Shaggy
Trådstartare
Det här passar inte riktigt någonstans tycker jag och lägger det därför här där jag tycker det passar bäst.
Härom veckan satt jag och diskuterade med en vän om ett par ridskolor och varför det går dåligt för dem. Jag tycker det är konstigt med tanke på hur stor hästsporten är nu för tiden. Vi kom fram till några slutsatser och när jag sedan läste en tråd här inne på ett underforum jag inte brukar besöka så fick jag en känsla av att vi inte var helt fel ute.
Varför har man egentligen ridskolor och varför heter de ridskolor och inte hopp/dressyr skolor? På en ridskola idag (det kan givetvis finnas regionala skillnader) så sätter man ihop ett gäng grupper mer eller mindre utan tanke på vad eleverna vill lära sig. Det finns kanske någon utpräglad hoppgrupp och någon ”tävlingsgrupp” men i det stora hela så börjar alla på samma ställe och man kör exakt samma utbildningsplan för Stina som vill skaffa egen häst och Lisa som bara vill ha lite lagom motion och avkoppling från vardagen. Stina vill (förhoppningsvis) lära sig ”allt” om häst medan Lisa nog tycker att det räcker ganska bra med att klara av att sadla själv samt rida. Förutom Lisa och Stina finns även Anna, Maria, Sara, m.fl. som alla har olika mål med att hålla på med hästar och olika sätt att lära sig.
Ovanpå detta så lär man enbart ut hoppning och dressyr. Var är alla andra grenar? Distans nämns inte, körning anses nästan konstigt, trav jag det är väl djurplågeri, galopp ja finns den verkligen i Sverige, western de galopperar ju bara i flänggalopp, fälttävlan hoho, voltige är betraktad som en lek och likaså gymkana osv. OBS! att mina beskrivningar i föregående mening inte har med min personliga uppfattning om grenen i fråga att göra utan handlar om en parodi på dagens åsikter inom vissa grupper av hästmänniskor.
Nu tävlar jag ju distans så jag kan tala för den grenen så ett exempel. När jag gick på ridskola fick jag lära mig att man inte kunde trava i nerförsbackar eller hårt underlag. Det man då kallade nerförsbackar kallar jag idag för en svag lutning neråt. Döm om min förvånging när jag började med distansen och fick tänka om totalt. Hårt underlag rider en distansryttare miltals på och hästarna håller. Skulle man skritta i nerförslut så lär man bli utesluten pga överskriden maxtid om man inte rider som en idiot i galoppp övrig sträcka. Det finns säkert liknande upplevelser inom alla grenar.
Jag har även sett många som gått på ridskola i flera år som inte har någon som helst känsla för hur man hanterar/läser en häst. Detta är kanske inte så konstigt för man jobbar väldigt lite med just hanteringsbiten.
Resultatet blir lätt att man tappar många elever. De känner helt enkelt inte att de får lära sig/uppnår det de vill.
Man klagar på att eleverna inte kommer när man har teori. Men hur konstigt är det. De intressanta teorilektioner jag har varit på kan räknas på ena handens fingrar trots att jag gick på alla (jag räknar då bort en ridlärare jag red för under 1,5 års tid (h*n jobbade dock med problemhästar till vardags). Varför anstränger sig inte ridläraren lite och försöker göra teorilektionerna intressanta? De kan knappast förvänta sig att eleverna ska finna ämnet intressant när tom. läraren anser lektionen som ett nödvändigt ont.
Läget på de ridskolor vi diskuterade är också en fråga för sig. De ligger dåligt till med dåliga vägar, i blöthål och utan kollektivtrafik. Det är dåliga ridvägar och det känns allmänt som om man har slängt ut dem på en plats där ingen annan vill vara. Problemet är att det, de senaste åren, ofta har plöjts ner väldigt mycket pengar i anläggningarna iom att kommunerna kommit på att det ska satsas på flicksport också. Varför satsade man då inte på att leta upp en bra plats att lägga dem på när man ändå bygger nytt
Vår vision var att man skulle sluta med dessa ridskolor och satsa på hästskolor där man kan lära sig om allt. Där man tar reda på vad eleven vill och försöker placera in den i en grupp som siktar mot det målet. Där man lägger upp undervisningen mer som kurser där eleverna kan gå de kurser som passar dem.
Min tanke är lite att man borde ha ett par grundblock som ”alla” ska gå ett i hur hästen fungerar (att veta det är en säkerhetsfråga) och ett i nybörjarridning/körning. Efter det ska man kunna lära sig om precis vad man känner för. Sitsträningskurs, uterittskurs, dressyrkurs, travkurs osv. Givetvis måste man ha vissa förkunskaper för vissa kurser tex. dressyrkurs 1 för att få fortsätta till dressyrkurs 2. Alla ridskolor kan givetvis inte ha avancerade kurser inom alla områden men det borde inte vara omöjligt att i alla fall ha grundkurser. En grundkurs ska då inte gå till som när de skulle ha westernlektion med ett gäng barn på en av ridskolorna jag nämnde i början. Där slängde man på en westernsadel och ett träns med delade tyglar samt satte en hoppryttare som instruktör. Denna människa hade nog ridit western lika mycket som jag har ridit terräng i fälttävlan (alltså ingenting)
Jag känner det som om något måste göras för med dagens system tror jag att vi förlorar många ryttare. Det är dessutom ett stort problem att man inte lär sig tillräckligt på ridskolan för att man ska kunna skaffa sig en egen häst.
Härom veckan satt jag och diskuterade med en vän om ett par ridskolor och varför det går dåligt för dem. Jag tycker det är konstigt med tanke på hur stor hästsporten är nu för tiden. Vi kom fram till några slutsatser och när jag sedan läste en tråd här inne på ett underforum jag inte brukar besöka så fick jag en känsla av att vi inte var helt fel ute.
Varför har man egentligen ridskolor och varför heter de ridskolor och inte hopp/dressyr skolor? På en ridskola idag (det kan givetvis finnas regionala skillnader) så sätter man ihop ett gäng grupper mer eller mindre utan tanke på vad eleverna vill lära sig. Det finns kanske någon utpräglad hoppgrupp och någon ”tävlingsgrupp” men i det stora hela så börjar alla på samma ställe och man kör exakt samma utbildningsplan för Stina som vill skaffa egen häst och Lisa som bara vill ha lite lagom motion och avkoppling från vardagen. Stina vill (förhoppningsvis) lära sig ”allt” om häst medan Lisa nog tycker att det räcker ganska bra med att klara av att sadla själv samt rida. Förutom Lisa och Stina finns även Anna, Maria, Sara, m.fl. som alla har olika mål med att hålla på med hästar och olika sätt att lära sig.
Ovanpå detta så lär man enbart ut hoppning och dressyr. Var är alla andra grenar? Distans nämns inte, körning anses nästan konstigt, trav jag det är väl djurplågeri, galopp ja finns den verkligen i Sverige, western de galopperar ju bara i flänggalopp, fälttävlan hoho, voltige är betraktad som en lek och likaså gymkana osv. OBS! att mina beskrivningar i föregående mening inte har med min personliga uppfattning om grenen i fråga att göra utan handlar om en parodi på dagens åsikter inom vissa grupper av hästmänniskor.
Nu tävlar jag ju distans så jag kan tala för den grenen så ett exempel. När jag gick på ridskola fick jag lära mig att man inte kunde trava i nerförsbackar eller hårt underlag. Det man då kallade nerförsbackar kallar jag idag för en svag lutning neråt. Döm om min förvånging när jag började med distansen och fick tänka om totalt. Hårt underlag rider en distansryttare miltals på och hästarna håller. Skulle man skritta i nerförslut så lär man bli utesluten pga överskriden maxtid om man inte rider som en idiot i galoppp övrig sträcka. Det finns säkert liknande upplevelser inom alla grenar.
Jag har även sett många som gått på ridskola i flera år som inte har någon som helst känsla för hur man hanterar/läser en häst. Detta är kanske inte så konstigt för man jobbar väldigt lite med just hanteringsbiten.
Resultatet blir lätt att man tappar många elever. De känner helt enkelt inte att de får lära sig/uppnår det de vill.
Man klagar på att eleverna inte kommer när man har teori. Men hur konstigt är det. De intressanta teorilektioner jag har varit på kan räknas på ena handens fingrar trots att jag gick på alla (jag räknar då bort en ridlärare jag red för under 1,5 års tid (h*n jobbade dock med problemhästar till vardags). Varför anstränger sig inte ridläraren lite och försöker göra teorilektionerna intressanta? De kan knappast förvänta sig att eleverna ska finna ämnet intressant när tom. läraren anser lektionen som ett nödvändigt ont.
Läget på de ridskolor vi diskuterade är också en fråga för sig. De ligger dåligt till med dåliga vägar, i blöthål och utan kollektivtrafik. Det är dåliga ridvägar och det känns allmänt som om man har slängt ut dem på en plats där ingen annan vill vara. Problemet är att det, de senaste åren, ofta har plöjts ner väldigt mycket pengar i anläggningarna iom att kommunerna kommit på att det ska satsas på flicksport också. Varför satsade man då inte på att leta upp en bra plats att lägga dem på när man ändå bygger nytt
Vår vision var att man skulle sluta med dessa ridskolor och satsa på hästskolor där man kan lära sig om allt. Där man tar reda på vad eleven vill och försöker placera in den i en grupp som siktar mot det målet. Där man lägger upp undervisningen mer som kurser där eleverna kan gå de kurser som passar dem.
Min tanke är lite att man borde ha ett par grundblock som ”alla” ska gå ett i hur hästen fungerar (att veta det är en säkerhetsfråga) och ett i nybörjarridning/körning. Efter det ska man kunna lära sig om precis vad man känner för. Sitsträningskurs, uterittskurs, dressyrkurs, travkurs osv. Givetvis måste man ha vissa förkunskaper för vissa kurser tex. dressyrkurs 1 för att få fortsätta till dressyrkurs 2. Alla ridskolor kan givetvis inte ha avancerade kurser inom alla områden men det borde inte vara omöjligt att i alla fall ha grundkurser. En grundkurs ska då inte gå till som när de skulle ha westernlektion med ett gäng barn på en av ridskolorna jag nämnde i början. Där slängde man på en westernsadel och ett träns med delade tyglar samt satte en hoppryttare som instruktör. Denna människa hade nog ridit western lika mycket som jag har ridit terräng i fälttävlan (alltså ingenting)
Jag känner det som om något måste göras för med dagens system tror jag att vi förlorar många ryttare. Det är dessutom ett stort problem att man inte lär sig tillräckligt på ridskolan för att man ska kunna skaffa sig en egen häst.