Egentligen tänker jag att jag kanske borde bekymra mig lite mer över att jag är så enormt medtagen dagen efter veckans två ridlektioner. Det handlar inte riktigt om traditionell träningsvärk, utan jag har ganska mycket smärta i hela kroppen och känner mig stel och groggy, men värst känns det i knäna, som gör riktigt ont... Idag provar jag att gå med benvärmare om knäna för att se om det kan hjälpa till att lindra.
Men äsch, tänker en annan del av mig, jag börjar ju bli gammal och då blir man ju knackig och det är väl inget att bry sig om!
Och ridningen ger så himla mycket annat positivt just nu, så det får det vara värt. Det här med att jag köpte in mig på en lektion extra i veckan den här terminen har gjort att det känns mycket roligare med ridningen, på något sätt jag inte kan förklara.
Igår hoppade jag nästan till av glädje när jag såg att jag stod uppskriven på Laroko. Han är ett stort brunt lettiskt halvblod med holsteiner/oldenburgare på fädernet. Jag red honom en del när han ganska nyligen hade kommit till ridskolan. Då var han en bufflig valpig 5-åring som var nästan överladdad med energi men ändå ridbar. Nu har han hunnit bli 9 år och det var ett tag sedan jag satt på honom. Med tanke på att jag upplevt att vissa av ridskolans hästar har ändrat sig ganska mycket på dom 3 år jag var borta från ridskolan, så var jag väldigt nyfiken på hur herr Laroko skulle vara.
Han var mycket mer väluppfostrad i boxen än jag mindes – försökte inte springa över en och inte rymma ut, utan var lugn men nyfiken och kontaktsökande. Att rida var han supertrevlig. Det övertaggade hade försvunnit, men han hade fortfarande en hel del energi. Han hade coolat ner sig ”på rätt sätt” och var enormt ridbar och trevlig. SÅ himla rolig att sitta på!
Jag har sett på andra lektioner att han ibland ser lite ihopdragen och spänd ut, så jag försökte redan från början rida honom mer framåt-nedåt. Och det kändes som rätt taktik. Trots att han var på framåt så var han även avslappnad, avspänd och väldigt reglerbar och trevlig. Vi hade ett jättelångt galopparbete där vi skulle arbeta hästarna växelvis långa och låga respektive lite kortare och högre i halsen – utan att galoppens takt och tempo förändrades. Det var en rolig och intressant övning som krävde lite arbete, utan att man störde hästen för mycket i galoppen. Bra övning för att stämma av hur mycket/lite man behövde ta i hästen för att kunna sätta den i den position man ville ha den utan att störa den.
Nästa lektion på kvällen bjöd på en ny bekantskap för min del. Jag fick prova Juvelen, en kantig och oformlig 7-årig fuxkille med konstiga proportioner som är väldigt mycket lägre bak än fram. Det jag har sett av honom så har han sett vinglig och ibland lite ostadig ut, men ändå trevlig.
När jag sitter på en ny häst så kan det ibland ta lite tid för mig att tona in mig på hästen, men Juvelen var hyfsat lättsam. Inga konstigheter i munnen utan det var enkelt att ha ett bra stöd i tygeln. Sprang inte på framåt av sig själv men svarade väldigt bra på lätta skänkelhjälper. Jag fick tidigt på lektionen tipset av ridläraren att rida Juvelen lång och låg, så jag fortsatte med lite samma ridning som jag hade gjort på Laroko tidigare på dagen. Och det verkade vara bra. För Juvelen hade tendenser att gärna vilja bli ganska hög i nacken och kortade upp sig och ”knäckte av” lite, vilket gjorde att jag upplevde honom mer spänd över ryggen och vingligare. När jag red honom framåt-nedåt så kändes han mycket stabilare och bättre reglerbar. Så jag jobbade på att försöka hålla honom i det läget, eller åtminstone nåt åt det hållet, under lektionen.
Lektionens huvudövning var volter. Vi fick lägga in 8-, 10- och 15-meters volter på olika punkter på ridbanan, och koncentrera oss på att volterna skulle bli riktigt runda och inte ovala eller skeva. Och det var egentligen inga konstigheter för min och Juvelens del, det kändes bra. Däremot var galopparbetet inte riktigt lika lättsamt. Jag förstod inte riktigt hans takt i galoppen, tyckte att det kändes som fel galopp trots att det var rätt, och som att han skulle bryta av lite mest hela tiden. Så det blev inte riktigt lika avslappnat som jag hade velat, och i galoppen gick han mest i den högre spändare formen. Där har jag något att jobba vidare på.
I slutet av lektionen så sa ridläraren att Juvelen är en vinglig häst i sig själv, men att jag hade jobbat på bra med det och att vingligheten inte hade märkts så mycket. Trevligt!
...och även denna ridkväll blev ett riktigt roligt glädje- och energipiller!
Men äsch, tänker en annan del av mig, jag börjar ju bli gammal och då blir man ju knackig och det är väl inget att bry sig om!
Och ridningen ger så himla mycket annat positivt just nu, så det får det vara värt. Det här med att jag köpte in mig på en lektion extra i veckan den här terminen har gjort att det känns mycket roligare med ridningen, på något sätt jag inte kan förklara. Igår hoppade jag nästan till av glädje när jag såg att jag stod uppskriven på Laroko. Han är ett stort brunt lettiskt halvblod med holsteiner/oldenburgare på fädernet. Jag red honom en del när han ganska nyligen hade kommit till ridskolan. Då var han en bufflig valpig 5-åring som var nästan överladdad med energi men ändå ridbar. Nu har han hunnit bli 9 år och det var ett tag sedan jag satt på honom. Med tanke på att jag upplevt att vissa av ridskolans hästar har ändrat sig ganska mycket på dom 3 år jag var borta från ridskolan, så var jag väldigt nyfiken på hur herr Laroko skulle vara.
Han var mycket mer väluppfostrad i boxen än jag mindes – försökte inte springa över en och inte rymma ut, utan var lugn men nyfiken och kontaktsökande. Att rida var han supertrevlig. Det övertaggade hade försvunnit, men han hade fortfarande en hel del energi. Han hade coolat ner sig ”på rätt sätt” och var enormt ridbar och trevlig. SÅ himla rolig att sitta på!
Jag har sett på andra lektioner att han ibland ser lite ihopdragen och spänd ut, så jag försökte redan från början rida honom mer framåt-nedåt. Och det kändes som rätt taktik. Trots att han var på framåt så var han även avslappnad, avspänd och väldigt reglerbar och trevlig. Vi hade ett jättelångt galopparbete där vi skulle arbeta hästarna växelvis långa och låga respektive lite kortare och högre i halsen – utan att galoppens takt och tempo förändrades. Det var en rolig och intressant övning som krävde lite arbete, utan att man störde hästen för mycket i galoppen. Bra övning för att stämma av hur mycket/lite man behövde ta i hästen för att kunna sätta den i den position man ville ha den utan att störa den.
Nästa lektion på kvällen bjöd på en ny bekantskap för min del. Jag fick prova Juvelen, en kantig och oformlig 7-årig fuxkille med konstiga proportioner som är väldigt mycket lägre bak än fram. Det jag har sett av honom så har han sett vinglig och ibland lite ostadig ut, men ändå trevlig.
När jag sitter på en ny häst så kan det ibland ta lite tid för mig att tona in mig på hästen, men Juvelen var hyfsat lättsam. Inga konstigheter i munnen utan det var enkelt att ha ett bra stöd i tygeln. Sprang inte på framåt av sig själv men svarade väldigt bra på lätta skänkelhjälper. Jag fick tidigt på lektionen tipset av ridläraren att rida Juvelen lång och låg, så jag fortsatte med lite samma ridning som jag hade gjort på Laroko tidigare på dagen. Och det verkade vara bra. För Juvelen hade tendenser att gärna vilja bli ganska hög i nacken och kortade upp sig och ”knäckte av” lite, vilket gjorde att jag upplevde honom mer spänd över ryggen och vingligare. När jag red honom framåt-nedåt så kändes han mycket stabilare och bättre reglerbar. Så jag jobbade på att försöka hålla honom i det läget, eller åtminstone nåt åt det hållet, under lektionen.
Lektionens huvudövning var volter. Vi fick lägga in 8-, 10- och 15-meters volter på olika punkter på ridbanan, och koncentrera oss på att volterna skulle bli riktigt runda och inte ovala eller skeva. Och det var egentligen inga konstigheter för min och Juvelens del, det kändes bra. Däremot var galopparbetet inte riktigt lika lättsamt. Jag förstod inte riktigt hans takt i galoppen, tyckte att det kändes som fel galopp trots att det var rätt, och som att han skulle bryta av lite mest hela tiden. Så det blev inte riktigt lika avslappnat som jag hade velat, och i galoppen gick han mest i den högre spändare formen. Där har jag något att jobba vidare på.
I slutet av lektionen så sa ridläraren att Juvelen är en vinglig häst i sig själv, men att jag hade jobbat på bra med det och att vingligheten inte hade märkts så mycket. Trevligt!
...och även denna ridkväll blev ett riktigt roligt glädje- och energipiller!
