- Svar: 6
- Visningar: 813
Ja, varför skriver jag här egentligen?
Jag har skrivit här tidigare och slutat flera gånger om, men så kommer jag tillbaks igen. Varför?
Jag är inte särskilt bra på digital interaktion, söker inte diskussion och bidrar inte särskilt mycket. Orkar inte vara så engagerad i den digitala världen… Så det är inte för interaktion eller bekräftelsebehov jag är här. Jag tänker att reagerar någon är det kul och reagerar ingen är det också helt OK. Det är klart att jag blir väldigt tacksam om någon orkar lägga ner tid och möda på att reagera, och det kan vara väldigt värdefullt. Men det är inte därför jag skriver.
Det är framförallt skrivandet i sig som jag har ett passionerat förhållande till.
Det är något som händer när jag formulerar mina tankar till ord genom skrivandeprocessen – när tankarna formuleras, konkretiseras och bearbetas så får jag dels ur mig dem och dels skapar jag en nyttig distans till dem som gör att det blir lättare för lösningar att komma fram. Jag får ett annat perspektiv, drunknar inte i mina känslor, bearbetar det som sker.
Plus att leken med ord i sig ger en tillfredsställande känsla…
Men skriva kan jag ju lika gärna göra i ett privat dokument. Varför här?
Jag skriver väldigt mycket i ett privat dokument. Men jag märker att jag har en annan ton där. Om det finns risk att någon annan människa läser det jag skriver tvingas jag filtrera och formulera mina ord på ett helt annat sätt. Det blir en annan formuleringsprocess när jag behöver väga mina ord mer noggrant. Och det är också ett nyttigt perspektiv, känns det som. Åtminstone emellanåt.
I ett privat dokument kan det bli rätt mycket nattsvart navelskådningsgegga… Ord jag inte behöver ta ansvar för. Om det finns en risk att någon ser mig behöver jag ta ansvar för det jag sänder ut, vilket ställer andra krav på formuleringsprocessen, vilket gör att jag kan få andra perspektiv på det jag tänker och skriver. Men när jag mår som sämst är det bara det privata dokumentet jag kan skriva i. Jag måste ha näsan ovanför vattenytan för att kunna formulera mig OK. Ibland känner jag att jag kanske är på gränsen till att jag inte borde skriva offentligt utan gå till det privata dokumentet istället. Men det kan ju inte alltid bli rätt.
Ibland när jag skriver saker så tänker jag på hur det kan tas emot av olika mottagare: hur skulle min barndomsvän reagera på det här, hur skulle min mamma reagera på det här, hur skulle mina arbetskamrater reagera på det här, hur skulle avlägsna släktingar reagera på det här, hur kan det här uppfattas av en total främling…. Så ibland sitter jag och läser igenom det jag har skrivit flera gånger, med olika personers ”glasögon” på mig och från olika perspektiv. Allt för att försöka vidga mina egna vyer och upptäcka förhållningssätt jag ännu inte har upptäckt.
För är det något jag älskar så är det att upptäcka nya perspektiv och hitta nya vägar!
Anledningen till att jag skriver här är alltså att sätta mina ord i ett annat strålkastarsken och tvinga mig till att formulera mig på ett annat sätt, klättra upp ur geggan i mitt privata dokument och se om jag kan hitta några nya perspektiv. Plus att leka med ord.
Ja, rätt egoistiska anledningar kanske.
Men sen händer det något mer.
Det finns en medmänsklighet och en interaktion här som är alldeles omtumlande.
När jag läser runt lite här så får jag andras spännande perspektiv på saker och ting, vidgar mina vyer ännu mer, men framförallt ser jag en medmänsklighet och en omtanke som lyser igenom emellanåt - främmande nicknames emellan! Och det sprider en skön värme inombords. Det är väldigt häftigt faktiskt!
Tack alla som är här och gör den här sidan till det den är. Tack Buke.
Jag har skrivit här tidigare och slutat flera gånger om, men så kommer jag tillbaks igen. Varför?
Jag är inte särskilt bra på digital interaktion, söker inte diskussion och bidrar inte särskilt mycket. Orkar inte vara så engagerad i den digitala världen… Så det är inte för interaktion eller bekräftelsebehov jag är här. Jag tänker att reagerar någon är det kul och reagerar ingen är det också helt OK. Det är klart att jag blir väldigt tacksam om någon orkar lägga ner tid och möda på att reagera, och det kan vara väldigt värdefullt. Men det är inte därför jag skriver.
Det är framförallt skrivandet i sig som jag har ett passionerat förhållande till.
Det är något som händer när jag formulerar mina tankar till ord genom skrivandeprocessen – när tankarna formuleras, konkretiseras och bearbetas så får jag dels ur mig dem och dels skapar jag en nyttig distans till dem som gör att det blir lättare för lösningar att komma fram. Jag får ett annat perspektiv, drunknar inte i mina känslor, bearbetar det som sker.
Plus att leken med ord i sig ger en tillfredsställande känsla…
Men skriva kan jag ju lika gärna göra i ett privat dokument. Varför här?
Jag skriver väldigt mycket i ett privat dokument. Men jag märker att jag har en annan ton där. Om det finns risk att någon annan människa läser det jag skriver tvingas jag filtrera och formulera mina ord på ett helt annat sätt. Det blir en annan formuleringsprocess när jag behöver väga mina ord mer noggrant. Och det är också ett nyttigt perspektiv, känns det som. Åtminstone emellanåt.
I ett privat dokument kan det bli rätt mycket nattsvart navelskådningsgegga… Ord jag inte behöver ta ansvar för. Om det finns en risk att någon ser mig behöver jag ta ansvar för det jag sänder ut, vilket ställer andra krav på formuleringsprocessen, vilket gör att jag kan få andra perspektiv på det jag tänker och skriver. Men när jag mår som sämst är det bara det privata dokumentet jag kan skriva i. Jag måste ha näsan ovanför vattenytan för att kunna formulera mig OK. Ibland känner jag att jag kanske är på gränsen till att jag inte borde skriva offentligt utan gå till det privata dokumentet istället. Men det kan ju inte alltid bli rätt.Ibland när jag skriver saker så tänker jag på hur det kan tas emot av olika mottagare: hur skulle min barndomsvän reagera på det här, hur skulle min mamma reagera på det här, hur skulle mina arbetskamrater reagera på det här, hur skulle avlägsna släktingar reagera på det här, hur kan det här uppfattas av en total främling…. Så ibland sitter jag och läser igenom det jag har skrivit flera gånger, med olika personers ”glasögon” på mig och från olika perspektiv. Allt för att försöka vidga mina egna vyer och upptäcka förhållningssätt jag ännu inte har upptäckt.
För är det något jag älskar så är det att upptäcka nya perspektiv och hitta nya vägar!
Anledningen till att jag skriver här är alltså att sätta mina ord i ett annat strålkastarsken och tvinga mig till att formulera mig på ett annat sätt, klättra upp ur geggan i mitt privata dokument och se om jag kan hitta några nya perspektiv. Plus att leka med ord.
Ja, rätt egoistiska anledningar kanske.
Men sen händer det något mer.
Det finns en medmänsklighet och en interaktion här som är alldeles omtumlande.
När jag läser runt lite här så får jag andras spännande perspektiv på saker och ting, vidgar mina vyer ännu mer, men framförallt ser jag en medmänsklighet och en omtanke som lyser igenom emellanåt - främmande nicknames emellan! Och det sprider en skön värme inombords. Det är väldigt häftigt faktiskt!
Tack alla som är här och gör den här sidan till det den är. Tack Buke.
