom få sekunder det tog honom att nå mig hann jag fundera ut ett antal olika scenarior. Jodå, raggen var rest, men han var tyst, blåste upp sig och visade att "jag bor här". Han kom ända ut på vägen till mig, jag tittade upp mot huset, ingen människa syntes.
Jaha, så när han väl var framme vid mig så kläcker jag ur mig " liilla fiina vovven då"
(med såndär fjantig röst dessutom) Hunden som troligtvis är van vid en helt annan reaktion av folk han springer på blev helt paff och stannade, la huvudet på sné och tittade förbryllat på mig, jag säger "sitt", fått tillbaka normalt röstläge. Han sätter sig, funderar och bestämmer sig för att jag var ju en kul prick! Svansen börjar leka gatborste och han blir alldeles lycklig över sin nyfunna kompis. Ja det avlöpte ju bra.NU när jag går förbi och han är ute kommer han ut och hälsar varenda gång. Jag får varje gång skicka hem honom med "gå hem med dig". Han lunkar sakta in en sådär fem meter in på deras uppfart och jag går vidare. Efter en tio meter hör jag tassar bakom mig. Vänder mig om och säger "gå hem", han sätter sig ner och ser olycklig ut. Jag säger med hårdare ton "gå hem", tredje "gå hem" brukar vara riktigt grovt och då lunkar han hem.
Det här händer alltså VARENDA GÅNG jag går förbi och han är ensam ute. Har pratat med ägarna och dom trodde mig inte först, fast se´n dom tittat i fönstret en gång så såg dom ju och vad kan man göra annat än att skratta.
