Vart går egentligen gränsen?

[iNHALE]

Jag satt och kollade på "Världens bästa veterinär" här i förmiddags och började fundera lite. Detta är en klinik som tar sig an djur som vanliga veterinärer antingen dömt ut eller inte får rätsida på själva. Jag började fundera lite på vart folks gränser egentligen går när det kommer till behandling av svårt skadade eller sjuka djur. I den här serien så får både katter och hundar benproteser, man lappar ihop sprängda lårben, opererar ryggraden på hundar som står på ruinens brant rent åldersmässigt osv. Detta kostar tusentals pund men ägarna verkar inte speciellt bekymrade och tycker det är fullt rimligt att operera knäskålarna på en 12 år gammal hund som har artros i alla fyra benen, svagt hjärta och förträningar i ryggraden.

Detta leder oförsynt till frågeställningen; Vart går er gräns? Om ni tittar på er hund/era hundar som de är just nu, ålder, hälsa, livsstil osv. Var skulle ni dra gränsen för vad ni tycker är rimligt och vad som inte är det, där avlivning då är det bästa alternativet?

Länk till senaste avsnittet.
http://www.svtplay.se/video/3184458...r/varldens-basta-veterinar-sasong-1-avsnitt-7

 

[Red_Chili]

Jag orkar inte se sådana där program, slutar bara med att jag tänker "spräng världen i småbitar" ungefär... Visst är det underbart att mycket går att göra för hundarna, men ja...

Med egna djur tänker jag att de ska ha ett värdigt liv. För mina hundar innebär det att oavsett ålder kunna springa och gå rejäla långpromenader. Det gör de också, om de inte har för ont. Mina salukis är av så aktiv variant att om de plötsligt inte vill(!) hålla igång, då är något väldigt fel.

Vad gäller operationer så skulle jag såklart operera trasiga ben m.m. där det är riktigt stor chans att hunden blir helt återställd. Om det däremot krävs lång och tuff rehab för att hunden eventuellt ska klara ett hyfsat aktivt liv, då säger jag stopp. Skulle aldrig tex byta ut ben mot hjul på en hund. Inte heller skulle jag göra en större operation på hund som börjar kännas gammal. Min första tik tex fick juvertumörer. Inte ens de opererades bort, för det var troligare att hon skulle dö av annat ändå innan hon fick problem med själva tumörerna.

 

[Milosari]

Jag tycker det är jättesvårt att sätta en viss ålder och säga att efter den åldern så hade jag inte gjort den eller den operationen. Min äldsta hund blev nästan 16 år (schäferblandras, vikt drygt 25 kg) och blev av med både livmoder och ena sidans tuttar i ganska hög ålder.

Men oavsett hundens ålder så tycker jag att det ska "vara värt det". Rehaben får inte vara för lång, djurets mående under rehab måste vara okej och åtgärden får inte lämna men som påverkar hunden så den inte kan leva ett fullgott liv efteråt. Jag är alltså inte helt emot en bakbensamputation på en dvärgpudel men starkt emot samma ingrepp på en större hund. De flesta hundar kan leva ett gott liv med bara ett öga och jag tvekade aldrig att operera knät på min hund trots att det är hela 6 månaders rehab innan han är återställd. Men när de ville lägga in min 13-åriga hund på djursjukhuset för att behandla hans kraftiga magsjuka så sa jag stopp och valde att ta bort honom istället. Han var i för dåligt skick innan och att han skulle tillbringa flera dygn i bur med en massa sladdar kopplade till sig kändes helt ovärdigt.

 

[squarepants]

Jag tycker han gick över en (Min) gräns med råge när han "lagade" den trebenta gatuhundens enda framben. Att låta hunden ligga i bur i flera månader ändå hunden hunden helt uppenbart inte gå utan smärta efter. Fruktansvärt i mina ögon

Att byta en höft, lappa ihop ett brutet ben, laga diskbråck osv på djur som kommer kunna leva ett förhållandevis normalt liv efteråt - absolut! En gatuhunden måste lidit något fruktansvärt..

 

[Red_Chili]

Åh, förresten, eftersom milosari nämnde det där med att klara sig med bara ett öga.

Det finns en saluki i Sverige som när hon var ung fick en tagg i ögat och det var tvunget att opereras bort. På utställning senare sa några domare att hunden fick dåligt omdöme, för att den aldrig skulle kunna jaga med bara ett öga. Den tiken är idag en av de bästa på lure coursing och tävlade på EM tidigare i år. När hon sprungit med min Aysu på tävling har loppen varit så fina att det varit ren njutning att titta på dem. Så tja, de kan verkligen klara sig bra med bara ett öga

 

[Sleepy]

Var gränsen går bestämmer jag från fall till fall, med alla omständigheter i beaktande. Hunden ska ha ett värdigt liv, livskvalitet och må bra. Men rent generellt skulle jag aldrig ha en hund på tre ben eller i rullstol.

Däremot är jag enormt imponerad av veterinären i serien för hans förmåga att tänka utanför lådan och utveckla nya operationsmetoder - och hur skicklig kirurg han är. För att inte tala om passionerad i det han gör. Hur han sätter in proteser som växer fast i benet, som han sen kan skruva fast olika "fötter" på. Suveränt. Det skulle jag absolut kunna tänka mig att använda om det fanns här och behovet uppstod.

 

[isafore]

Min gräns är ganska låg, eller hur man säger. Jag söver inte äldre hundar. Vad som är äldre beror mer på hunden än åldern, men efter 7-8 år ungefär. Tåls att tilläggas att jag har ras som vanligtvis blir 10-12 år.

Livslång medicinering med stark medicin som sakta bryter ner kroppen, typ kortison, är ett tvärt nej för mig.

Lång och plågsam rehab är tvärt nej.

Amputera ben eller "rullstol" finns inte på kartan. Ett bortplockat öga, ja kanske. Men inte en helt blind hund.

Det viktigaste är att hunden kan leva ett normalt liv.

 

[Monstermom]

Jag såg några avsnitt av det där programmet när jag var bortrest. Jag håller nog egentligen med i vad veterinären själv sa, ungefär att man får väga vinsten (hur bra kan man förvänta sig att hunden blir) mot förlusten (hur lång tid och hur mycket lidande kommer det att ta) och ta med att hunden inte förstår vad som händer (alltså även psykiskt lidande, kan man väl säga), kommer inte ihåg exakta formuleringen men jag satt och höll med då i alla fall. Däremot så gick de sedan vidare till att operera just den hunden, som var rejält gammal och verkade åldersskruttig dessutom (lite svårt att avgöra är det ju när hunden mår dåligt också), i en rejält riskabel operation med sannolikt lång och svår konvalescens... Så uppenbarligen lägger man en hel del olika saker i den bedömningen.

I allmänhet försökte jag se positivt på serien (och kliniken/veterinären också då), eftersom jag tror att det är sådana eldsjälar som driver utvecklingen framåt. Den fastskruvade benprotesen tyckte jag tex var fantastisk - jag hann dock inte se mer än en liten snutt av det programmet, har tänkt leta reda på det och se hela när jag kom hem men hade glömt bort det (tack TS! ).

Däremot avsnittet som @squarepants tar upp, med den thailändska gatuhunden, det var för mig långt över gränsen - allt med den hunden var långt över gränsen för mig! Det var totalt oförsvarligt, från första misshandeln till operationen och sannerligen den stolliga ägaren däremellan.

 

[Milosari]

Min gräns är ganska låg, eller hur man säger. Jag söver inte äldre hundar. Vad som är äldre beror mer på hunden än åldern, men efter 7-8 år ungefär. Tåls att tilläggas att jag har ras som vanligtvis blir 10-12 år.

Livslång medicinering med stark medicin som sakta bryter ner kroppen, typ kortison, är ett tvärt nej för mig.

Lång och plågsam rehab är tvärt nej.

Amputera ben eller "rullstol" finns inte på kartan. Ett bortplockat öga, ja kanske. Men inte en helt blind hund.

Det viktigaste är att hunden kan leva ett normalt liv.

Varför (fetmarkerat)? Tänk om jag tänkt samma som du. Då hade min hund missat hälften av sitt liv. Att söva en hund är absolut inget komplicerat eller farligt, om hunden har någotsånär god hälsa.

Kan också tillägga att jag inte fattade att min ena hund var nästan helt blind förrän en inhyrd instruktör insåg att hunden bara gjorde perfekta rutskick när vinden låg på från rutan. Då hade hunden tävlat elitlydnad ett helt år och haft problem med att han bara sprang till rutan varannan gång ungefär… I vardagen klarade sig hunden jättebra . Han hade dock ledsyn, och gick inte in i saker eller så. Men man fick passa honom lite så han inte gjorde tokiga hopp för det hände att han missbedömde helt.

 

[Malibu_Stacy]

Ibland behöver en hund sövas för en kort stund för att man ska kunna plocka bort till exempel ett grässtrå i näsan, tömma en analsäck eller ta bort en klokapsel.
Extremt ovanligt att man tar bort sin fullt friska hund på 8 år då på grund utav att den behöver en sövning som till 99% gör den frisk.
Men kanske inte så du menar heller med det som blev fetmarkerat?

 

[Monstermom]

Varför (fetmarkerat)? Tänk om jag tänkt samma som du. Då hade min hund missat hälften av sitt liv. Att söva en hund är absolut inget komplicerat eller farligt, om hunden har någotsånär god hälsa.

Och skulle det vara så att hunden inte klarar narkosen så... har man i princip avlivat den, tänker jag? Alltså inget att förlora. (Annat än pengar då, vilket jag tycker är en helt rimlig sak att ta med i bedömningen också!)

Vad gäller blinda hundar så växte jag upp med en blind hund. Han blev omplacerad (pga allergi) och gick hem 1,5 mil nästan dagligen. Det finns säkert blinda hundar som far illa av det, men jag tror inte det är så vanligt. De flesta har nog inga större problem att förlita sig mer på lukt och hörsel istället, och klarar inte en plötsligt blind hund att anpassa sig kan man ju avliva då istället för att anta att det omöjligt kan funka redan från början.

 

[Nirvana]

För ett par år sedan valde jag att låta min unghund somna in istället för att amputera hennes ena framben. Det var ett skitjobbigt beslut men i det fallet det enda rätta, det märkes att hon hade fått nog av att vara skadad och jag var inte alls säker på att det andra frambenet skulle hålla så då fick hon slippa fler operationer. Hade jag bara tänkt på mig själv hade jag valt att amputera men för hennes skull fick hon somna in.

 

[paradox]

Jag tror det är lätt att tro att man har vissa gränser, men det är nog inte förrän det ställs på sin spets som man vet man ställer sig.

Jag har en hund som utvecklar tumörer på löpande band, ca 5 om året som syns. Han skulle avlivas så fort han fick en elakartad. Jag skulle aldrig behålla en hund som eventuellt hade ont.

Nu står jag med en hund med en elakartad tumör som inte gick att ta bort, och som har en nervskada till följd av försöken. Som är halt på vissa underlag. Men som har en sådan enorm livsglädje, som dagligen röjer runt i trädgården, rejsar i skogen, tränar lydnad med samma glädje som innan. Kör spår och upplet. Går med på milslånga promenader (med lindad tass på grus) och är lika glad som alltid.

Tänk om jag gått på min tidigare linje? Då hade jag missat flera månader (än så länge) av fullgod livskvalitet.

Idag säger jag inga fler större ingrepp, och att inte behålla honom när han inte längre kan vara med på allt roligt vi gör.

 

[Migo]

Jag satt och kollade på "Världens bästa veterinär" här i förmiddags och började fundera lite. Detta är en klinik som tar sig an djur som vanliga veterinärer antingen dömt ut eller inte får rätsida på själva. Jag började fundera lite på vart folks gränser egentligen går när det kommer till behandling av svårt skadade eller sjuka djur. I den här serien så får både katter och hundar benproteser, man lappar ihop sprängda lårben, opererar ryggraden på hundar som står på ruinens brant rent åldersmässigt osv. Detta kostar tusentals pund men ägarna verkar inte speciellt bekymrade och tycker det är fullt rimligt att operera knäskålarna på en 12 år gammal hund som har artros i alla fyra benen, svagt hjärta och förträningar i ryggraden.

Detta leder oförsynt till frågeställningen; Vart går er gräns? Om ni tittar på er hund/era hundar som de är just nu, ålder, hälsa, livsstil osv. Var skulle ni dra gränsen för vad ni tycker är rimligt och vad som inte är det, där avlivning då är det bästa alternativet?

Länk till senaste avsnittet.
http://www.svtplay.se/video/3184458...r/varldens-basta-veterinar-sasong-1-avsnitt-7

Min gräns går långt långt innan vad som visas i det programmet. I mina ögon handlar det ofta om ren egoism och djurplågeri.

Jag kan köpa att det är kunskapsmässigt utvecklande att göra såna experimentella kirurgiska ingrepp. Men det är inte för individens skull.

 

[Sol]

Det är svårt att tala om absoluta gränser. Jag väger risk mot nytta dvs. hur ser oddsen för ingreppet ut? Hur omfattande är rehab? Smärta? Kostnad är inte heller irrelevant.

Senaste avsnittet tycker jag ändå var helt okej. Katten med det "sprängda" lårbenet och unghunden som fick nacken opererad tycker jag ändå var motiverade ingrepp. En ung hund med goda chanser att få bra livskvalité efter ingreppet, även om ingreppet som sådant var så pass allvarligt att hunden kanske inte skulle vakna. Och katten, har själv haft en katt som fick sitt ena lårben ihopsatt med skruvar och senare i livet fick han det andra bakbenet amputerat så jag har goda erfarenheter. Där kan man ju i värsta fall amputera för katter klarar sig bra med bara ett bakben. Det är ju annat med en trebent grand danois.

 

[cirkus]

Inte en hund men en katt.

Min kattpojke blev överkörd och fick lårbenet sprängt i många små frakturer. Vi hade tre alternativ,
1. ta bort katten
2. ta bort benet
3. försöka laga kattens ben

Vi valde alternativ 3. En annan katt hade kanske inte klarat konvalecens som han gjorde. Trots komplikationer och elände har jag nu en frisk och pigg katt som är precis som innan olyckan. Han var dock ung och frisk i grunden - plus att vi var säkra på att han skulle klara vistelse i bur under en lång tid.

Jag hade inte valt det alternativet till nån av mina andra katter, de är mkt mer aktiva och har ett helt annat temperament

 

[dpmatte]

Min gamling fyller 15 år om ett par veckor. För ca 1 år sedan var han sövd och fick opererat bort stora epulider i munnen. I princip ingen konvalecens så jag tvekade inte en sekund. Hoppas han får vara frisk ett par år till. Vetten tycker han är fantastisk som kommer travande in på mottagningen med svansen viftande, de menar att de flesta i hans ålder kommer sakta gående eller staplande.

Jag hade däremot tvekat om hunden inte kan få ett fullgott liv efter en operation eller att det är väldigt lång och jobbig rehabilitering. Ett djur ska inte behöva lida för att man vill behålla det så länge som möjligt.

En blind hund har inte ont, inte en döv heller. De har kvar sitt luktsinne och klarar sig bra på det.

 

[Bison]

Min gräns är ganska låg, eller hur man säger. Jag söver inte äldre hundar. Vad som är äldre beror mer på hunden än åldern, men efter 7-8 år ungefär. Tåls att tilläggas att jag har ras som vanligtvis blir 10-12 år.

Livslång medicinering med stark medicin som sakta bryter ner kroppen, typ kortison, är ett tvärt nej för mig.

Lång och plågsam rehab är tvärt nej.

Amputera ben eller "rullstol" finns inte på kartan. Ett bortplockat öga, ja kanske. Men inte en helt blind hund.

Det viktigaste är att hunden kan leva ett normalt liv.

Va?
Eller missförstod jag helt?
Ruben är 7 år, han var hos veterinären i måndags för hälsokontroll och munsanering. Alla blodprov vat topp, fin i musklerna och hullet. Men han har usla tänder och tandsten och några tänder tas varje år.
Då skulle du hellre avliva trots att han är fullt frisk och världens gladaste?

 

[iNHALE]

För egen del så finns det två faktorer som styr, dels hundens egen hälsa och dels den ekonomiska biten. Nu har jag en ung hund som bara blev 1 i maj, så att sålänge hunden blir återställd och kan leva ett fullgott och långt liv så är jag beredd att gå ganska långt. Dock är det en aktiv ras som behöver röra på sig fysiskt, så om ingreppet innebär fysiska begränsningar om innebär att hunde t.ex. inte kan springa fritt och sträcka ut över ett fält så går en sån behandling bort. Detta är inte en hund som lämpar sig för att gå i koppel resten av livet.

Sen är det ju den ekonomiska biten. Även om han är försäkrad så täcker ju försäkringen inte allt som kan hända, och hamnar man då i ett läge där försäkringen inte täcker och jag inte lyckas få ihop så mycket pengar som behandlingen kostar utan att sas skuldsätta mig för resten av mitt liv, då är det så det får bli helt enkelt.

 

[lilinett]

Jag satt och kollade på "Världens bästa veterinär" här i förmiddags och började fundera lite. Detta är en klinik som tar sig an djur som vanliga veterinärer antingen dömt ut eller inte får rätsida på själva. Jag började fundera lite på vart folks gränser egentligen går när det kommer till behandling av svårt skadade eller sjuka djur. I den här serien så får både katter och hundar benproteser, man lappar ihop sprängda lårben, opererar ryggraden på hundar som står på ruinens brant rent åldersmässigt osv. Detta kostar tusentals pund men ägarna verkar inte speciellt bekymrade och tycker det är fullt rimligt att operera knäskålarna på en 12 år gammal hund som har artros i alla fyra benen, svagt hjärta och förträningar i ryggraden.

Detta leder oförsynt till frågeställningen; Vart går er gräns? Om ni tittar på er hund/era hundar som de är just nu, ålder, hälsa, livsstil osv. Var skulle ni dra gränsen för vad ni tycker är rimligt och vad som inte är det, där avlivning då är det bästa alternativet?

Länk till senaste avsnittet.
http://www.svtplay.se/video/3184458...r/varldens-basta-veterinar-sasong-1-avsnitt-7

Människor säger att deras hundar är deras "bäbisar"...... sen när är en hund ett litet barn? Visst älskar man sina djur men det finns ju gränser. Man utsätter djuren för mycket lidande för att människorna nästan får kollaps av skräck att förlora dom. Vilket de ändå gör för hundar blir inte gamla hur dom än opererar.