Det är tydligen ston som gäller för mig nu.
Förra veckan fick jag sitta på Dunja och Arnica, och denna veckan blev det Parma och Arnica.
Parma var en ny bekantskap för mig, även om hon har varit länge på ridskolan. En litet brunt sto, som jag egentligen aldrig varit särskilt intresserad av, då hon i ärlighetens namn ser ganska tråkig ut i mina ögon
(och så är hon väl lite liten för mig)... Men egentligen var jag uppsatt på en av de två hästar på ridskolan som jag bara inte klarar av att rida, och när en tjej då erbjöd sig att byta häst med mig så tyckte jag att Parma kändes som ett jättebra alternativ!
Och hon var faktiskt en trevlig bekantskap, även om hon krävde en hel del jobb (i ett varmt och kvavt ridhus). Jag har som vanligt svårt på en ny häst att veta hur mycket jag kan ta i den, var den går bäst med sitt huvud (kort och hög eller lång och låg), hur mycket stöd den behöver, mm, så första halvan av lektionen kände jag mig mest fram. Ridläraren instruerade mig att Parma skulle ridas i kortare form än jag började med, men för att korta upp henne behövde jag ”fylla på” med väldigt mycket skänkel för att bibehålla aktion i hästen, och då blev det ju jobbigt... Men framåt slutet av lektionen hade jag hittat en trevlig form och Parma hade blivit mer eftergiven och gick framåt av sig själv. Bussig och välvillig var hon i alla fall, och det var roligt att få bekanta mig med en ny häst.
Sen stannade jag kvar på ridskolan för att lyssna på ett föredrag, som ingick i programschemat under ridklubbens jubileumsvecka som pågår nu. Det handlade om hur det går till att resa/flyga med tävlingshästar, och det var verkligen jätteroligt, spännande och lärorikt! Häftigt att få möjlighet att delta på sånt!
Andra lektionen för kvällen hamnade jag på Arnica igen, som förra veckan – ett stort högt långt mörkbrunt sto med mycket ögonvita och stelt och knackigt rörelsemönster. Hon var även den här gången framkörd av en duktig ryttare precis innan mig, men jag hade ändå lite svårare att hitta rätt form och stöd den här gången tyckte jag. Jag red Arnica i ganska fri form och med mjuka hjälper. Det är nog det som jag har svårast för med den hästen – att jag inte alls förstår vilken styrka jag behöver ha på mina hjälper på henne. Hon är både känslig och inte, och jag får ingen känsla för när jag är för mjuk eller för grov.
Det gick lite till och från under lektionen – hon gick visserligen mestadels i form men det kändes inte som om jag hade en jättebra kommunikation med henne hela tiden. Det var lite som om hon förstod mig ibland och ibland inte. Ridläraren tyckte att jag skulle få upp mer energi i hästen och driva på henne mer framåt, men det var oerhört svårt att få henne att svara på mina skänklar. Hon hade liksom hittat sitt tempo som hon höll sig i, som jag inte uppfattade som långsamt eller dåligt på något sätt, men som antagligen var lite energilöst. Men vi fick i alla fall till ett jättefint galopparbete där jag bara finåkte varv efter varv med en Arnica i jättemjuk, stabil, fin, engagerad, lyhörd och eftergiven form, och efter galopparbetet hittade vi varann lite bättre även i traven, så vi avslutade väldigt fint och i en mycket bättre form och samarbete än i början av lektionen.
På lektionen fick vi göra en del roliga övningar. Dels hade vi fem koner längst ridbanan där vi skulle rida på fem olika växlar – vid första konen skulle det vara ettans växel, dvs rida jäääättelångsamt, vid andra konen skulle vi växla upp till tvåan och rida något snabbare men fortfarande kort, vid treans växel skulle det vara ”normaltempo”. Fyran skulle vara ökat, och femman fick vi skjutsa på hästarna riktigt ordentligt, för att sedan fånga upp och avsluta med en halt. Det gjorde vi både i skritt och trav, och det var en riktigt rolig övning i sin enkelhet.
Vi fick också prova att spänna ring- och lillfingrarna jättehårt och knipa jättehårt om tyglarna, för att känna efter vilken inverkan det hade på resten av kroppen och hjälpgivningen. Sedan fick vi slappna av i dom fingrarna men spänna tumme och pekfinger och knipa jättehårt om tyglarna med dom. Sedan provade vi dom olika varianterna några gånger. Det var ganska fascinerande att känna vilken skillnad det gjorde i spänningar i armen samt i kommunikationen med hästens mun.
I ridlärarens återkoppling i slutet av lektionen så pratade vi om min svaghet att jag ofta hamnar i det läget att tygeln rinner ur handen på mig och blir för lång. Ridläraren tyckte att jag visserligen slöt händerna för dåligt om tygeln, men när jag försöker korrigera det hamnar jag lätt i det knipande läget med ring- och lillfinger vilket skapar spänningar i arm och hjälpgivning. Jag måste försöka hålla dom fingrarna avslappnade och istället sluta kring tygeln mer med tumme och pekfinger.
Samt att ridläraren tydligen hade uppmärksammat att jag inte får hästarna att respektera min skänkel. Han tyckte att vi skulle öva vidare på det, men jag fundera lite på det och tänkte att det är ju ingen mening, för det är ju faktiskt ett problem som jag har haft i hela mitt ryttarliv och som jag aldrig har lyckats förstå hur jag ska lösa... Jag har ju aldrig kunnat rida hästar som kräver bestämd skänkelgivning!
Det var i alla fall väldigt roliga och energigivande lektioner och hela kvällen i stallet gav mycket positiv energi och glädje! Fast det ÄR lite tufft att rida två lektioner samma kväll - hjälmen hinner ju inte ens torka emellan...
Funderade på imorse att jag var nöjd med min insats på lektionerna, men samtidigt slog det mig att jag inte har den blekaste aning om vilka som är mina styrkor som ryttare. Finns det något jag är bra på, något som jag gör lite extra bra när jag rider eller som jag inte har problem med? Jag vet faktiskt inte, för det är det aldrig någon som har berättat för mig.
Förra veckan fick jag sitta på Dunja och Arnica, och denna veckan blev det Parma och Arnica.
Parma var en ny bekantskap för mig, även om hon har varit länge på ridskolan. En litet brunt sto, som jag egentligen aldrig varit särskilt intresserad av, då hon i ärlighetens namn ser ganska tråkig ut i mina ögon
(och så är hon väl lite liten för mig)... Men egentligen var jag uppsatt på en av de två hästar på ridskolan som jag bara inte klarar av att rida, och när en tjej då erbjöd sig att byta häst med mig så tyckte jag att Parma kändes som ett jättebra alternativ! Och hon var faktiskt en trevlig bekantskap, även om hon krävde en hel del jobb (i ett varmt och kvavt ridhus). Jag har som vanligt svårt på en ny häst att veta hur mycket jag kan ta i den, var den går bäst med sitt huvud (kort och hög eller lång och låg), hur mycket stöd den behöver, mm, så första halvan av lektionen kände jag mig mest fram. Ridläraren instruerade mig att Parma skulle ridas i kortare form än jag började med, men för att korta upp henne behövde jag ”fylla på” med väldigt mycket skänkel för att bibehålla aktion i hästen, och då blev det ju jobbigt...
Men framåt slutet av lektionen hade jag hittat en trevlig form och Parma hade blivit mer eftergiven och gick framåt av sig själv. Bussig och välvillig var hon i alla fall, och det var roligt att få bekanta mig med en ny häst.Sen stannade jag kvar på ridskolan för att lyssna på ett föredrag, som ingick i programschemat under ridklubbens jubileumsvecka som pågår nu. Det handlade om hur det går till att resa/flyga med tävlingshästar, och det var verkligen jätteroligt, spännande och lärorikt! Häftigt att få möjlighet att delta på sånt!
Andra lektionen för kvällen hamnade jag på Arnica igen, som förra veckan – ett stort högt långt mörkbrunt sto med mycket ögonvita och stelt och knackigt rörelsemönster. Hon var även den här gången framkörd av en duktig ryttare precis innan mig, men jag hade ändå lite svårare att hitta rätt form och stöd den här gången tyckte jag. Jag red Arnica i ganska fri form och med mjuka hjälper. Det är nog det som jag har svårast för med den hästen – att jag inte alls förstår vilken styrka jag behöver ha på mina hjälper på henne. Hon är både känslig och inte, och jag får ingen känsla för när jag är för mjuk eller för grov.
Det gick lite till och från under lektionen – hon gick visserligen mestadels i form men det kändes inte som om jag hade en jättebra kommunikation med henne hela tiden. Det var lite som om hon förstod mig ibland och ibland inte. Ridläraren tyckte att jag skulle få upp mer energi i hästen och driva på henne mer framåt, men det var oerhört svårt att få henne att svara på mina skänklar. Hon hade liksom hittat sitt tempo som hon höll sig i, som jag inte uppfattade som långsamt eller dåligt på något sätt, men som antagligen var lite energilöst. Men vi fick i alla fall till ett jättefint galopparbete där jag bara finåkte varv efter varv med en Arnica i jättemjuk, stabil, fin, engagerad, lyhörd och eftergiven form, och efter galopparbetet hittade vi varann lite bättre även i traven, så vi avslutade väldigt fint och i en mycket bättre form och samarbete än i början av lektionen.
På lektionen fick vi göra en del roliga övningar. Dels hade vi fem koner längst ridbanan där vi skulle rida på fem olika växlar – vid första konen skulle det vara ettans växel, dvs rida jäääättelångsamt, vid andra konen skulle vi växla upp till tvåan och rida något snabbare men fortfarande kort, vid treans växel skulle det vara ”normaltempo”. Fyran skulle vara ökat, och femman fick vi skjutsa på hästarna riktigt ordentligt, för att sedan fånga upp och avsluta med en halt. Det gjorde vi både i skritt och trav, och det var en riktigt rolig övning i sin enkelhet.
Vi fick också prova att spänna ring- och lillfingrarna jättehårt och knipa jättehårt om tyglarna, för att känna efter vilken inverkan det hade på resten av kroppen och hjälpgivningen. Sedan fick vi slappna av i dom fingrarna men spänna tumme och pekfinger och knipa jättehårt om tyglarna med dom. Sedan provade vi dom olika varianterna några gånger. Det var ganska fascinerande att känna vilken skillnad det gjorde i spänningar i armen samt i kommunikationen med hästens mun.
I ridlärarens återkoppling i slutet av lektionen så pratade vi om min svaghet att jag ofta hamnar i det läget att tygeln rinner ur handen på mig och blir för lång. Ridläraren tyckte att jag visserligen slöt händerna för dåligt om tygeln, men när jag försöker korrigera det hamnar jag lätt i det knipande läget med ring- och lillfinger vilket skapar spänningar i arm och hjälpgivning. Jag måste försöka hålla dom fingrarna avslappnade och istället sluta kring tygeln mer med tumme och pekfinger.
Samt att ridläraren tydligen hade uppmärksammat att jag inte får hästarna att respektera min skänkel. Han tyckte att vi skulle öva vidare på det, men jag fundera lite på det och tänkte att det är ju ingen mening, för det är ju faktiskt ett problem som jag har haft i hela mitt ryttarliv och som jag aldrig har lyckats förstå hur jag ska lösa... Jag har ju aldrig kunnat rida hästar som kräver bestämd skänkelgivning!
Det var i alla fall väldigt roliga och energigivande lektioner och hela kvällen i stallet gav mycket positiv energi och glädje! Fast det ÄR lite tufft att rida två lektioner samma kväll - hjälmen hinner ju inte ens torka emellan...
Funderade på imorse att jag var nöjd med min insats på lektionerna, men samtidigt slog det mig att jag inte har den blekaste aning om vilka som är mina styrkor som ryttare. Finns det något jag är bra på, något som jag gör lite extra bra när jag rider eller som jag inte har problem med? Jag vet faktiskt inte, för det är det aldrig någon som har berättat för mig.
